stengodsfabriker samt i grannskapet granit- och kalkstensbrott. J. F. N. Sherard [Je'rod 1. je'räd], engelska botanister. 1. W i 11 i a m S., f. 27 febr. 1659 i Bushby, Lei-cestershire, d. 11 aug. 1728 i London, studerade hos Tournefort i Paris, företog flera resor inom och utom England som medarbetare åt Rajus, i hvars arbeten hans iakttagelser publicerades, och biträdde flera andra botanister dels med sitt arbete, dels med penningunderstöd. Under sina resor samlade han material till en fortsättning af Bauhins "Pi-nax". Han blef 1703 konsul för turkiska kompaniet i Smyrna, där han idkade botaniska och arkeologiska forskningar, återkom hem 1717 och inbjöd 1721 vid ett besök i Holland J. J. Dillenius till Oxford som medarbetare i "Pinax", sedermera som förste innehafvare af en professorsstol, som S. donerat till universitetet där. - 2. James S., den föregåendes broder, f. l juli 1666 i Bushby, d. 12 febr. 1738, var läkare och apotekare i London, men privatman från 1720 och egnade sig åt växtodling med sådan framgång, att hans trädgård i Eltham, Kent, blef för sin tid en af de förnämsta i England. Den blef föremål för bearbetning af Dillenius i "Hortus Elthamensis" (1732). S. var äfven framstående kompositör och utmärkt violinist. 1-2. C. Lmn. Shera'rdia Dill., bot., ett örtsläkte inom fam. Rubiacece, underfam. Coffeoidece. Den enda arten, S. arvensis, blåmadra, är en liten spenslig, sträf ört, med 4-kantig stjälk, 5-8-taliga bladkransar, violetta blommor med 4-deladt kronbräm och efter blomningen tillväxande foder, som kvar-sitter på den kantiga klyffrukten. Arten, enårig, förekommer här och där å åkrar i södra Sverige. O. T. S. (G. L-m.) Sherbin [J^bin], engelsk namnform för S c h i r-bi n (se d. o.). Sherborne [ʃə'bån l. ʃə'bən], stad i engelska grefsk. Dorset, vid Yeo. 5,953 inv. (1911). Kyrka, som tillhört ett på 700-talet anlagdt benediktinkloster och som var katedral i biskopsstiftet Western Wessex, innan biskopssätet 1075 flyttades till Old Sarum. I en vacker park ligger S. castle, hvaraf en del uppfördes af W. Raleigh, och nära detsamma ruiner af en borg från 1100-talet. Latinskola från midten af 1500-talet. J. F. N. Sherboro [ʃəbərə], Sherbro, ö vid kusten af engelska kolonien Sierra Leone, skild från fastlandet genom ett smalt sund, hvars norra del kallas Sherbro river. Ön är låg, sumpig och mycket osund. J. F. N. Sherbrooke [ʃə'bruk], stad i prov. Quebec (Canada), vid S:t Francis, biflod till S:t Lawrence, och vid flera viktiga järnvägslinjer. 16,405 inv. (1911). Ylle- och bomullsfabriker, sågverk och kvarnar, papperstillverkning och järnindustri. J. F. N. Sherbrooke [J§'bruk], viscount, engelsk statsman. Se L o w e, Robert. Sheridan [je'ridn], Richard Brinsley B u 11 e r, engelsk lustspelsförfattare och politiker, f. 30 okt. 1751 i Dublin, d. 7 juli 1816, egnade sig åt lagfarenheten, men sysslade samtidigt för sitt nöjes skull med litterärt författarskap, dock utan att ännu utge något. Under en vistelse i Bath 1770-71 förälskade han sig i den sköna sångerskan Elizabeth Ann Linléy, dotter till en konN positör, och rymde med henne under romantiska omständigheter till Frankrike, där han ingick äktenskap med henne, som dock erkändes af hennes familj, först sedan S. 1773 inskrifvits vid Middle temple. För att försörja sig och hustrun slog han sig med framgång på dramatiskt författarskap. Hans första lustspel, The rivals (1775; "Rivalerna", 1856), hade redan af-gjord framgång, St. Patricks day or the l scheming lieutenant (s. å.) var en liflig fars, The duenna (s. å.) en komisk opera, skrifven tills, med svärfadern. Som hans mästerverk betraktas The school for scandal (1777 ; "Ta-delskolan", 1789), ett af de mest berömda och populära lustspelen i England, hvilket på ett oöf-verträffligt sätt gisslar tadelsjukan som ett i den fina världen gängse lyte. Senare skref han farsen The critic (1779) och tragedien Pizarro (1799). 1776 köpte S. af Garrick halfva anparten och 1778 resten af Drury-lane-teatern (se d. o.). Invald i parlamentet 1780, där han liksom Fox tillhörde oppositionen, förvärfvade han sig snart rykte som utomordentligt kvick och påpasslig debattör och som en af Englands förnämsta parlamentariska talare. Särskildt berömda äro de två tal, i hvilka han (jämte Burke och Fox) uppträdde som an-klagare mot Warren Hastings (se Hastings 2). I synnerhet det första (7 febr. 1787), under hvilket han talade öfver 5 timmar, beskrifves af samtiden som någonting enastående. Huset uppsköt mötet för att hinna lugna sig, innan beslut fattades. Efter whigpartiets fall var S. närmast vilde, men höll vid flera tillfällen nya och afgörande tal. När whigpartiet ånyo kom till makten, 1806, utnämndes han till skattkammarsekreterare och understatssekreterare, och efter Fox död (s. å.) hade han väntat att bli partiets ledare, en förhoppning, som dock gick om intet. Han öfvergaf därefter whigpartiet, och genom hans inflytande hos prinsen af Wales, hvars stallbroder S. varit, utestängdes detta parti från makten, då prinsen 1811 öfvertog regeringen. Hans sista år fördystrades af ekonomiska bekymmer och förödmjukelser af allehanda slag. Han förde som statsman ett dyrbart lefnadssätt, och hans enda inkomstkälla var Drury-lane-teatern. Detta företag visade sig under hans händer icke så utmärkt, som man kunnat vänta. Då han 1812 föll igenom vid parlamentsvalet, räddade endast döden honom från bysättningshäktet. Han begrofs med stor prakt i Westminster abbey. S. är Englands förnämste efter franskt mönster bildade lustspelsdiktare. Hans skarpa iakttagelse, osökta handling, lediga dialog och träffande kvickhet påminna i allt om den världsman han var, och hans stycken bibehålla något af den tjuskraft han som människa utöfvade. Enligt Byrons utsago, som kan tjäna som uttryck för hans landsmäns beundran, har han skapat tre mästerverk, alla i sitt slag fulländade: "Rivalerna", "Duennan" och "Tadelskolän". Se Bränder