den oduglige Sigismund Báthory (se Báthory 6) 1598 utbytt landet mot Oppeln och Ratibor och den kejserlige fältöfversten Basta tagit det i besittning, frigjordes det 1605 af Stefan Bocskay (se d. o.) med hjälp af det i striderna med Österrike lifligt intresserade Turkiet. Bethlen Gábor, furste af S. 1613--29, bibehöll genom kraftigt uppträdande sitt oberoende såväl af Österrike som af Porten. Hans politik följdes med framgång af Georg Rákóczi (1630--48), som i förbund med svenskarna en tid bekrigade kejsaren (se Rákóczi 1), men sonen, Georg Rákóczi II (1648--60), framkallade åter allmän förvirring, då han som svenskarnas bundsförvant kastade sig in i krig med Polen (1657; se Rákóczi 2) och nödgades slutligen fly ur landet undan turkarna. Af fruktan för dessa sina fiender närmade S:s ständer sig till Österrike, med hvilket de under den oduglige fursten Mikael Apafi (se Apafi 2) efter turkarnas nederlag framför Wien och i Ungern omsider slöto en öfverenskommelse om landets besättande med österrikiska trupper (fördraget i Blasendorf 1687). Därvid utverkade dock S. sig fri religionsöfning för de inom detsamma talrikt förekommande lutheranerna och kalvinisterna och gemensamma privilegier för dess tre hufvudnationaliteter, ungrare, szekler och tyskar. Mikael Apafi afsade sig 1697 sina anspråk på furstevärdigheten, och genom freden i Karlowitz (1699) nödgades Porten erkänna Ungerns och S:s förening under Österrikes öfverhöghet. Det af Frans Rákóczi II 1704--11 ledda upproret i Ungern och S. medförde ingen förändring i det senares förhållanden (se Rákóczi 3). Af Maria Teresia upphöjdes det till storfurstendöme 1765. Josef II upphäfde ”de tre nationernas” privilegier och föranledde genom sina förhastade reformer ett uppror af de rumänske bönderna 1784. Efter upprorets kufvande återställde Leopold II den gamla ordningen i landet. Under 1800-talets första årtionden framställde S:s ständer gång på gång kraf på liberala reformer, rumänerna ville bli erkända som en ”fjärde nation”, ungrare och szekler påyrkade union med Ungern. En sådan kom till stånd under 1848 års folkrörelser, men då rumänerna ej lyckades bli erkända som ”fjärde nation”, grepo de till vapen mot ungrarna och hjälpte den österrikiske generalen Puchner att återställa kejsarens myndighet i S. Landet återeröfrades åt Ungern af Bem, men han förjagades febr. 1849 af ryska trupper. Genom riksförfattningen af 4 mars 1849 förklarades S. för ett österrikiskt ”kronland” och miste s. å. sin på de tre nationernas autonomi grundade författning. Denna återställdes genom patentet af 20 okt. 1860, och 1863 sammanträdde en siebenbürgsk landtdag i Hermannstadt. Sedan vallagen 1865 ändrats till ungrarnas och szeklernas förmån, uttalade sig landtdagen för union med Ungern, och denna proklamerades genom ett reskript af 17 febr. 1867, hvarpå den siebenbürgska landtdagen (juni s. å.) upphäfdes. Landet indelades 1868 i 15 komitat och förlorade under den följande tiden allt flera af sina historiska särinstitutioner. Magyariseringen gick främst ut öfver sachsarna, men då den började hårdt drabba äfven rumänerna, grepo dessa till en energisk opposition, hvilken nödgade regeringen i Budapest att från 1900-talets början något mildra sin ungerska uniformitetspolitik. Rumänernas inflytande i S. har under de senare årtiondena växt i jämbredd med deras stigande numerär och raska ekonomiska utveckling. Konungariket Rumäniens nationalister ha också betraktat S. som ett rumänskt ”irredentaland”, och deras sträfvanden att införlifva det med Rumänien utgjorde en af hufvudfaktorerna vid Rumäniens ingripande i Världskriget (aug. 1916), då S. genast blef krigsskådeplats. Litt.: A. Szilagyi, S:s historia (på ungerska, 2 bd, 1866), Maurer, ”Die besitzergreifung S:s” (1875), F. v. Zieglauer, ”Die politische reformbewegung in S. zur zeit Josephs II. und Leopolds II.” (1885), F. Teutsch, ”Geschichte der Siebenbürger sachsen” (3:e uppl., 2 bd 1899), N. Iorga, ”Histoire des romains de Transylvanie et de Hongrie” (Bukarest 1916), samt under Rákóczi 1--3 anförd litteratur. (V. S--g.) Siebenbürgens malmberg [sīb-; ung. Érczhegy-ség] kallas sydöstra delen af Siebenbürgens västra kantberg (jfr Karpaterna, sp. 1147) mellan Maros och Aranyos. De utgöra en labyrint af små berg och kullar, skilda af klyftliknande dalar, och bestå af tertiära vulkankäglor, omväxlande med kalkklippor. Endast några få höjder nå öfver 1,000 m.; den högsta, Dimboj, är 1,371 m. De äro mellersta Europas rikaste guldberg, om än många gamla grufvor nu börja utsina. De f. n. mest gifvande grufvorna ligga vid Brád (vid Hvita Körös). De lämnade 1884--1904 12,600 kg. guld, hvaraf 1,219 kg. för 1904. Sedermera sjönk produktionen till 1,105 kg. 1909. Hela guldproduktionen inom S. var 1904 2,300 kg., men växlingarna mellan olika år äro ganska stora. Hela bergsområdet har omkr. 200,000 inv. på 4,300 kvkm. Dessa lefva i mycket eländiga ekonomiska förhållanden. Litt.: Wachner, "Das siebenbürgische Erzgebirge" (i "Geographische zeitschrift", 1910). J. F. N. Siebenbürgska Karpaterna [sīben-]. Se Karpaterna, sp. 1146. Siebenbürgska militärgränsområdet [sīben-]. Se Militärgränsen. Siebendörfer [sīben-]. Se Hosszúfalu. Siebengebirge [sībenge-; ty., "de sju bergen"], berggrupp i preussiska reg.-omr. Köln, Rhenprovinsen, sträcker sig från Sieg söderut längs högra Rhenstranden (se fig. å sp. 385--386). S., den nordvästra förgreningen af Westerwald, upptar en yta af omkr. 55 kvkm. Det har fått sitt namn af 7 högre toppar: Grosse Ölberg (464 m.), Löwenburg (459 m.), Lohrberg (440 m.), Nonnenstromberg (337 m.), Petersberg (334 m.), Wolkenburg (328 m.) och Drachenfels (325 m.). Bergen bestå af basalt, dolerit och trakyt. Trakten är rik på naturskönhet och historiska minnesmärken, bland hvilka må nämnas borgruinerna på det brant i Rhen stupande Drachenfels (se d. o. med fig.) och på Wolkenburg. (J. F. N). Sieben kurfürsten [siben], bergkam. Se Churfirsten. Sieber [sib-], Franz Wilhelm, bömisk botanisk resande, f. 30 mars 1789 i Prag, d. där 17 dec. 1844, var först arkitekt och ingenjör, men