med sina söner Caracalla och Septimius Geta var stadd
på ett segerrikt fälttåg i Britannien, där han mot
pikternas anfall lät förstärka Hadrianus' mur, mellan
floden Tyne och Solwayfjorden. I rättsväsendet och i
rikets förvaltning införde S. åtskilliga nyheter (se
den långa förteckningen hos Hænel, "Corpus legum",
1857). Han skilde den kejserliga privatförmögenheten
(
res privata) från
fiscus (se d. o.), för att kejsarna
ej skulle bli indragna i en eventuell finansiell
katastrof för statskassan. Pretoriangardet upplöstes
och ersattes med ett nytt kejsargarde på 50,000 man,
rekryteradt ur gränslegionerna. Han lät tillägga
sig prokonsulariskt imperium äfven i Italien,
d. v. s. detta blef lika beroende af kejsarens
godtycke som provinserna. Kejsaren kunde numera dyrkas
som gud ätven i Rom och Italien. Därmed var despotien
genomförd, och barbarerna kunde vinna samma befordran
som italikerna och inträngde alltmera i det romerska
statsväsendet, som de långsamt undergräfde.
Kejsar Alexander Severus. Efter en antik
byst. (Florens.)
2.
Alexander S., fullständigt
Marcus Aurelius
S. Alexander, f. 208 e. Kr. i Acre, adopterades af
sin företrädare och kusin, Elagabalus l. Heliogabalus,
och tillvann sig folkets och soldaternas
ynnest i samma mån, som hans adoptivfader förlorade
den. Men S. var endast sexton år, då han 222 blef
kejsare. Han behöfde därför en medhjälpare och fann
en sådan i den utmärkte juristen Ulpianus, som var
pretorianprefekt. Denne införde en ordnad, allt
omfattande förvaltning och gaf senaten en motvikt
genom ett kejserligt kabinettsråd, i hvilket blott
synnerligen förtjänta män, t. ex. den store juristen
Paulus, intogos, under det att inträdet i senaten
var beroende endast af rikedom och börd. Öfverallt
utvecklade sig ett nytt, verksamt lif, och alla delar
af det romerska väldet fingo åtnjuta välgärningen
af ett ypperligt rättsväsen. Men Ulpianus, som
f. ö. var mera jurist än statsman, måste dela
kejsarens förtroende med dennes härsklystna moder,
Julia Mammæa, hvilken ej älskade den folkvänliga
styrelsen. Soldaterna hatade civilisterna med
deras kanslivisdom och petiga cirkulär. Därigenom
undergräfdes Ulpianus anseende, och han mördades
af soldaterna (228). Hans död medförde högst menliga
följder för den blott 22-årige kejsaren. S. var
tillgänglig för goda lärdomar och hade af sin moder,
som tillegnat sig några af kristendomens läror,
fått en sorgfällig uppfostran. Han upptog Kristus
bland sina gudar och förde ofta bibelkärnspråk i
munnen. Hans lefnadssätt var ytterst regelbundet,
och hos honom fanns ingen af de romerske kejsarnas
vanliga laster. Men fast vilja och handlingskraft
fattades honom. Denna svaghet jämte den brist på
krigiska egenskaper, hvilken
han lade i dagen såväl under kriget mot Ardaschir
Babekon, det nypersiska rikets grundläggare, som
under sitt fälttåg mot germanerna (234), ådrog
honom förakt hos soldaterna, hvilka till kejsare
utropade generalen Maximinus och vid Rhen mördade
S. jämte hans moder (235) -- 3.
Flavius Valerius S.,
cæsar. Se
Romerska riket, sp. 747.
1. (J. C.)
2. A. B--r. (J. C.)
Severus,
Sulpicius, kyrkohistorisk författare,
f. omkr. 363 i Akvitanien, d. omkr. 425,
var först advokat, men drog sig på Martins af Tour
inrådan omkr. 393 tillbaka till ett kloster nära
Béziers. S. utmärker sig för historisk uppfattning
och vårdad stil, hvarför han blifvit kallad "den
kristne Sallustius". Utom sitt förnämsta arbete,
Historia sacra, en kronologisk framställning af
gamla testamentet och kyrkans historia till år 403,
hufvudkällan för kännedomen om priscillianismen,
skref han en legendarisk biografi öfver Martin af
Tours, utan hvilken denne egentligen obetydlige eremit
väl aldrig nått det rykte, som han fick (Babut). S:s
skrifter ha utgetts af tysken Halm (1866; bd I af
"Corpus scriptorum ecclesiasticorum latinorum")
m. fl. Se Babut, "St. Martin de Tour" (1913).
(Hj. H--t.)
Sévigné [sevinjē],
Marie de Rabutin Chantal,
markisinna de S., fransk skriftställarinna, berömd
som brefförfattarinna, f. 5 febr. 1626 i Paris,
d. 17 april 1696 på slottet Grignan i Provence,
blef tidigt föräldralös, erhöll en förträfflig
uppfostran af sin morbroder, abbé de Coulanges, och
åtnjöt sedan undervisning i fransk stilskrifning
och litteratur, i latin, spanska och italienska af
Ménage och Chapelain. Vacker (hon var mycket blond,
med bländande hvit hy och spelande blå ögon) och rik,
var hon ett eftersökt parti. Hon gifte sig 1644 med
en släkting till kardinal de Retz, markis Henri de S.,
af gammal bretagnisk adel. Markisinnan var ofta gäst i
Hotel de Rambouillet, hvars mest lysande period inföll
vid denna tid. Hon tillegnade sig allt det värdefulla
och utsökta af det preciösa väsendet, men bevarade
sitt glada lynne och sin naturlighet. Äktenskapet
tyckes ha varit lyckligt, fast mannen försummade
sin maka för sina älskarinnor. En dylik förbindelse
invecklade honom i en duell, i hvilken han stupade,
1651. Efter sorgetidens slut omgafs den unga,
vackra och gladlynta änkan snart af beundrare och
utsattes för förtal. Särskildt misstänktes hon för
att ha stått i kärleksförbindelse med Fouquet, då vid
undersökningen af dennes papper efter hans störtande
en samling bref från henne påträffades. Hon lyckades
emellertid bevisa sin oskuld. Äfven hennes kusin,
Bussy Rabutin, utspred rykten om henne, då han ej
fått låna en begärd penningsumma. I själfva verket
lefde hon uteslutande för sina barns
