Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Septemberrevolutionen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
119
Septima-Sepulveda
120
Se’ptima (lat., ’’den sjunde’’), mus., sjunde
tonsteget i den diatoniska skalan. Septiman är en
dissonant och kan vara antingen liten (g - /), stor
(g - fiss) eller förminskad (g - /ess). Se vidare
Intervall. A. L.*
Se ptim-ackörd, mus., ackord (fyrklang), bestående
af grundton, ters, kvint och septima. Allteftersom
septiman är stor eller liten, kallas ackordet
stort eller litet septimackord. Är tersen
liten, kvinten och septiman förminskade,
kallas det förminskad! septimackord. Utom
grundläget (ghdf; dominantseptimackord) har
detta ackord tre ömvändningar, kallade efter
septi-mans och grundtonens förändrade läge:
kvint-sextackord (haf g), terskvartackord (dfgh)
och sekundackord 1. kvartsext-ackord (fghd).
A. L.*
Septimäna, lat. (af se’ptem, sju), vecka. - Sep-timäna
*in a’lbis. Se Hvita veckan.
Septima^ca, lat. Se Simancas.
Septimänien kallades urspr, den plats, som
numera upptas af den sydfranska staden Béziers
med område. Den var en romersk koloni, bildad af
septimäni (af se’ptem, sju), d. v. s. veteraner från
7:e legionen. Sedermera kom namnet att beteckna det
af västgöterna eröfrade södra Gallien, omfattande
provinsen Aquitania secunda jämte Tolosa och Provincia
Narbonensis. Af detta område, äfven kalladt Gothien,
eröfrade Klodvig västra delen 507, hvarefter
återstoden tillföll araberna 720, men fråntogs dem
af frankerna 738-759.
Se’ptimer, pass i Eätiska alperna, i schweiziska
kantonen Graubiinden, förenar Oberhalbstein-
och Bergelldalarna. Passet, som uppnår en höjd af
2,311 m., var, ehuru blott en stig, fordom mycket
befaret. Numera färdas man hellre genom Ma-loggia-
och Julier-passen. (J-
F. N.)
Septi’mius Sevérus, romersk kejsare. Se S e-v e r u s.
Septimol [-ål], mus. Se Sep t öl.
Septimo^tium (lat., "Sjuberget"), en af Festus
(se d. o.) omnämnd beteckning för en af staden Roms
äldre utvecklingsformer, som ej får förblandas med en
senare benämning på Rom, "de sju kullarnas stad". Den
enda erinring om denna stad - som skulle, utom af
Palatinus, bestått af Esquilinus och västra delen af
Coelius -, som bibehållit sig genom århundradena,
var en med den i sammanhang stående religiös
festlighet. Jfr bl. a. Wissowa, "Abhandlungen zur
römischen religions- und stadtgeschichte" (1904).
J- C.
Se’ptisk (af se’psis, se d. o.), som åstadkommer
förruttnelse.
Septizönium. Se Rom, sp. 656 och pl. III, fig. 10.
Septol [-ål] 1. Septimol (af lat. sefptem, sju),
mus., grupp af sju likvärdiga noter, som
gälla lika med 6 eller 8 af samma
slag och
/-.v
öfverskrifvas med 7. Jfr K v a r t o l, K v i n t
o l, S e x t o l och T r i o 1.
Septöria, ~bot., svampsläkte af serien
Sphcerop-sidales bland Fungi imperfecti, innehållande
ett stort antal arter, växande i synnerhet i blad,
där de åstadkomma döda fläckar, i hvilka pykni-derna
framträda som svarta prickar. Många arter angripa
och skada kulturväxter. Sålunda åstad-
kommer S. graminum svartfläckighet på h vete- och
hafreblad, S. piricola små gråa fläckar på päronblad,
en sjukdom, som i Nord-Amerika, där den förorsakar
betydande skador, kallas leaf spöt. S. Dianthi på
trädgårdsnejlikor och S. Apii på selleriblad äro
likaledes mycket skadliga parasiter. Andra arter
lefva på blad af rosor, hortensia, cyclamen, azalea,
acacia och andra prydnadsväxter, som därigenom i
större eller mindre grad skadas och förlora i värde.
G. L-m.
Septuagesima, lat., den sjuttionde (näml. dagen
före påsk), nionde söndagen före påsk, äfven
benämnd Dominica in septuagesima eller Dominica
infra septuagesimam. Namnet är oegentligt, i det
söndagen septuagesima infaller på 64:e dagen före
påsk. Olika meningar ang. uppkomsten af söndagens
beteckning, antingen nu med septuagesima åsyftas
själfva söndagen eller veckan eller perioden., ha
framställts. Medeltida liturgiska skriftställare
ville i namnet se en mystisk hänvisning till den
sjuttioåriga babyloniska fångenskapen, hvilken
skulle utgöra en förebild för människornas fångenskap
under synden, från hvilken de befriades genom Jesu
död och uppståndelse. Som förklaring är denna
tolkning naturligtvis otillfredsställande. Med
större rätt har man hållit före, att man för
söndagarna septuagesima, sexagesima (den sextionde),
quinquagesima (den femtionde) etc. tagit jämna tiotal
för att få numerisk talföljd. Kanske har namnet också
samband med den stundom iakttagna seden, att med
septuagesima begynner den föreskrifna fyrtio dagar
långa fastetiden för att på det sättet få fulla fyrtio
dagar fasta före påsk, då torsdag, lördag och söndag
såsom f astefria strängt taget ej finge medräknas.
E. M. R.
Septuaginta, lat., sjuttio, särskildt "de sjuttio
uttolkarna" och deras grekiska öfversättning
af gamla testamentet, den äldsta af alla kända
bibelöversättningar. Se
Bibelöfversättningar, sp. 244, Hebreiska språket
och litteraturen, sp. 167, Hellenister,
Makkabéerböckerna, sp. 583, LXX och
Rabbinska språket och litteraturen,
sp. 815.
Se’ptum, lat., skiljevägg; i plur. sep t a, de
skrankor, inom hvilka romerska folket röstade på
komitierna, omröstningslokal, t. ex. Septa Julia
(se Rom, sp. 661).
Se’ptuor (språklig missbildning i analogi med
lat. quattuor, se d. o.), mus., septett (se d. o.).
Sepulchral chamber [sipa’lkr9l tjéYmbe], eng.,
hällkista (se d. o.).
Sepulchrum, lat., graf; relikgraf (se Altare,
sp. 723).
Sepulkral (af lat. sepu’lchrum, graf), hörande
till graf, begrafning, t. ex. sepulkrala riter,
begraf-ningsbruk.
Sepulveda [-po’l-], Lorenzo, spansk skald, dramatiker,
f. under 1500-talet i Sevilla. Om hans betydelse
vittna de många upplagor af hans arbeten, som
under hans lifstid utkommo och af hvilka särskildt
äro att omnämna Romances saca-dos de la historia
antiqua (1551), Romances sacados de la historia de
Espana del rey Don Alfonso (1562) och Los cuarenta
cantos de Alonso de Fuentes (1579). Se Rivadeneiras
"Biblioteca de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
