En alldeles ny epok börjades genom fullbordandet af den Sibiriska järnvägen (se d. o.), som 1903 nådde fram till Stilla hafvet. Emellertid saknar denna bana så godt som alla bibanor, hvadan dess betydelse för varutransport är mera inskränkt, än den behöfde vara. Innan bibanor byggas mot n. och s., är det omöjligt att draga nytta af S:s värdefulla produkter från aflägsnare håll. Sjöfarten är nästan helt och hållet inskränkt till Stilla hafvets kuster och endast till sommarmånaderna. I Vladivostok, som ligger så sydligt som 43° 5', är hamnen isfri endast från slutet af april till midten af dec., i Nikolajevsk varar sjöfarten från midten af juni till midten af okt. På norra kusten företas dock hvarje sommar en del turer till Jenisejs mynning, ehuru utan större betydelse. Hela sjöfarten på östra kusten omfattade 1911 725 fartyg om 1,7 mill. ton. Politisk indelning. S. delas i 10 guvernement, näml Tobolsk och Tomsk i Väst-S., Jenisejsk, Irkutsk, Transbaikalien (Zabaikalskaja oblastj) och Jakutsk i Öst-S, samt Amur, Kustprovinsen, Norra Sachalin och Kamtjatka i det östra kustområdet. Förr voro dessa guvernement sammanförda till tre generalguvernement, Väst-S., Öst-S, och Amur, men detta är nu ändradt. Historia. S., som enligt fornfyndens vittnesbörd var bebodt redan under stenåldern, har haft en ganska rikt utvecklad bronsålder, särdeles i v., där guldet länge varit kändt och eftersökt. De af Herodotos omnämnda "guldvaktande griparna" stå sannolikt i något samband med guldgrufvor i Ural eller Altai. Några af samme historieskrifvare nämnda folk, såsom argippaier och issedoner, äro troligen att söka där (vid floden Isset, i bergslagen ö. om Ural). I södra S. ha funnits hemlighetsfulla inskrifter och hällristningar (se Sibiriska inskrifter). Med bulgarernas rike vid Kama har S. sannolikt stått i förbindelse och var kanske fordom ej alldeles okändt i Norden (Biarmia ulterior hos Saxo?). Sedan Novgorod från Vjatka slagit under sig handeln mellan Dvina och Volga, idkade dess vidtfarande köpmän handel äfven med S. Där hade emellertid ej obetydande turkiska stamriken uppstått, hvilka förstördes af mongolerna. Under de omhvälfningar, som Timurs uppträdande framkallade i Gyllene horden, flydde en mongolisk furste till Sibir (1406), hvilket namn i detta sammanhang första gången förekommer i de ryska annalerna. Hufvudstad i detta rike var först Tiumen, men flyttades omkr. 1500 till den nyanlagda staden Sibir l. Isker vid Irtysj. Emellertid ryckte ryska väldet allt längre mot ö. Ivan IV den förskräcklige eröfrade kanatet Kazan (1552) och Astrahan (1554) och flyttade därmed sitt rikes gräns till Ural, hvars malmtillgångar, enligt tsarens privilegium, bröderna Stroganov började göra sig till godo. Till skydd för sina anläggningar emot tatarerna i Sibir anställde de trupper under befäl af en flyktig kosackhöfding Jermak Timofejevitj (se d. o.), och denne eröfrade 1583 staden Sibir samt lade hela det vidsträckta tatarriket under tsarens välde. Tobolsk grundlades 1587, och efter de stora vattenvägarna framryckte nu ryssarna snabbt mot ö., särskildt lockade af den vinstgifvande jakten (sobel). 1604 anlades Tomsk, sex år senare stod man vid Jenisej, där först staden Turuchansk grundlades, sedan Jenisejsk (1619) och Krasnojarsk (1627). Samma år nåddes Lena, vid hvilken Jakutsk anlades 1632. Slutligen framträngde Ivan Moskvitin till Ochotska hafvet (1639), sålunda icke fullt 60 år, sedan Ural först öfvergåtts. Samtidigt hade från denna östliga hufvudväg upptäckts- och eröfringståg gjorts mot såväl n. som s. På den förra vägen nådde man till Ishafvets strand. Utefter denna seglade kosacken Simeon Desjnev (1648) från Kolyma genom Berings sund till Anadyr. Andra äfventyrare styrde kosan åt s., och Fedor Baikov trängde 1654 till Saisan-nor och kom därifrån fram till Kina. Vid midten af 1600-talet ryckte ryssarna fram mot Amurfloden, som Jerofej Chabarov följde ända till mynningen (1649). Alla dessa områden lades under ryskt herravälde, hvilket gick så mycket lättare, som mandsjuerna, Amurlandets forna egare, nyss förut eröfrat Kina (1643), hvarigenom deras eget land blifvit delvis folktomt. Emellertid kunde Kinas kejsare ej likgiltigt se, hur hans gamla fädernesland blef främlingars byte, och hans makt var stor nog att inge ryssarna respekt. Det kom sålunda till en gränsreglering genom fördraget i Nertjinsk (1689), enligt hvilket Jablonoibergen bestämdes som gräns och ryssarna alltså utestängdes från Amurbäckenet. I slutet på 1600- och början af 1700-talet sammanknöts Kamtjatka med det rysk-asiatiska väldet. Gränsfördraget af 1689 blef i det hela bestående till 1850-talet. 1849 hissade en rysk kapten ryska flaggan i området vid Amurs mynning, 1850 anlades Nikolajevsk, och ett år senare förklarades giljakerna för ryska undersåtar. Då kineserna ej hade möjlighet att motstå den ryske generalguvernören Muravievs (se Muraviev 8) energiska uppträdande, blefvo de nödgade att genom fördraget i Aigun (28 maj 1858) afstå hela Amurlandet till Ryssland. 1875 tvangs Japan att lämna södra delen af Sachalin till Ryssland mot erhållande af de föga värdefulla Kurilerna Emellertid har Japan i freden 1905 återtagit södra Sachalin. -- Om Rysslands försök att utvidga sitt sibiriska välde med delar af Mandschuriet se d. o. I S:s inre utveckling har deportationen dit haft en viss, sannolikt öfverdrifven betydelse.

Fig. 4. Aleksandrevskij-centralfängelset i östra Sibirien.

Den började redan 1593, då staden Uglitjs hela befolkning ditfördes för påstådd delaktighet i mordet på prins Dimitrij (se d. o. 5). 1653 påbjöds, att röfvare och