sibylla, senare författare om flera, den erythreiska (från Erythrai, Jonien, dit hon skulle kommit från Troas), den persiska, den libyska, den babyloniska m. fl. Varro uppräknar ej mindre än tio. Äfven Italien fick sin sibylla, den som Vergilius kallar Deiphobe, i Tibuz, och Stor-Grekland sin, i Cumæ (Kyme). Hon rådfrågades, säger Vergilius, af Aeneas, då han nedsteg till underjorden. Det var ock hon, som enligt den romerska arfsägnen ville till Tarquinius sälja de sibyllinska böckerna (sibyllinerna). Hon erbjöd först alla de nio hon hade. Men Tarquinius fann priset för högt; då förstörde hon tre och utbjöd de sex till samma pris, som fordrats för de nio: samma resultat. Ytterligare tre förintades, men då nu sibyllan åter erbjöd konungen de enda återstående tre för samma pris, som de nio skulle ha betingat, fann han sig böra antaga anbudet. Så uppger Dionysios från Halikarnassos (469 f. Kr.). Dessa böckers förvaring (i Juppiterstemplet på Kapitolium) uppdrogs åt två män af patricisk börd, sedermera vanligen f. d. konsuler eller pretorer, som slutligen (måhända under Sulla) ökades till femton (quindecemviri sacris faciundis, se d. o.); som orakelspråken voro skrifna på grekiska, hade femtonmännen till sitt biträde två grekiska tolkar. De forskade, när senaten så förordnade, i de sibyllinska böckerna för att upptäcka försoningsmedel mot yttringar af gudarnas vrede, pest och jordbäfning samt järtecken. Då de i böckerna nämnde gudarna voro grekiska, innebar detta, att man i vissa fall vände sig till främmande gudar, då de inhemske ej kunnat eller velat hjälpa. På det sättet infördes ock bland romerska religionens dunkla demoner de strålande hellenska gudamakterna eller öfversattes dessa demoner till grekiska odödliga, så i förra fallet t. ex. Artemis, som blef Diana, Poseidon (= Neptunus); så i det senare t. ex. Ceres, som blef Demeter, Pluto (= Hades), och äfven en österländsk gudom, den frygiska Magna mäter. (Jfr Romerska riket, sp. 766.) Allmänheten fick aldrig del af oraklens ordalydelse, utan endast af den tolkning, som deras vårdare funno lämpligast. Quindecemvirerna hade sålunda eventuellt ett ej ringa inflytande i politiskt hänseende ungefär som de delfiske prästerna i Grekland. År 83 f. Kr. brann det kapitolinska Juppiterstemplet och med det sibyllinerna. När templet åter uppbyggts, sändes år 76 af senaten ombud för att i Erythrai och på andra ställen samla nya sibylliner och återkommo med omkr. 1,000 verser. Ar 19 f. Kr. lät Augustus granska sibyllinerna och utmönstra oäkta; förvaringsstället var från den tiden Apollotemplet på Palatinus; där funnos de ännu 363 e. Kr. Stilicho anses ha låtit bränna dem. -- Traditionen, såsom den återges af Varro, nämner äfven en semitisk sibylla, babylonisk eller judisk, af somliga ansedd som Noas dotter. Denna tradition upptogs af de judiske lärde i det hellenistiska Alexandria, hvilka ansågo som en af sina hufvuduppgifter att påvisa, att det judiska folkets kultur och religiösa inrättningar voro mycket äldre än de hellenska. Man begagnade sig af de verser, som voro i svang under namn af sibylliner, och lät en hednisk sibylla förutsäga israeliternas storhet och makt. På det sättet uppstod en judisk diktning af ett visst poetiskt värde i sibyllinsk stil, men på grekiska hexametrar för att göra dem smakliga för den grekiskt bildade världen. Den judiska diktningen upptogs sedan af de kristna, hvilka fortsatte densamma på ett ej i allo lyckligt sätt. Långt in i medeltiden, under 1100-1200-talen, förekommo föregifna sibyllinska profetior. Genom ifriga samlares åtgärder svällde sibyllinerna ut, så att de omfattade 14 böcker, af hvilka 12 finnas kvar. De innehålla så många lager af olika åldrar och ursprung och äro så invecklade i hvarandra, att det fordrats C. Alexandres lärdom och skarpsinne för att utreda de olika beståndsdelarna. Det resultat, hvartill denne lärde kommit, kan sammanfattas så: bok III innehåller judiska sibylliner ang. den gyllene ålder, som romarnas herravälde förskaffat östern omkr. midten af 200-talet e. Kr., samt om händelser från denna tid, som ha afseende på andra romerska triumviratet, babyloniska och persiska förhållanden m. m. Boken synes vara sammanfogad af en kristen. Bok IV innehåller ett anfall på den hedniska sibyllan af en jude, som dock begagnar en grekisk öfversikt af forntidens historia från assyriernas tid; där finnas anspelningar på sagan om Neros flykt till Partien och Jerusalems förstöring 136 e. Kr. Bok V utvecklar ännu närmare myten om den återuppståndne Nero jämte ett prisande af tyrannen samt beröm åt Hadrianus och hans närmaste efterträdare, hvarjämte där berättas legenden om Titus' död till straff för Jerusalems förstöring. De öfriga böckerna synas böra tillskrifvas kristna (delvis kätterska) författare från 200- och 300-talen. Hvilket anseende sibyllinerna hade ännu långt senare synes af Tomas' af Celano ryktbara Dies iræ, där det heter teste David cum Sibilla. -- Man har i nyare tider (så norske teologen A. Chr. Bång 1879) sökt göra gällande, att Voluspa (se d. o.) skulle ha varit en efterklang af sibyllinerna. Mot denna åsikt uppträdde med framgång Viktor Rydberg (i "Nordisk tidskrift" 1881). De förnämsta upplagorna af sibyllinerna äro af C. Alexandre (2 bd, 1841; förkortad uppl. i 1 bd, 1869), Friedlieb (med tysk-metrisk öfv., 1852), Rzach (1891), Geffken (1902), med hvilka bör jämföras den sistnämndes "Komposition und entstehungszeit der Oracula sibyllina" (1902). Litt.: H. Diels, "Sibyllinische blätter" (1890), E. Maass, "De sibyllarum indicibus" (1879), C. Schultess, "Die sibyllinischen blätter in Rom" (1895), E. Fehr, "Studia in oracula sibyllina" (akad. afh. 1893), jämte de i dessa skrifter samt af Bousset i Haucks "Realencyklopädie für protestantische theologie und kirche" (bd 18) anförda arbetena och Marquardt, "Römische staatsverwaltung", III. En sammanfattning finnes hos J. Centerwall, "Romersk fornkunskap" (s. 662-665). Jfr f. ö. Orakel, sp. 790. Sibyllorna och sibyllinerna ha gjort starkt intryck på folkfantasien och förekomma både i konst och litteratur, äfven i folkböcker. I konsten användas sibyllorna ofta som motiv i handskrifternas och triptykernas bilder och initialer samt i det inre af de gotiska kyrkorna. Vidare finnas de använda t. ex. af Giotto på Klocktornet i Florens, af Ghiberti på baptisteriets bronsdörrar där. I dessa bilder växlar sibyllornas antal från 4 till