åtskilliga skäl för sin åsikt, att dessa båda språkstammar urspr. äro besläktade; men hans undersökningar äro ännu icke afslutade. Däremot finnes otvifvelaktigt ett morfologiskt sammanhang mellan semitiska och hamitiska språk (se d. o.). De öfverensstämmande hufvuddrag man hittills funnit äro: bildning af feminin med t, af reflexiv-passiv med t, af kausativ med s, "inre" eller "bruten" pluralbildning (med vokalväxling, se nedan) samt gemensamhet i en stor mängd pronomen, pronominala suffix och prefix. Emot detta stå dock andra morfologiska skiljaktigheter och ett nästan alldeles olika ordförråd. De semitiska språken, som förr indelades i nordsemitiska (assyrisk-babyloniska, arameiska och kanaaneiska) och sydsemitiska (arabiska, sydarabiska och abessinska), indelas numera i I. Östsemitiska, omfattande a) babyloniska och b) assyriska, hvilka med ett gemensamt namn kallas babylonisk-assyriska (enligt den allra nyaste terminologien akkadiska), och II. Västsemitiska, nämligen 1. Nordvästsemitiska, omfattande a) arameiska, b) kanaaneiska, och 2. Sydvästsemitiska, omfattande a) arabiska, b) abessinska. Arameiskan sönderfaller i en stor mängd olika dialekter, som kunna sammanföras i två stora grupper, västarameiska och östarameiska. Till den förra höra de äldsta arameiska inskrifternas språk (de tidigaste från 800-talet f. Kr.), arameiska dialekten i papyrusar från Elefantine (se Papyrus, sp. 12) och den därmed i allt väsentligt identiska bibelarameiskan (se Kaldeiska språket) med targumiskan (se Targum) och den judeiska arameiskan i melkiternas (se d. o.) litteratur, vidare nabateiskan, palmyrenskan, den palestinensiska talmudiskan (i talmud, se d. o.) och samaritanskan samt en ännu fortlefvande, af arabiska starkt påverkad arameisk dialekt, som talas i byarna Ma`-lula, Djub`adin och Bach`a på östra sluttningen af Antilibanon ej långt från Damaskus. De östarameiska dialekterna äro syriskan, nysyriskan, som icke härstammar direkt från den förra, den babyloniska talmudiskan och mandeiskan. Kanaaneiskan indelas i tre dialekter, moabitiskan, som är oss bekant genom Mesastenen (se Mesa), hebreiskan (se Hebreiska språket och litteraturen) med dess fortsättning nyhebreiskan (se Rabbinska språket och litteraturen) och feniciskan. Arabiskan omfattar två underafdelningar, som bestämdt skilja sig från hvarandra, nämligen nordarabiska och sydarabiska. Den förra, vanligen kallad blott arabiska, omfattar det klassiska litteraturspråket jämte många nu lefvande dialekter i Mesopotamien, Syrien, Palestina, Arabien, Egypten, Sudan, Sansibar, Tripolis, Tunisien, Algeriet och Marokko samt på Malta, hvilka med ett gemensamt namn kallas nyarabiska, modern arabiska l. vulgärarabiska. Sydarabiskan, förr kallad "himjariska", är bevarad i många inskrifter från en tidrymd, som börjar långt före Kr. och sträcker sig in på 500-talet e. Kr., och omfattar två dialekter, mineiskan (se Minéer) och sabeiskan (se Sabéer). Till våra dagar ha sydarabiska dialekter (ehkili och mehri) bibehållit sig i de aflägsna kustländerna i ö., äfvensom på ön Sokotra. De abessinska dialekterna äro etiopiska med sina båda ännu lefvande ättlingar tigré och tigrina, amhariska, hvaraf en särskild dialekt talas i Gurage, och harari (se Hárar), Östsemitiskan karakteriseras i grammatiskt afseende hufvudsakligen af den starka reduktionen af laryngalerna, en mycket vanlig företeelse i yngre semitiska språk, nominalflexionens successiva försvinnande och egenheter i fråga om tempusbildningen. Inom de västsemitiska språken representerar arameiskan i allmänhet ett yngre utvecklingsstadium än hebreiskan och arabiskan. De viktigaste speciellt arameiska kännetecknen äro 1) öfvergång af de ursemitiska och arabiska interdentalerna þ, ð (engelskt th som i think, resp. this) till t, d (utom i de äldsta inskrifterna), hebr. och assyr. š, z, t. ex. arab. waþaba, hebr. jašab, syr. iteb, assyr. ašabu "sitta"; arab. ðaqan-un, hebr. zaqan, syr. daqna, assyr. ziqnu "skägg"; 2) en viss vokalfattigdom i förhållande till de andra semitiska språken till följd af de korta vokalernas bortfall eller reduktion i öppna stafvelser, t. ex. arab. qatala, hebr. qatal, syr. qetal "han har dödat" och det ofvan anförda daqna vid sidan af de motsvarande arabiska och hebreiska formerna; 3) inskränkning af formernas antal, hvarför t. ex. passivum ofta uttryckes genom omskrifning; 4) rikedom i syntaktiskt afseende och frihet i fråga om ordställningen i förening med en viss omständlighet i uttrycken. Om hebreiskans karakteristiska egenheter se Hebreiska språket och litteraturen. De sydvästsemitiska språken skilja sig från de nordvästsemitiska därigenom, att de bättre bevarat det ursemitiska ljudsystemet i fråga om både konsonanter och vokaler och icke allenast bibehållit den ursprungliga formrikedomen, utan äfven utbildat ett stort antal nya grammatiska former, t. ex. de s. k. "brutna" pluralerna, d. v s. sådana former, som bildas genom förändring af ordets vokalisation och icke genom tillägg af särskilda ändelser, såsom arab. malik-un "kung", pl. muluk-un, kitab-un "bok", pl. kutub-un, etiop. dabr "berg", pl. adbar. Framför allt karakteriseras den klassiska arabiskan af en utomordentlig rikedom i morfologiskt afseende, liksom äfven den arabiska syntaxen är synnerligen rikt utvecklad. I nyarabiskan bortfalla de korta slutvokalerna, hvarigenom flexionen väsentligt förenklas och både hos nomen och verb närmar sig den vida äldre hebreiskan. Friast är utvecklingen i den med italienska starkt uppblandade maltesiskan, efter morernas fördrifvande från Spanien det enda semitiska språket i Europa. Den till följd af inskrifternas torftiga innehåll ännu föga kända sydarabiskan står i allmänhet nordarabiskan tämligen nära, men företer dock vissa själfständiga drag (se vidare Sabéer). De abessinska språken stå i allmänhet på ett yngre utvecklingsstadium än arabiska och utmärkas i vissa fall genom ett ganska egendomligt skaplynne (jfr Etiopiska språket och litteraturen). De moderna abessinska dialekterna uppvisa liksom nysyriskan (se Nysyriska språket) genomgripande fonetiska förändringar, nybildningar med hjälpverb o. s. v. Det relativt ursprungligaste och genom sin litteratur ojämförligt viktigaste af dessa språk är arabiskan (se Arabiska litteraturen), det därnäst af religiösa skäl viktigaste är hebreiskan