231 Sevilla 232 fostran. 1669 ingick dottern Marguerite Francoise (f. 1646), "den vackraste flickan i Frankrike", äktenskap med en grefve de Grignan, redan två gånger gift, ej längre ung och skuldsatt upp öfver öronen. Troligen var det icke lätt att gifta bort henne, då familjen S. befann sig i en viss onåd för sitt deltagande i fronden. Då Grignan strax därefter utnämndes till guvernör i Provence, skildes modern från den afgudade dottern (1671). Därmed börjar den mångåriga brefväxlingen mellan moder och dotter, hvilken liksom utgör en fortlöpande krönika öfver tidens lif och händelser. Markisinnan tecknar i dessa bref såväl sig själf som tidens intressantaste personligheter och tilldragelser: politiska och litterära nyheter, Paris-moder, gästabud, resor till och från Paris - allt finnes här. Och det värdefullaste är kanske icke detaljerna, utan själfva andan och uppfattningssättet, som lefvande sätter oss tillbaka till tiden. Man har därför i dessa bref ett ytterst värdefullt historiskt, sedeskildrande och biografiskt bidrag till tidens och brefskrifverskans egen historia. Bref-ven öfverflöda af kvickhet och lekande behag, samtidigt som de utvisa sundt omdöme och mycken smak. Madame de S. är en förträfflig berättare, som med stor åskådlighet i ett enkelt och naturligt språk återger hvad hon lifligt sett och uppfattat. Dessa bref utgöra den största och värdefullaste brefsamlingen under 1600-talet. De cirkulerade redan bland samtiden: enskilda kommo t. o. m. inför konungens ögon. De första trycktes i "Mémoires de Bussy Rabutin" (2 bd, 1696) och i hans "Lettres" (4 bd, 1697) och "Nouvelles lettres" (3 bd, 1709). Lettres (ä M:me de Grignan) trycktes först i 2 bd 1726, därefter af de Perrin i 4 bd 1734, 5 och 6 bd 1737 och 8 bd 1754. Därefter följde Lettres å Madame Pomponne (1756, ang. processen mot Fouquet), Lettres nouvelles - . . de Madame de S. et de la marquise de Simiane (1773), Lettres inédites (utg. af Ch. Millevoye, 1814), Lettres (utg. af Monmerqué, 10 bd, 1818-19), kompletterad med "Mémoires de Coulanges" (1824) och Lettres inédites de Madame de S., de sa jamille et de ses amis (1827). Den bästa upplagan är den af Monmerqué och P. Mesnard utg. Lettres de Madame de S. (14 bd och ett album, 1862-66: "Grands écrivains de la France"), som kompletteras af Lettres inédites (utg. af Ch. Capmas, 2 bd, 1876). - Litt.: Walckenaer, "Mémoires touchant la vie et les oeuvres de Madame de S." (5 bd, 1842-52), Mesnard i bd I af Monmerqués edition (1862), Sainte-Beuve, "Portraits de femme", "Causeries du lundi" (bd I), ''Nouveaux lundis" (bd I), Fr. Combes, "M:me de S. historien" (1885), G. Boissier, "M:me de S." (1887), Ellen Fries, "Marie de S." (i "Märkvärdiga qvinnor",! 1890) och Janet Aldis "M:me de S." (1907). J- M. Sevilla [-vi'lja]. 1. Provins i spanska landskapet Andalusien, gränsar i s. till Malaga och Cádiz, i v. till Huelva, i n. till Badajoz och i ö. till Córdoba. 14,063 kvkm. 587,186 inv. (1910). Landet är i n. genomdraget af Sierra Morenas förgreningar, men i s. slätt och bördigt. Den viktigaste floden är Guadalquivir, med bifloderna Genil, Guadaira och Guadiamar. Vin, olja, sydfrukter, tobak och choklad exporteras. Siden, ylle, läder, papper och lervaror tillverkas. Riklig tillgång på koppar, bly, silfver, järn, kol och salt. 2. Hufvudstad i nämnda provins och i Andalusien, säte för ärkebiskop och universitet, till folkmängden (155,366 inv. 1910) den fjärde i Spanien, i fråga om historia, konstskatter och arkitektur en af de intressantaste i Europa, ligger på en mycket bördig och väl odlad slätt, vid den gulbruna Guadalquivir, som har så ringa fall, att tidvattnet ger sig till känna mer än 100 km. från mynningen. Ehuru 87 km. från hafvet, har S. en hamnstads fördelar, sedan en 6,5 km. lång kanal mellan Punta de los Remedios och Punta del Verde fullbordats 1907 och samtidigt floden fördjupats, så att 7,5 m. djupgående fartyg kunna gå upp till staden. Denna var förr omgifven af en i morisk stil uppförd, med 66 torn och 15 portar försedd mur, af hvilken nu endast ruiner kvarstå. De flesta husen, i allmänhet ej mer än två våningar höga, äro i morisk stil med platta tak och med alla eller de flesta fönstren åt den ofta marmorbelagda gården samt försedda med arkader, balkonger, små torn etc. Ehuru den inre delen af staden är en labyrint af krokiga och trånga gator, är S. en af de lifligaste och gladaste städer på jorden ("la sirena"). Nästan hvarje öppen plats är planterad med orangeträd, palmer, akacior o. a. träd. Befolkningen i S. och kringliggande landsbygd, som besöker stadens tjurfäktningar, marknader och kyrkfester, har bevarat många egendomliga plägseder, som äro på väg att försvinna från Spaniens andra storstäder. Ingenstädes firas de stora kyrkfesterna, särskildt påsken, med så stor glans som i S. Klimatet är bland de angenämaste på Europas fastland. Bland sevärda byggnader märkas i första rummet katedralen (fig. 1), en af de största och vackraste kyrkorna i kristenheten, uppförd 1402--1517, västfasaden först på 1800-talet. Den är femskeppig och mäter i längd -- utom det senare på 1500-talet tillkomna Capilla real -- 116 m., i bredd 76 m.; midtskeppet är 16 m. bredt, 40 m. högt, sidoskeppen 11 m. breda och 26 m. höga; golfytan är 11,520 kvm. (Peterskyrkan 15,160, Milanos katedral 8,400). Dess inre, företrädesvis de många sidokapellen, är prydt af en mängd taflor och skulpturer af spanska mästare (Luis de Vargas, Zurbarán, Murillo m. fl), 74 förträffligt målade fönster, ett vackert marmorgolf och ett storartadt orgelverk. Bredvid södra ingången står ett monument öfver Kr. Columbus, hvars kvarlefvor 1899 hitfördes från Habana, och innanför västra ingången har hans son F. Columbus sin grafplats. Vid nordöstra hörnet af katedralen står det 93 m. höga klocktornet Giralda (se fig. 1), urspr. en morisk minaret från 1184--96, men senare delvis ombyggdt och 1568 försedt med en som vindflöjel (sp. giraldilla) tjänande kvinnlig bronsfigur, representerande Tron (la Fe), bärande korsfanan. Vidare må nämnas det moriska konungapalatset Alcázar, som efter stadens eröfring 1248 äfven var kastiliska konungars residens. Det byggdes på ruinerna af ett romerskt prætorium af den almohadiske sultanen Abu Jakub Jusuf 1181, men af denna borg finns ingenting kvar. Kärnan i den nuv. byggnaden anlades af Peter den grymme och Henrik II samt tillbyggdes af senare regenter (Isabella, Karl I, Filip V, Ferdinand VI) och