han varit läkare, jurist, boktryckare, soldat o. s. v., likaså att han rest i Italien, Skottland och Danmark. Den kunskap, han röjer om dessa länder, hade han i stället, i några fall så godt som bevisligen, fått från resande vänner, och med sin öfverlägsna fantasi förstod han att utnyttja de notiser han mottog. Han utvecklades hastigt. Sina första dramer skref han vid tjuguåtta års ålder, och redan vid trettiotvå kunde han författa ett sådant mästerverk som "En midsommarnattsdröm". Men då man bedömer hans dramer, bör man ej anlägga en modern litterär måttstock, ty ett teaterstycke under denna tid betraktades ej som litteratur. Först efter det att den lärde Ben Jonson uppträdt och 1616 utgett en folioupplaga af sina dramer, började uppfattningen ändra sig. Före denna tid var synpunkten endast att bereda publiken ett nöje. I enlighet härmed afsåg S. aldrig att med sina dramer åstadkomma några konstverk, brydde sig ej ens om att trycka dem, och att de ej dess mindre blefvo konstverk, berodde därpå, att han var en stor skald. Men genomarbetade som moderna dramer äro de icke, utan deras estetiska värde torde ligga i de enskilda partierna. S:s stycken äro ofta blott bearbetningar af äldre original -- anspråk på själfständighet i detta afseende torde ingen af denna tids författare ha haft --, och själf har han knappast uppfunnit handlingen i ett enda drama. Partier i dessa äldre förebilder ha ofta endast obetydligt omdanade ingått i det nya dramat, som därför ej sällan är ganska ojämnt. Man har därför ej rätt att pressa enskilda uttryck i S:s stycken för att få fram "skaldens mening", och öfver hufvud torde alla djupsinnigare utläggningar af denna vara förfelade, ty S. skref hvarken för eftervärlden eller för en bildad läsekrets, utan för en stor och naiv teaterpublik. Om S:s personlighet ha vi endast spridda uppgifter, men tillsammans med de fakta, som kunna dragas ur de juridiska dokument, som röra honom, få vi dock fram åtminstone några konturer till hans porträtt. De dramatiker, som stodo på höjden, då S. anlände till London, förde alla ett vildt bohemlif och gingo under i fattigdom och elände vid några och trettio år. S. var däremot en praktiskt klok man, som redan tidigt skaffade sig en oberoende ekonomisk ställning och som slutade som den mest ansedde och förmögne borgaren i den hemstad han som vagabond måst lämna. Men å den andra sidan var han knappast förvärfsgirig, och med de stora inkomster han hade borde han ha blifvit betydligt rikare, så vida han velat lägga an därpå. Det attribut, med hvilket hans samtida vanligen beteckna honom, är "gentle", och det som särskildt framhålles är hans älskvärdhet, kvickhet och urbanitet i umgänget. Efter hvad hans närmaste vänner berätta, arbetade han med en enastående lätthet och strök nästan aldrig ut, hvad han skrifvit. Till anfall mot kamrater lånade han sig aldrig, under det att polemiska dramer eljest voro långt ifrån sällsynta, och några dikter, med hvilka han skulle ha uppvaktat den kungliga familjen eller de förnäme, äro icke kända, ehuru de flesta andra då skrefvo dylika smickerdikter. För eftervärlden ha hans dramer haft mycket stor betydelse. I England spelades de ända till den puritanska revolutionens utbrott (1640-talet), ehuru de yngre författarna, Beaumont och Fletcher, under Karl I:s tid torde ha varit mera populära. Men efter revolutionen (1660), då det fransk-klassiska dramat trängde in i England, blef S. representanten för det elisabetska dramat, och Drydens uppgift blef att söka kombinera detta med det fransk-klassiska. Icke ens under 1700-talet var S. glömd, och Addison, Pope, Samuel Johnson m. fl. af upplysningens män hade ännu en viss känsla för hans storhet. Men sin stora "äreräddning" fick han i början af 1760-talet genom den berömde skådespelaren Garrick, som åter gjorde honom populär i England. Af ännu större betydelse blef han för den tyska litteraturen. Den s. k. sturm- und drangrörelsen på 1770-talet utgår nämligen till största delen från S., som äfven under Schillers klassiska period utöfvade ett viktigt inflytande på dennes dramatiska diktning. S.-litteraturen är kolossalt stor, ehuru det mesta tyvärr är betydelselöst. En praktiskt användbar bibliografi finnes i "The Cambridge history of english literature", V (1910). Med S.-forskning ha flera sällskap sysselsatt sig, af hvilka de viktigaste äro Shakespeare Society (1841--53), New Shakspere Society (1874--86) och Deutsche Shakespeare-gesellschaft (1865 ff.). De båda engelska sällskapen ha företrädesvis publicerat äldre tryck, det tyska egentligen blott uppsatser och i de senare årgångarna en -- vida bättre -- följd af recensioner och årsredogörelser. Upplagor. Folioupplagan 1623 (som sedan omtrycktes 1632, 1663 och 1685) har i "reduced facsimile" utgetts af Halliwell-Phillipps 1876 i en billig upplaga. Kvartupplagorna ha likaledes i fotografisk faksimile utgetts af W. Griggs i 43 bd 1880--89. De förnämsta af de oerhördt många senare upplagorna af S:s samlade dramer äro på 1700-talet: Rowe (1709--10), Pope (1723--25), Theobald (1733), Johnson (1765), Steevens (1773) och Malone (1790). De mest betydande på 1800-talet äro Halliwell-Phillipps (1853--63), Delius (5:e uppl. 1882), Dyce (5:e uppl. 1886), Cambridge Shakespeare (2:a uppl. 1891--93) och Furnivall (1877). En särskild ställning intaga de s. k. Variorum Shakespere. Den första dylika utgafs 1803 af Reed, Johnson och Steevens (ny uppl. 1813; 3:e uppl. af Boswell och Malone i 21 bd, 1821). En ny variorum efter moderna principer började amerikanen H. H. Furness 1871 utge och hade vid sin död 1912 hunnit publicera 15 dramer i 16 bd; arbetet fortsattes nu af hans son, som förut varit hans medhjälpare. Det bästa Shakspere-lexikon torde vara det af A. Schmidt utg. (Berlin, 1874--75; 3:e uppl. 1902). Biografier. Den första biografien öfver S. skrefs af N. Rowe (i dennes Shakspere-uppl.) på grundvalen af tradition. Ett mera vetenskapligt studium af S:s biografi har mycket försvårats af de förfalskningar, som en bland Englands skickligaste litteraturhistoriker, J. P. Collier, gjort och som ingå i hans flesta arbeten, af hvilka hans "History of english dramatic poetry" (1831; ny uppl. 1879) är det viktigaste och trots förfalskningarna fortfarande af värde. De mest betydande bidragen till kännedomen om S:s biografi ha dock getts af Halliwell-Phillipps i "The life of William Shakespeare" (1848), "Illustrations of the life of