Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sibirienne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjufvar kunde få dödsstraffet ändradt till
deportation till S. Efter slaget vid Poltava (1709)
fördes en mängd svenska krigsfångar till S.,
särskildt till Tobolsk (se d. o.). Under 1700-
och 1800-talen tillkommo äfven politiska fångar
(polacker efter de polska upproren, nihilister
o. a.), 1807–11 deporterades 10,175, 1857–61 23,821,
1878–81 86,336 och under hela tiden 1807–81 642,000
pers., hvaribland 100,000, som frivilligt följt de
deporterade (deras familjemedlemmar). Sedan 1876
förvisades emellertid icke förbrytare till S., utan
till ön Sachalin, men ännu består befolkningen till
en del af f. d. deporterade. Däremot kunna ännu
på administrativ väg personer sändas till S. för
allehanda obetydligheter eller helt enkelt därför, att
de äro misshagliga för vederbörande. Deras ställning
är mycket olika: värst ha de, som dömts till arbete
i grufvorna (blygrufvorna vid Nertjinsk äro särskildt
beryktade), men äfven de andre till straffarbete dömde
behandlas med stränghet (se Kennans "Sibirien"). Det
är klart, att folkstammens uppblandning med dessa,
till allra största delen groft brottsliga element
måste ha verkat försämrande både fysiskt och psykiskt,
helst blandning med infödda raser äfven måste draga
ned befolkningen. Härigenom har uppstått en undermålig
blandningsras, utan motvikt af en i bildning och
moralitet högre stående klass. Om S:s geografiska
utforskande och svenskars andel däri se Asien,
sp. 184–185.
Litt. (nyare): A. E. Nordenskiöld, "Vegas färd
kring Asien och Europa" (1880-81), H. Lansdell,
"Genom Sibirien" (sv. öfv. 1882), W. Kadloff, "Aus
S." (1884), G. Kennan, "Sibirien" (sv. öfv. 1890–92),
Krahmer, "Russland in Asia" (7 vol., 1899–1904),
J. Stadling, "Genom S. på spaning efter Andrée"
(1901), C. Aulagnon, "La Sibérie économique" (s. å.),
J. F. Frazer, "The real Sibiria" (1902), Golovatjev,
"S., land, folk och lif" (s. å., på ryska, ansågs,
när det utkom, som det bästa verket öfver S.),
v. Stirne, "S." (1912), och Fr. Nansen, "Genom
S." (1914). J. F. N.
Sibirienne [-iä;n], text., ett tjockt doffelartadt
ylletyg.
Sibiriska hafvet. Se Norra Ishafvet.
Sibiriska inskrifter i ett länge otolkadt
runliknande alfabet äro kända sedan 1721, då tysken
D. G. Messerschmidt i sällskap med svenskarna Charles
Schulman och kapten Tabbert (senare adlad under namnet
von Strahlenberg) befunno sig på resa i Sibirien och
upptäckte den första inskriften af detta slag vid
öfre Jenisejs (Ulu-kems) biflod Bei. I samma trakter
funnos sedermera flera under de närmaste åren och
reproducerades i Strahlenbergs arbete "Das nord-
und ostliche theil von Europa und Asia" (1730). Fem
under en af Katarina II föranstaltad expedition
funna inskrifter offentliggjordes i Pallas’ arbete
"Neue nordische beiträge" (1793). Endast mindre fynd
gjordes, tills M. A. Castrén 1847 dels återfann de
förut kända, dels gjorde nya fynd. 1887 utsändes af
Arkeologiska sällskapet i Helsingfors en expedition
till distriktet Minusinsk under ledning af finnen
J. R. Aspelin. Följande år undersöktes trakten omkring
Jenisejs källflod Ulu-kem, då 22 inskrifter återfunnos
eller nyupptäcktes. Hela antalet inskrifter, som
kopierades af de båda expeditionerna
1887-88, utgör 32 och offentliggjordes
med upptäcktshistorik af Aspelin och O. Donner
i "Inscriptions de 1’Iénisséi recueillies et
publiées par la Société finlandaise d’archéologie"
(1889). Dessa inskrifter äro inristade på
stenblock resta på eller i närheten af grafkullar
(tumuli). Skriften är till sin allmänna habitus på
grund af materialet rätt lik runor, med hvilka den
dock icke har något samband. Den går från höger
till vänster, och orden äro skilda medelst två
vertikala punkter. Detta är den 1:a gruppen af de
sibiriska inskrifterna, härstammande från turkiska
folk, kirgiser, uigurer o. s. v. Att språket var
turkiskt, fann man först senare i sammanhang med den
af Thomsen gjorda tolkningen af den 2:a gruppen,
de 1890-91 påträffade s. k. Orkhoninskrifterna
(se d. o.). En inskrift i s. k. uigurisk
skrift från Karabalgassun, som af Radloff tolkats
som uigurisk, har af F. W. K. Müller 1909 evident
visats vara soghdisk (se Soghdiska). Å andra
sidan finnas äfven på andra håll monument i
turkisk runskrift af samma art som den sibiriska.
K. F. J.
Sibiriska järnvägen, en hela Sibirien från Ural
till Stilla hafvet genomskärande järnväg, om hvars
anläggning redan på 1830-talet började väckas
fråga, utgår enligt beslut 29 mars 1891 som en
fortsättning af den ryska Samara-Tjeljabinsklinjen
från Tjeljabinsk, 75 km. ö. om Uralbergen, och har
sin ändpunkt i Vladivostok vid Stilla hafvet. 31 maj
1893 börjades arbetena på sistnämnda plats i närvaro
af dåv. tronföljaren (nu kejsar Nikolaus II). Hela
linjen från Tjeljabinsk till Vladivostok, uppgående
till 7,768 km., indelas i följande sektioner: 1)
Västsibiriska banan (Tjeljabinsk–Ob), 1,421 km., 2)
Mellansibiriska banan (Ob–Irkutsk), 1,830 km., 3)
Östsibiriska banan (Irkutsk–Mandschurija), 1,803 km.,
4) Mandschuriska och Ussuribanan, 2,714 km. Den
västsibiriska banan öppnades i okt. 1896. En
bana från Tjeljabinsk öfver Jekaterinburg till
Perm förenar den med Kama (Volga). De största
svårigheterna på denna bandel voro de stora broarna
öfver Tobal (vid Kurgan), Isjim (vid Petropavlovsk),
Irtysj (vid Omsk och Ob). Trakten, genom hvilken
banan går, är, ehuru bördig, glest befolkad. Den
mellansibiriska banan öppnades 1 jan. 1899 ända fram
till Irkutsk. Sträckan Ob–Atjinsk (577 km.) med bibana
till Tomsk, går genom ett kuperadt område; därifrån
till Irkutsk är landskapet ett bergland liksom öfver
hufvud hela sträckan till Mandschuriets gräns. Från
Irkutsk går banan i en båge s. om Baikalsjön till
Mysovaja; denna bandel byggdes sist och var den
tekniskt svåraste på hela banan. Från början fördes
vagnarna på ångfärjor öfver Baikal. Sträckan ö. om
denna sjö till Mandschurija öppnades 1900 jämte en
bibana till Strjetensk, som skall fortsättas utför
Amurdalen. Vid Mandschurija börjar den mandschuriska
banan, som går igenom det stora Chinganberget, men
sedan den kommit ut ur bergstrakten, genomlöper den en
slätt i alldeles rak riktning till Charbin. Därifrån
går en bana åt s. v. (till Peking och Port Arthur),
medan sibiriska järnvägen fortsätter åt s. ö. till
Nikolsk, där Ussuribanan utgår i nordlig riktning
till Chabarovsk, under det att hufvudbanan tager af
åt ö. och snart når Vladivostok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
