Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakspere ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han varit läkare, jurist, boktryckare, soldat
o. s. v., likaså att han rest i Italien, Skottland
och Danmark. Den kunskap, han röjer om dessa
länder, hade han i stället, i några fall så godt
som bevisligen, fått från resande vänner, och med
sin öfverlägsna fantasi förstod han att utnyttja de
notiser han mottog. Han utvecklades hastigt. Sina
första dramer skref han vid tjuguåtta års ålder, och
redan vid trettiotvå kunde han författa ett sådant
mästerverk som "En midsommarnattsdröm". Men då man
bedömer hans dramer, bör man ej anlägga en modern
litterär måttstock, ty ett teaterstycke under denna
tid betraktades ej som litteratur. Först efter det
att den lärde Ben Jonson uppträdt och 1616 utgett en
folioupplaga af sina dramer, började uppfattningen
ändra sig. Före denna tid var synpunkten endast att
bereda publiken ett nöje. I enlighet härmed afsåg
S. aldrig att med sina dramer åstadkomma några
konstverk, brydde sig ej ens om att trycka dem,
och att de ej dess mindre blefvo konstverk, berodde
därpå, att han var en stor skald. Men genomarbetade
som moderna dramer äro de icke, utan deras estetiska
värde torde ligga i de enskilda partierna. S:s stycken
äro ofta blott bearbetningar af äldre original –
anspråk på själfständighet i detta afseende torde
ingen af denna tids författare ha haft –, och själf
har han knappast uppfunnit handlingen i ett enda
drama. Partier i dessa äldre förebilder ha ofta endast
obetydligt omdanade ingått i det nya dramat, som
därför ej sällan är ganska ojämnt. Man har därför ej
rätt att pressa enskilda uttryck i S:s stycken för att
få fram "skaldens mening", och öfver hufvud torde alla
djupsinnigare utläggningar af denna vara förfelade, ty
S. skref hvarken för eftervärlden eller för en bildad
läsekrets, utan för en stor och naiv teaterpublik.
Om S:s personlighet ha vi endast spridda uppgifter,
men tillsammans med de fakta, som kunna dragas ur de
juridiska dokument, som röra honom, få vi dock fram
åtminstone några konturer till hans porträtt. De
dramatiker, som stodo på höjden, då S. anlände
till London, förde alla ett vildt bohemlif och
gingo under i fattigdom och elände vid några och
trettio år. S. var däremot en praktiskt klok man,
som redan tidigt skaffade sig en oberoende ekonomisk
ställning och som slutade som den mest ansedde och
förmögne borgaren i den hemstad han som vagabond
måst lämna. Men å den andra sidan var han knappast
förvärfsgirig, och med de stora inkomster han hade
borde han ha blifvit betydligt rikare, så vida han
velat lägga an därpå. Det attribut, med hvilket hans
samtida vanligen beteckna honom, är "gentle", och
det som särskildt framhålles är hans älskvärdhet,
kvickhet och urbanitet i umgänget. Efter hvad
hans närmaste vänner berätta, arbetade han med en
enastående lätthet och strök nästan aldrig ut, hvad
han skrifvit. Till anfall mot kamrater lånade han sig
aldrig, under det att polemiska dramer eljest voro
långt ifrån sällsynta, och några dikter, med hvilka
han skulle ha uppvaktat den kungliga familjen eller
de förnäme, äro icke kända, ehuru de flesta andra då
skrefvo dylika smickerdikter.
För eftervärlden ha hans dramer haft mycket stor
betydelse. I England spelades de ända till den
puritanska revolutionens utbrott (1640-talet),
ehuru de yngre författarna, Beaumont och
Fletcher, under Karl I:s tid torde ha varit mera
populära. Men efter revolutionen (1660), då det
fransk-klassiska dramat trängde in i England, blef
S. representanten för det elisabetska dramat, och
Drydens uppgift blef att söka kombinera detta med
det fransk-klassiska. Icke ens under 1700-talet var
S. glömd, och Addison, Pope, Samuel Johnson m. fl. af
upplysningens män hade ännu en viss känsla för hans
storhet. Men sin stora "äreräddning" fick han i
början af 1760-talet genom den berömde skådespelaren
Garrick, som åter gjorde honom populär i England. Af
ännu större betydelse blef han för den tyska
litteraturen. Den s. k. sturm- und drangrörelsen på
1770-talet utgår nämligen till största delen från S.,
som äfven under Schillers klassiska period utöfvade
ett viktigt inflytande på dennes dramatiska diktning.
S.-litteraturen är kolossalt stor, ehuru det mesta
tyvärr är betydelselöst. En praktiskt användbar
bibliografi finnes i "The Cambridge history of
english literature", V (1910). Med S.-forskning
ha flera sällskap sysselsatt sig, af hvilka de
viktigaste äro Shakespeare Society (1841–53),
New Shakspere Society (1874–86) och Deutsche
Shakespeare-gesellschaft (1865 ff.). De båda engelska
sällskapen ha företrädesvis publicerat äldre tryck,
det tyska egentligen blott uppsatser och i de senare
årgångarna en – vida bättre – följd af recensioner
och årsredogörelser.
Upplagor. Folioupplagan 1623 (som sedan omtrycktes
1632, 1663 och 1685) har i "reduced facsimile"
utgetts af Halliwell-Phillipps 1876 i en billig
upplaga. Kvartupplagorna ha likaledes i fotografisk
faksimile utgetts af W. Griggs i 43 bd 1880–89. De
förnämsta af de oerhördt många senare upplagorna af
S:s samlade dramer äro på 1700-talet: Rowe (1709–10),
Pope (1723–25), Theobald (1733), Johnson (1765),
Steevens (1773) och Malone (1790). De mest betydande
på 1800-talet äro Halliwell-Phillipps (1853–63),
Delius (5:e uppl. 1882), Dyce (5:e uppl. 1886),
Cambridge Shakespeare (2:a uppl. 1891–93) och
Furnivall (1877). En särskild ställning intaga de
s. k. Variorum Shakespere. Den första dylika utgafs
1803 af Reed, Johnson och Steevens (ny uppl. 1813;
3:e uppl. af Boswell och Malone i 21 bd, 1821). En ny
variorum efter moderna principer började amerikanen
H. H. Furness 1871 utge och hade vid sin död 1912
hunnit publicera 15 dramer i 16 bd; arbetet fortsattes
nu af hans son, som förut varit hans medhjälpare. Det
bästa Shakspere-lexikon torde vara det af A. Schmidt
utg. (Berlin, 1874–75; 3:e uppl. 1902).
Biografier. Den första biografien öfver S. skrefs af
N. Rowe (i dennes Shakspere-uppl.) på grundvalen
af tradition. Ett mera vetenskapligt studium
af S:s biografi har mycket försvårats af de
förfalskningar, som en bland Englands skickligaste
litteraturhistoriker, J. P. Collier, gjort och som
ingå i hans flesta arbeten, af hvilka hans "History of
english dramatic poetry" (1831; ny uppl. 1879) är det
viktigaste och trots förfalskningarna fortfarande af
värde. De mest betydande bidragen till kännedomen om
S:s biografi ha dock getts af Halliwell-Phillipps
i "The life of William Shakespeare" (1848),
"Illustrations of the life of
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
