Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sibirienne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sibylla, senare författare om flera, den erythreiska
(från Erythrai, Jonien, dit hon skulle kommit från
Troas), den persiska, den libyska, den babyloniska
m. fl. Varro uppräknar ej mindre än tio. Äfven Italien
fick sin sibylla, den som Vergilius kallar
Deiphobe, i Tibuz, och Stor-Grekland sin, i Cumæ
(Kyme). Hon rådfrågades, säger Vergilius, af Aeneas,
då han nedsteg till underjorden. Det var ock hon, som
enligt den romerska arfsägnen ville till Tarquinius
sälja de sibyllinska böckerna (sibyllinerna). Hon
erbjöd först alla de nio hon hade. Men Tarquinius
fann priset för högt; då förstörde hon tre och utbjöd
de sex till samma pris, som fordrats för de nio:
samma resultat. Ytterligare tre förintades, men då nu
sibyllan åter erbjöd konungen de enda återstående tre
för samma pris, som de nio skulle ha betingat, fann
han sig böra antaga anbudet. Så uppger Dionysios från
Halikarnassos (469 f. Kr.). Dessa böckers förvaring
(i Juppiterstemplet på Kapitolium) uppdrogs åt två män
af patricisk börd, sedermera vanligen f. d. konsuler
eller pretorer, som slutligen (måhända under Sulla)
ökades till femton (quindecemviri sacris faciundis,
se d. o.); som orakelspråken voro skrifna på
grekiska, hade femtonmännen till sitt biträde
två grekiska tolkar. De forskade, när senaten
så förordnade, i de sibyllinska böckerna för att
upptäcka försoningsmedel mot yttringar af gudarnas
vrede, pest och jordbäfning samt järtecken. Då de i
böckerna nämnde gudarna voro grekiska, innebar detta,
att man i vissa fall vände sig till främmande gudar,
då de inhemske ej kunnat eller velat hjälpa. På det
sättet infördes ock bland romerska religionens dunkla
demoner de strålande hellenska gudamakterna eller
öfversattes dessa demoner till grekiska odödliga,
så i förra fallet t. ex. Artemis, som blef Diana,
Poseidon (= Neptunus); så i det senare t. ex. Ceres,
som blef Demeter, Pluto (= Hades), och äfven en
österländsk gudom, den frygiska Magna mäter. (Jfr
Romerska riket, sp. 766.) Allmänheten fick aldrig del
af oraklens ordalydelse, utan endast af den tolkning,
som deras vårdare funno lämpligast. Quindecemvirerna
hade sålunda eventuellt ett ej ringa inflytande i
politiskt hänseende ungefär som de delfiske prästerna
i Grekland. År 83 f. Kr. brann det kapitolinska
Juppiterstemplet och med det sibyllinerna. När templet
åter uppbyggts, sändes år 76 af senaten ombud för att
i Erythrai och på andra ställen samla nya sibylliner
och återkommo med omkr. 1,000 verser. Ar 19 f. Kr. lät
Augustus granska sibyllinerna och utmönstra oäkta;
förvaringsstället var från den tiden Apollotemplet
på Palatinus; där funnos de ännu 363 e. Kr. Stilicho
anses ha låtit bränna dem. – Traditionen, såsom den
återges af Varro, nämner äfven en semitisk sibylla,
babylonisk eller judisk, af somliga ansedd som Noas
dotter. Denna tradition upptogs af de judiske lärde
i det hellenistiska Alexandria, hvilka ansågo som en
af sina hufvuduppgifter att påvisa, att det judiska
folkets kultur och religiösa inrättningar voro mycket
äldre än de hellenska. Man begagnade sig af de verser,
som voro i svang under namn af sibylliner, och lät
en hednisk sibylla förutsäga israeliternas storhet
och makt. På det sättet
uppstod en judisk diktning af ett visst poetiskt
värde i sibyllinsk stil, men på grekiska hexametrar
för att göra dem smakliga för den grekiskt bildade
världen. Den judiska diktningen upptogs sedan af
de kristna, hvilka fortsatte densamma på ett ej i
allo lyckligt sätt. Långt in i medeltiden, under
1100-1200-talen, förekommo föregifna sibyllinska
profetior. Genom ifriga samlares åtgärder
svällde sibyllinerna ut, så att de omfattade 14
böcker, af hvilka 12 finnas kvar. De innehålla
så många lager af olika åldrar och ursprung och
äro så invecklade i hvarandra, att det fordrats
C. Alexandres lärdom och skarpsinne för att utreda
de olika beståndsdelarna. Det resultat, hvartill
denne lärde kommit, kan sammanfattas så: bok III
innehåller judiska sibylliner ang. den gyllene
ålder, som romarnas herravälde förskaffat östern
omkr. midten af 200-talet e. Kr., samt om händelser
från denna tid, som ha afseende på andra romerska
triumviratet, babyloniska och persiska förhållanden
m. m. Boken synes vara sammanfogad af en kristen. Bok
IV innehåller ett anfall på den hedniska sibyllan
af en jude, som dock begagnar en grekisk öfversikt
af forntidens historia från assyriernas tid; där
finnas anspelningar på sagan om Neros flykt till
Partien och Jerusalems förstöring 136 e. Kr. Bok V
utvecklar ännu närmare myten om den återuppståndne
Nero jämte ett prisande af tyrannen samt beröm åt
Hadrianus och hans närmaste efterträdare, hvarjämte
där berättas legenden om Titus’ död till straff
för Jerusalems förstöring. De öfriga böckerna
synas böra tillskrifvas kristna (delvis kätterska)
författare från 200- och 300-talen. Hvilket anseende
sibyllinerna hade ännu långt senare synes af Tomas’
af Celano ryktbara Dies iræ, där det heter teste
David cum Sibilla. – Man har i nyare tider (så norske
teologen A. Chr. Bång 1879) sökt göra gällande, att
Voluspa (se d. o.) skulle ha varit en efterklang
af sibyllinerna. Mot denna åsikt uppträdde med
framgång Viktor Rydberg (i "Nordisk tidskrift"
1881). De förnämsta upplagorna af sibyllinerna äro
af C. Alexandre (2 bd, 1841; förkortad uppl. i 1
bd, 1869), Friedlieb (med tysk-metrisk öfv., 1852),
Rzach (1891), Geffken (1902), med hvilka bör jämföras
den sistnämndes "Komposition und entstehungszeit
der Oracula sibyllina" (1902). Litt.: H. Diels,
"Sibyllinische blätter" (1890), E. Maass, "De
sibyllarum indicibus" (1879), C. Schultess, "Die
sibyllinischen blätter in Rom" (1895), E. Fehr,
"Studia in oracula sibyllina" (akad. afh. 1893),
jämte de i dessa skrifter samt af Bousset i Haucks
"Realencyklopädie für protestantische theologie
und kirche" (bd 18) anförda arbetena och Marquardt,
"Römische staatsverwaltung", III. En sammanfattning
finnes hos J. Centerwall, "Romersk fornkunskap"
(s. 662-665). Jfr f. ö. Orakel, sp. 790.
Sibyllorna och sibyllinerna ha gjort starkt intryck
på folkfantasien och förekomma både i konst och
litteratur, äfven i folkböcker. I konsten användas
sibyllorna ofta som motiv i handskrifternas och
triptykernas bilder och initialer samt i det inre
af de gotiska kyrkorna. Vidare finnas de använda
t. ex. af Giotto på Klocktornet i Florens, af Ghiberti
på baptisteriets bronsdörrar där. I dessa bilder
växlar sibyllornas antal från 4 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
