Martinprocessen (se d. o.), grundad på bröderna Wilhelm och Friedrich Siemens' insatser i fråga om tillämpningen af den regenerativa ugnsprincipen i den af de franske uppfinnarna Martin genomförda götjärnsprocessen. Siemens' ozonisator [sim-], fys. Se Ozonisator. Siemens' process [sim-], en i England skapad benämning på metoden att på elektrolytisk väg utfälla guld ur lösningar, beredda genom guldmalmens extraktion med cyankalium. Jfr Elektrometallurgi och Guld, sp. 581. Siemens' regenerativa ugn [sim-]. Se Regenerator. Siemens' regenerator [sim-]. Se Regenerator. Siemens-Schuckert-werke [sim-]. Se Elektroteknisk industri och Schuckert. Siemens' vattenpyrometer [sim-], fys. Se Termometer och Vattenpyrometer. Siemens' volframrör [sim-]. Se Röntgenrör, sp. 178. Siemens-värme [sim-], fys., en märkbar värmeutveckling, som, om de båda beläggen af en kondensator (se d. o.) förenas med polerna till en växelströmkälla, uppkommer vid många dielektriska ämnen (se Dielektricitetskonstant och Dielektrisk). Denna värmeutveckling är mycket större än den, som på grund af ämnets elektriska ledningsförmåga svarar emot det Joulska värmet jfr Galvanisk ström, sp. 660). Den per tidsenhet utvecklade värmemängden uppges af de fleste forskare vara proportionell mot kvadraten på den effektiva spänningen, men vissa forskare ha dock funnit äfven andra relationer. Ju större växelströmmens periodtal är, desto större blir den utvecklade värmemängden. T. E. A. Siemering [sim-], Leopold Rudolf, tysk skulptör, f. 1835 i Königsberg, d. 1905 i Berlin, började som handtverkare, studerade i sin födelsestad och för Blåser i Berlin, där han förblef bosatt.

Han väckte uppseende genom Penelope (1860) och genom täflingsskiss till Schillermonument (1863; R. Begas segrade i täflingen), utförde monumentalverk, utmärkta för sund, kraftig realism: Vilhelm I, sittande staty i marmor (börsen i Berlin), Leibniz (vet. akad. i Budapest), en genialisk skiss till Goethemonument för Berlin (1872), som ej blef antagen, lika litet som skissen till Lessingmo-nument (dithörande statyett af Lessing i brons 1886, i Berlins Nationalgalleri), Fredrik II (i Marienburg 1877), staty af ögonläkaren Gräfe (med reliefer i polykrom behandling, 1882, vid kliniken Charitè i Berlin), Luthermonumenlet i Eisleben (1883), Krigsmonumentet i Leipzig (1888, med präktiga ryttarstatyer af Bismarck, Moltke och bilden af Germania, se d. o. med fig.), den heliga Gertraud (grupp på Gertraudenbrücke i Berlin, 1896), kejsar Vilhelm (staty i Ruhmeshalle, Berlin, s. å., andra i Magdeburg 1897 och i Siegesallé i Berlin 1901), ett monument öfver Haydn, Mozart och Beethoven i Thiergarten i Berlin (marmor 1904), Bismarck (Bielefeld, s. å.), H. von Treitschke (framställd talande från katedern, utst. 1904, utanför universitetet i Berlin), och det kolossala, figurrika Washingtonmonumentet i Philadelphia (utfördt efter internationell täflan, fullbordadt 1897). S. var professor och medlem af Berlinakademiens senat. Jfr monografi af A. Daun (1906) och G. Brandes i «Samlede skrifter» (XIV, 1904). G-g N. Siemianowitz [sim-], by i preussiska reg.-omr. Oppeln (Schlesien), vid ryska gränsen. 18,336 inv. (1910). Stenkolsgrufvor. I närheten ligger Laurahütte (se d. o.). J. F. N. Siemienski [jjemjenjski], Lucian, polsk skriftställare, f. 1809 i Galizien d. 1878, blef fången i polska kriget 1830-31, uppsatte 1848 i Krakau tidningen Czas (Tiden) och var en kort tid professor i polsk litteratur vid universitetet där. Han utgaf berättelser, litteraturhistoriska monografier om Mickiewicz, Brodzinski m. fl. samt öfversättningar, däribland af Odyssén. A-d J. Siemiradzki [j jemira'tski], Henryk, polsk målare, f. 1843 i Charkov, d. 1902 på sitt gods i Polen, blef 1864 elev af konstakademien i Petersburg, reste 1870 till Frankrike, slog sig sedan ned i München, där han under ett år var elev af Piloty, samt vistades från 1872 i Italien. Han väckte uppseende 1870 med Alexander den stores förtroende för sin läkare Filippos och ännu mera 1871 med Kristus och synderskan, som framställer en backanal och är målad med liflig fantasi och med slöseri af koloristiska effekter. Följde så hans mest uppseendeväckande verk, Neros facklor (1876), ett ganska tomt praktstycke af sensationssökande iscensättningskonst. Taflan vann en af hedersmedaljerna på världsutställningen i Paris 1878. Af hans öfriga arbeten märkas den tekniskt betydande Svärdsdansen och bland hans senare verk Chopin hos furst Radziwil (1887) och Isauriska sjörövare sälja sitt byte (1889). G-g N. Siena. 1. Provins i italienska landskapet Toscana. 3,812 kvkm. 241,530 inv. (1911). -- 2. Hufvudstad i prov. S. och ärkebiskopssäte, belägen i en kuperad, naturskön trakt 48 km. s. om Florens, vid järnvägen Florens-Rom (linjen Empoli -Sinalunga). 41,673 inv. (1911). Staden (fig. 1) är omgifven af en mycket lång mur med citadell och 9 portar (jfr fig. 2), ligger oregelbundet på tre med hvarandra förenade åsar och består naturligen af tre stadsdelar: Terzo di Città i s. v., Terzo di S. Martino i s. ö. och Terzo di Camollia i n. Gatorna äro smala, krokiga och backiga, men de äro infattade af många vackra palats och kyrkor, och S. är näst Rom, Florens och Venezia den förnämsta staden i Italien i fråga om konsten under den senare medeltiden (1200-1500-talen), då det lär ha haft 100,000 inv. och täflade med Florens i rikedom och konstintresse. Främst märkes den på stadens högsta punkt belägna domkyrkan (fig. 3), som trots bristande enhet till följd af den långa byggnadstiden och de olika konstnärer, som arbetade på densamma, är ett af den italienska gotikens mästerverk. Den påbörjades 1229 och nalkades sin fullbordan 1259; 1264 tillkom kupolen, och omkr.