tjufvar kunde få dödsstraffet ändradt till deportation till S. Efter slaget vid Poltava (1709) fördes en mängd svenska krigsfångar till S., särskildt till Tobolsk (se d. o.). Under 1700- och 1800-talen tillkommo äfven politiska fångar (polacker efter de polska upproren, nihilister o. a.), 1807--11 deporterades 10,175, 1857--61 23,821, 1878--81 86,336 och under hela tiden 1807--81 642,000 pers., hvaribland 100,000, som frivilligt följt de deporterade (deras familjemedlemmar). Sedan 1876 förvisades emellertid icke förbrytare till S., utan till ön Sachalin, men ännu består befolkningen till en del af f. d. deporterade. Däremot kunna ännu på administrativ väg personer sändas till S. för allehanda obetydligheter eller helt enkelt därför, att de äro misshagliga för vederbörande. Deras ställning är mycket olika: värst ha de, som dömts till arbete i grufvorna (blygrufvorna vid Nertjinsk äro särskildt beryktade), men äfven de andre till straffarbete dömde behandlas med stränghet (se Kennans "Sibirien"). Det är klart, att folkstammens uppblandning med dessa, till allra största delen groft brottsliga element måste ha verkat försämrande både fysiskt och psykiskt, helst blandning med infödda raser äfven måste draga ned befolkningen. Härigenom har uppstått en undermålig blandningsras, utan motvikt af en i bildning och moralitet högre stående klass. Om S:s geografiska utforskande och svenskars andel däri se Asien, sp. 184--185. Litt. (nyare): A. E. Nordenskiöld, "Vegas färd kring Asien och Europa" (1880-81), H. Lansdell, "Genom Sibirien" (sv. öfv. 1882), W. Kadloff, "Aus S." (1884), G. Kennan, "Sibirien" (sv. öfv. 1890--92), Krahmer, "Russland in Asia" (7 vol., 1899--1904), J. Stadling, "Genom S. på spaning efter Andrée" (1901), C. Aulagnon, "La Sibérie économique" (s. å.), J. F. Frazer, "The real Sibiria" (1902), Golovatjev, "S., land, folk och lif" (s. å., på ryska, ansågs, när det utkom, som det bästa verket öfver S.), v. Stirne, "S." (1912), och Fr. Nansen, "Genom S." (1914). J. F. N. Sibirienne [-iä;n], text., ett tjockt doffelartadt ylletyg. Sibiriska hafvet. Se Norra Ishafvet. Sibiriska inskrifter i ett länge otolkadt runliknande alfabet äro kända sedan 1721, då tysken D. G. Messerschmidt i sällskap med svenskarna Charles Schulman och kapten Tabbert (senare adlad under namnet von Strahlenberg) befunno sig på resa i Sibirien och upptäckte den första inskriften af detta slag vid öfre Jenisejs (Ulu-kems) biflod Bei. I samma trakter funnos sedermera flera under de närmaste åren och reproducerades i Strahlenbergs arbete "Das nord- und ostliche theil von Europa und Asia" (1730). Fem under en af Katarina II föranstaltad expedition funna inskrifter offentliggjordes i Pallas' arbete "Neue nordische beiträge" (1793). Endast mindre fynd gjordes, tills M. A. Castrén 1847 dels återfann de förut kända, dels gjorde nya fynd. 1887 utsändes af Arkeologiska sällskapet i Helsingfors en expedition till distriktet Minusinsk under ledning af finnen J. R. Aspelin. Följande år undersöktes trakten omkring Jenisejs källflod Ulu-kem, då 22 inskrifter återfunnos eller nyupptäcktes. Hela antalet inskrifter, som kopierades af de båda expeditionerna 1887-88, utgör 32 och offentliggjordes med upptäcktshistorik af Aspelin och O. Donner i "Inscriptions de 1'Iénisséi recueillies et publiées par la Société finlandaise d'archéologie" (1889). Dessa inskrifter äro inristade på stenblock resta på eller i närheten af grafkullar (tumuli). Skriften är till sin allmänna habitus på grund af materialet rätt lik runor, med hvilka den dock icke har något samband. Den går från höger till vänster, och orden äro skilda medelst två vertikala punkter. Detta är den 1:a gruppen af de sibiriska inskrifterna, härstammande från turkiska folk, kirgiser, uigurer o. s. v. Att språket var turkiskt, fann man först senare i sammanhang med den af Thomsen gjorda tolkningen af den 2:a gruppen, de 1890-91 påträffade s. k. Orkhoninskrifterna (se d. o.). En inskrift i s. k. uigurisk skrift från Karabalgassun, som af Radloff tolkats som uigurisk, har af F. W. K. Müller 1909 evident visats vara soghdisk (se Soghdiska). Å andra sidan finnas äfven på andra håll monument i turkisk runskrift af samma art som den sibiriska. K. F. J. Sibiriska järnvägen, en hela Sibirien från Ural till Stilla hafvet genomskärande järnväg, om hvars anläggning redan på 1830-talet började väckas fråga, utgår enligt beslut 29 mars 1891 som en fortsättning af den ryska Samara-Tjeljabinsklinjen från Tjeljabinsk, 75 km. ö. om Uralbergen, och har sin ändpunkt i Vladivostok vid Stilla hafvet. 31 maj 1893 börjades arbetena på sistnämnda plats i närvaro af dåv. tronföljaren (nu kejsar Nikolaus II). Hela linjen från Tjeljabinsk till Vladivostok, uppgående till 7,768 km., indelas i följande sektioner: 1) Västsibiriska banan (Tjeljabinsk--Ob), 1,421 km., 2) Mellansibiriska banan (Ob--Irkutsk), 1,830 km., 3) Östsibiriska banan (Irkutsk--Mandschurija), 1,803 km., 4) Mandschuriska och Ussuribanan, 2,714 km. Den västsibiriska banan öppnades i okt. 1896. En bana från Tjeljabinsk öfver Jekaterinburg till Perm förenar den med Kama (Volga). De största svårigheterna på denna bandel voro de stora broarna öfver Tobal (vid Kurgan), Isjim (vid Petropavlovsk), Irtysj (vid Omsk och Ob). Trakten, genom hvilken banan går, är, ehuru bördig, glest befolkad. Den mellansibiriska banan öppnades 1 jan. 1899 ända fram till Irkutsk. Sträckan Ob--Atjinsk (577 km.) med bibana till Tomsk, går genom ett kuperadt område; därifrån till Irkutsk är landskapet ett bergland liksom öfver hufvud hela sträckan till Mandschuriets gräns. Från Irkutsk går banan i en båge s. om Baikalsjön till Mysovaja; denna bandel byggdes sist och var den tekniskt svåraste på hela banan. Från början fördes vagnarna på ångfärjor öfver Baikal. Sträckan ö. om denna sjö till Mandschurija öppnades 1900 jämte en bibana till Strjetensk, som skall fortsättas utför Amurdalen. Vid Mandschurija börjar den mandschuriska banan, som går igenom det stora Chinganberget, men sedan den kommit ut ur bergstrakten, genomlöper den en slätt i alldeles rak riktning till Charbin. Därifrån går en bana åt s. v. (till Peking och Port Arthur), medan sibiriska järnvägen fortsätter åt s. ö. till Nikolsk, där Ussuribanan utgår i nordlig riktning till Chabarovsk, under det att hufvudbanan tager af åt ö. och snart når Vladivostok.