Shelley 288 vänskap med lord Byron. Sedan Harriet, som inlåtit sig på en ny förbindelse, i ett anfall af svårmod dränkt sig s. å., lät S. viga sig vid sin Mary. Ett utslag af högsta domstolen f rånkände honom, såsom en gudlös person, all rätt att ha vård om och uppfostra sina två barn med Harriet. Denna lagskipningens hårdhet dref honom att öfverge hemlandet, där illvilja och smädelser hopades öfver honom. Han uppehöll sig sedan 1818 med sin hustru i Yenezia, Florens, Rom, Neapel och Pisa, alltunder det han inträngde i forngrekiska poesien samt diktade allt djärfvare och skönare alster. Knappt 30-årig omkom han under segling, utanför Livorno. Byron och Trelawny läto under antik tillrustning bränna hans stoft och begrafva askan på protestantiska kyrkogården i Rom. - Till sin personlighet var S. ytterst okonstlad, sällspordt fri från fåfänga och själfviskhet, en sammansättning af den ömsintaste människokärlek och manligt mod. I åtskilliga afseenden var han en martyr för sin rörliga inbillningskraft, något som förvärrades däraf, att han ymnigt brukade opium mot ett nervlidande. För öfrigt var han vegetarian och tillbragte större delen af sitt lif under bar himmel, i båt eller på vandringar. S:s dikter äro genomglödgade af entusiasm för människosläktets frigörelse, för ett kommande rätt-färdighetens rike på jorden. Ett barn af franska revolutionens tidehvarf, hyste han en naiv tillit till, att denna guldålder lätt skulle kunna invigas, om människonaturen finge utveckla sig okufvad af "kungars" förtryck och "prästers" svek. Ur den liknöjdhet, hvari revolutionsidéernas misslyckande försänkt mängdens sinnen, sökte han väcka dem till förtröstan på släktets förmåga af oändlig utveckling. Han jublade öfver hvarje frihetstecken hos folken och satte brännmärket på Heliga alliansens handtlangare, men framför allt var han en härold för kommande, oblodiga revolutioner. Äfven i åtskilliga mera positiva reformyrkanden har S. befunnits vara en siare, betydligt före sin tid. Som yngling kallade han sig ateist, på trots mot vidskepelsen, ehuru han i själfva verket var en utpräglad panteist och immaterialist, på visst sätt själsfrände till de store mystikerna. Tillbaka-stött af människorna, fördjupade han sig med alltomfattande sympati i naturens lif och vardt en beundransvärd tolk af dess mest väldiga lika väl som dess ljufvaste företeelser. Hans fantasi tar gärna en kosmisk flykt. Han tycker sig skåda en älskande ande i hvarje naturföremål. Hans personligheter äro halft mytologiska naturväsen och öfvernaturliga skepnader, utan fasta konturer. I öfvermåttet af känsla blir S. i sina större dikter ej sällan oklar och förlorar sig i ett glittrande ordsvall, men han vet äfven att ge genomskinligt uttryck åt de allra innerligaste stämningar, de finaste tankeskiftningar. Därjämte äro hans sväf-vande rytmer genomträngda af ett förunderligt melodiskt behag, en på en gång eterisk och sinnlig musik, som ger honom en alldeles egendomlig plats bland lyriska skalder. - S:s första, betvdlist omogna, diktverk var Queen Mab (fullb. 1813), en drömsyn, hvari mänsklighetens lidanden och blifvande omdaning tecknas, med häftiga utfall mot kristendomen. Vida högre står Alastor (1815), skildring af en ung skalds drömlif. Laon and .na (senare kallad The revolt of Islam, epos i 12 sånger på Spenserstanser, 1817) ger i breda, men oroliga drag taflor af frihetskänslans och humanitetens brottning med tyranniet. Julian and Maddolo (1818) är en synnerligen tilltalande skildring af S:s och Byrons samlif i Venezia. S:s allegoriska mästerverk, det lyrirka dramat Prome-theus unlound (1819), är en oförlikneligt upphöjd och skön segersång öfver den ändtligen frigjorda människan som planetens själthärskare och förnyare. Hans tragedi The Cenci (s. å.) vittnar om en individualiseringsförmåga, som dittills ej hade stått honom till buds, och är, trots det motbjudande ämnet, det enligt mångas mening mest konstnärliga och ädla engelska sorgespelet sedan Shaksperes dagar. Vidare må framhållas The u~itch of Atlas (1820), en personifiering af den skönhetsskapande fantasien; Adonais (1821), en härlig och gripande apoteos af skalden Keats; det improviserade dramat Hellas Ks. å., med praktfulla körer), genom hvilket skalden hälsade Greklands nationella resning, och Epipsychidion (s. å.), en högst passionerad idealisering af kärleken. Som satiriker af aristofanisk halt framstår S. i Peter Bell the third (1819), ett sarkastiskt skämt med skalden Wordsworth, och Swellfoot the tyrant (1820), hvari Georg IV blodigt gisslas. Hans svanesång blef fragmentet The triumph of life. Bland S:s smärre dikter äro flera vidtberömda för sin förening af känslodjup, hänförande lyrisk flykt och själfull enkelhet, däribland Ode to the wesi icind, The cloud, To a skylark och The sensitive plant. - S. gjorde utmärkta öfversättnmgar efter ho-meriska hymner, Euripides, Platon, Calderön och Goethe (scener ur "Faust"). Hans prosastil i bref och i essayer (särskildt Defence of poetry) har blifvit mycket beundrad, och som litterär kritiker visade han verklig intuition. Under S:s korta lifstid vann hans diktning snart sagdt intet erkännande. De engelska tidskrifterna utöste alltjämt de gröfsta och dummaste smädelser öfver honom. Emellertid mognade småningom tiden för en rätt uppskattning af denne framtidsbard, och hans ära har alltmera öfverglänst hans samtida lyrikers. -- S:s efterlefvande maka utgaf hans diktverk (i 4 bd, 1839) och hans Essays, letters etc. (1840). Kritiska uppl. af hans poetiska arbeten utgåfvos 1870 och 1878 (i 3 bd) af W. M. Rossetti (jämte biografi), 1891 af E. Dowden (i 2 bd) och 1892 af Woodberry (4 bd), en god uppl. af hans verk på vers och prosa utgaf s af B. Forman 1876-80 (i 8 bd), den fullständigaste kritiska editionen af hans poetiska verk 1904 af Th. Hutchinson (l bd), hans bref utgåfvos tillökade i 2 bd 1909 (3:e uppl. 1915) af R. Ingpen. F. S. Ellis utarbetade en "Lexical concordance" till S:s diktverk (1892). Bland lefnadsteckningar öfver S. lämnade Med-wins (i 2 bd, 1847; ny uppl. 1913) godt material, D. F. Mac Carthy tecknade "S:s early life" (1870); Jeaffresons "The real S." (2 bd, 1885) är rätt fientligt hållen, medan Dowden har åstadkommit den förnämsta S.-biografien (2 bd, 1886; 2:a uppl. 1896). Rätt utförliga S.-biografier skrefvo ock G. B. Smith (1877), Helene Richter (på tyska, 1898) och A. C. Broek (1909), kortare skref-vos af J. A. Symonds (1878; 2:a uppl. 1887), W. Sharp (1887), A. Jack (1904) m. fl. Jfr äfven