will ("Trettondagsafton eller Hvad Ni vill"). För den komiska handlingen känner man ej någon förebild; den allvarliga har hämtats från en italiensk novell af Bandello. -- 19) Much ado about nothing ("Mycket väsen för ingenting"). Den komiska handlingen är möjligen af S. fritt uppfunnen, den allvarliga återfinnes i en italiensk novell af Bandello. -- 20) As you like it ("Som Ni behagar"). Förebilden är Lodges novell "Euphues golden legacie", men den yppersta karaktären i dramat, Jacques, är skaldens egen uppfinning. Dessa tre sistnämnda lustspel skrefvos med sannolikhet för den nyuppförda Globe-teatern med hänsyn till den nya repertoar, som där behöfdes, och sannolikt uppfördes de under senare delen af 1599 och början af 1600. I samma syfte uppfördes ock det under samma tid skrifna dramat 21) Julius Cæsar, hvars källa är Norths öfv. af Plutarchos. -- 22) Hamlet skrefs 1602. Dess förebild var ett äldre, nu försvunnet Hamletsdrama, som troligen författats af Thomas Kyd. Det dunkla i S:s stycke beror antagligen därpå, att skalden ej lyckats frigöra sig från det äldre dramats fabel. Den danske historieskrifvaren Saxo är den, som först behandlat Hamlets historia. -- 23) Othello skrefs 1604. Dess källa är en af italienaren Giraldi Cinthios noveller. -- 24) Measure for measure ("Lika för lika") skrefs 1604. Äfven dess källa är en novell af Cinthio. Denna hade dels öfversatts af Whetstone, dels af samme man bearbetats till ett tio akters drama. S. begagnade både dramat och novellen. -- 25) Macbeth författades troligen 1605. Handlingens allmänna drag återfinnas i Holinsheds krönika. -- 26) King Lear skrefs 1606. Innehållet är hufvudsakligen hämtadt från Holinsheds krönika. -- 27) Pericles (ej öfv. på svenska) anses af många ej vara S:s arbete, och det intogs ej heller i folioupplagan, ehuru det 1609 utgafs i en kvartupplaga med uppgift, att S. varit författaren. Antagligast synes, att detta drama skrifvits af Wilkins, men, omkr. 1607, öfverarbetats af S. -- 28) Antony and Cleopatra skrefs 1608. Handlingen är från Norths öfv. af Plutarchos. -- 29) Äfven Timon of Athens ("Timon af Athen") har af många ansetts icke vara S:s arbete. Enligt en annan mening är det nuv. dramat hoparbetadt dels af S:s förlorade stycke, dels af ett äldre, möjligen dess förebild. -- 30) Coriolanus skrefs sannolikt 1609 eller 1610. Dess källa är Norths öfv. af Plutarchos. -- 31) Cymbeline skrefs förmodligen i slutet af 1610. Dess källa är -- dock endast till en mindre del -- en italiensk novell af Bandello; de vackraste partierna i dikten återgå troligen till en folksaga. -- 32) Winter's tale ("En vintersaga") skrefs 1611. Förebilden är Greenes roman "Pandosto". -- 33) The tempest ("Stormen") skrefs enligt några 1611, enligt andra i dec. 1612. Äfven dess källa är ett äldre, nu förloradt drama eller möjligen en nu icke känd novell, som emellertid i en något afvikande form föreligger på spanska. -- 34) Henry VIII, som skrefs 1613, är antagligen endast delvis af S. Större delen antages härröra från Fletcher. S. och Fletcher upptagas som författare äfven af dramat "The two noble kinsmen", men säkerligen med orätt. F. ö. utgåfvos redan under S:s lifstid flera dramer, som falskeligen uppgåfvos vara af honom. I sina första dramer stod S. ännu under inflytande af de författare, som då behärskade scenen, särskildt Marlowe och Kyd (se dessa). Flera af hans förstlingsarbeten äro också blott bearbetningar af äldre stycken. Men med "Romeo och Julia" samt "En midsommarnattsdröm" skapade han sina första mästerverk. Det förra utmärkes för lidelsens glöd, det senare för fantasistyrkan. Men ingendera röjer någon större förmåga i karaktärsteckningen. De första dramer, i hvilka S. visar, att han fått blicken öppnad för dess betydelse, äro "Richard II" och "King John". I de närmast följande dramerna, hans ypperliga lustspel och hans muntra krönikespel, är också karaktärsteckningen hufvudsaken, och denna sker nu därigenom, att han i sina dramer skildrar en mångfald af personer, hvilka genom sin kontrastverkan belysa hvarandra. Omkr. 1600 inträffade emellertid en kris i S:s inre lif. Dess orsaker äro oss okända, och de försök, som gjorts att förklara den, måste betraktas som förfelade. Härigenom skedde ock, såsom det vill synas, ett afbrott i S:s författarskap. "As you like it" skrefs troligen i början af 1600-talet, men med undantag för det grubblande, dystra sorgespelet "Hamlet" (1602) tyckes han ej ha skrifvit något drama förrän 1604. Dessa blefvo nu -- med undantag för den föga muntra komedien "Lika för lika" -- endast tragedier. Den dramatiska byggnaden är i dessa en annan än förut. De röra sig icke längre med en mångfald personligheter, utan hela intresset koncentrerar sig kring den dominerande hufvudfiguren, och de öfriga äro blott skisserade. Hufvudvikten ligger nu på en framställning af karaktärens utveckling, och S. är den förste dramatiker, som skildrat en dylik karaktärsutveckling. Alla hans nu skrifna tragedier gå ut på att visa, huru en rikt begåfvad ande dukar under för själens egna strider. Undergången sker därigenom, att hjälten utsättes för en förhärskande passion, som är väsentligen stridande mot hans karaktär. Versen är mindre harmonisk än under den andra perioden. En sådan ström af nya tankar störtar sig öfver skalden, att han endast med svårighet lyckas ge dem ett klart uttryck. Så småningom fick dock S. en ljusare syn på lifvet, och hans sista år äro en tid af återvunnen harmoni. Skalden visar nu, huru en af olyckan eller brottet nedbruten karaktär genom lidandet åter når till harmoni. Dramerna, de s. k. "romances", stå därför på gränsen mellan sorgespel och lustspel. I motsats mot de teaterförfattare, som uppträdt närmast före honom, egde S. ingen universitetsbildning, men denna brist på lärdom ersattes hos honom med en sällspordt skarp observationsförmåga. Ensam stod han dock icke inom sin tids litteratur, och skillnaden mellan honom och Webster, Beaumont, Fletcher och Ford, som också voro stora skalder, är blott den, att han var den allsidigaste och rikast utrustade. Den falska uppfattningen af S. som en alldeles enastånde, lärd skald har gett upphofvet till den besynnerliga s. k. Baconteorien, enligt hvilken S:s dramer icke kunnat författas af den olärde skådespelaren S., utan i stället skrifvits af den store filosofen Bacon. Teorien har endast psykiatriskt intresse (se Schück, "Gamla papper", I). Misslyckade äro äfven försöken att på grund af S:s förmodade djupa yrkeskunskaper visa upp, att