1317 utbyggdes koret mot ö. öfver dopkyrkan S. Giovanni, som bildar ett slags krypta. En 1322 påbörjad ombyggnad, till hvilken den nuv. kyrkan skulle utgöra tvärskepp, öfvergafs efter pesten 1348, och den ursprungliga byggnaden fullbordades, västra fasaden 1380 (liknande domens i Orvieto). Dennas nuv. rika skulpturala utsmyckning är till större delen reproduktioner från restaureringen 1869 (originalen i Opera del duomo). Kyrkans inre (fig. 5), med väggar af alternerande horisontella band af svart och hvit marmor, har en mängd konstverk af renässansens mästare, bl. a. en predikstol af hvit marmor af Niccolò Pisano och hans lärjungar (se fig. 6 och Pisano 1) samt ett enastående golf, inlagdt arbete med teckningar i färger efter ritningar af framstående konstnärer (ämnen ur bibeln, legenden och antiken). Den romanska kampanilen är från slutet af 1300-talet. Den forna dopkyrkan S. Giovanni under katedralen har en vacker, men ofullbordad gotisk fasad (1382) och en marmordopfunt af Quercia (se denne). På andra sidan Piazza del duomo ligger det forna Opera del duomo, nu domkyrkomuseet, med många intressanta konstverk, bl. a. Duccios (se Duccio di Buoninsegna) ryktbara «Maëstà». Från domkyrkans vänstra sidoskepp är ingången till domkyrko- l. Piccolomini-biblioteket, ett af den äldre renässansens finaste och bäst bevarade byggnadsverk, uppfördt af kardinalen Franc. Piccolomini (senare påfven Pius III), med fresker af Pinturicchio samt en samling illuminerade korböcker. Äfven stadens många andra kyrkor ha värdefulla målningar och skulpturer, såsom den af Vanvitelli 1755 ombyggda Sant' Agostino, med Korsfästelsen af Perugino (Vanucci) m. fl. konstverk, serviternas vackra kyrka Servi di Maria (1471--1522), S. Francesco (1250--1326, moderniserad efter branden 1655, då flera konstverk förstördes, ombyggd efter 1885), med fresker af Ambrogio di Lorenzo, det närliggande Oratorio di S. Bernardino, med beundransvärda verk af Sodoma m. fl., S. Domenico, en enskeppig tegelkyrka från 1300-talet, med fresker af Sodoma m. fl. ur det i S. födda helgonet Katarinas (se d o., sp. 1266) lif. Den ligger på Fontebrandakullen ofvanför den af Dante odödliggjorda brunnen, och vid den branta gränden ligger Katarinas hus, hvars rum förändrats till kapell eller oratorier samt en kyrka med fresker ur helgonets lif af Pacchia och Vent. Salimbeni. Midt i staden vid föreningen af de åsar, på hvilka staden är byggd, ligger Piazza del Campo (P. Vittorio Emanuele), där folkfester och möten höllos under republikens tid och där ännu två gånger om året kappränningar anordnas i förening med processioner genom staden. Vid dess södra sida ligger det i utsökt gotik 1289--1305 byggda, men sedan flera gånger tillbyggda Palazzo pubblico (se fig. 4), rikt på konstverk i det inre. Stora rådets forna sal förändrades till teater af Riccio 1560 och ombyggdes 1753. Det lätta och eleganta tornet (Torre del Mangia, 102 m. högt), på ena sidan, uppfördes 1338--45, och kapellet vid dess fot i form af en loggia tillkom 1352--76 som ett tackoffer efter pesten 1348, som lär ha bortryckt 30,000 pers. Vid torgets norra sida ligger Loggia di mercanzia (från 1400-talet), urspr. handelsdomstol, nu en klubb, imiterande Loggia dei lanzi i Florens. I midten af torgets halfcirkel står Fonte Gaja, en 1868 uppsatt kopia af Quercias mästerverk, som, illa medfaret, nedtagits och, rekonstrueradt, uppställts i Palazzo pubblico (Quercias skulpturer i Opera del duomo). Nära torget ligger en annan teater, Rozzis, som, ehuru modern (byggd 1816), har historiskt intresse såsom härrörande från en akademi, Congrega de Rozzi, hvilken spelade en viktig roll i det italienska lustspelets historia. Bland stadens många andra ädla byggnader, offentliga och enskilda, må anföras: Palazzo Buonsignori, en gotisk tegelbyggnad från 1300-talet, med en rik fasad, restaurerad 1848, Pal. del capitano l. Grottanelli (nu Piccolomini Clementini), urspr. det officiella residenset för republikens capitano di giustizia och capitano de guerra (restaureradt på 1850-talet i sin ursprungliga stil), Pal. Piccolomini, byggdt för Nanni Piccolomini, påfven Pius III:s fader, nu stadsarkiv, en af Italiens förnämsta samlingar af detta slag, Pal. Piccolomini delle papessa, byggdt för Pius II:s syster, nu tillhörigt Banca d'Italia, Pal. reale, nu säte för prefekturen, Pal. Salimbeni, utvidgadt och delvis ombyggdt 1877--81 i den ursprungliga stilen och nu tillhörigt en gammal bank (från 1624) och en låneinrättning (Monte dei Paschi), Pal. Spannocchi (byggdt efter 1473 af Giuliano di Majano), nu lokal för post och telegraf, Pal. Tolomei, sannolikt den äldsta profanbyggnaden i staden (delvis från 1205), Pal. del Magnifico, byggdt 1508 för Pandolfo Petrucci. Accademia di belle arti (konstakademi) innehåller stadsmuseet, en värdefull samling af omkr. 700 taflor, hufvudsakligen arbeten af den äldre Sienaskolan, de flesta hopförda från upphäfda kloster och från Palazzo pubblico. Stadsbiblioteket (inrättadt 1663) innehåller öfver 83,000 bd, ungefär lika många flygskrifter, öfver 5,000 handskrifter samt mynt, medaljer och sigill. Staden har ett universitet från 1200-talet, nu med två fakulteter (juridisk och medicinsk) och omkr. 300 stud., lyceum, gymnasium, naturhistoriskt museum, tillhörigt Accademia dei fisiocritici, samt många välgörenhetsinrättningar och fromma stiftelser, bl. a. ett utmärkt sjukhus och en döfstumskola. -- S., som troligen anlagts af etruskerna, ehuru mycket få etruskiska fornlämningar anträffats, blef under Augustus romersk koloni med namnet Sena Julia samt förenades sedermera med de lombardiska och karolingiska väldena. Själfständigt från början af 1100-talet, nådde det snart betydande blomstring. Det ghibellinska adelspartiet, som i början innehade makten, invecklade staden i strid med Florens. Därunder vann det visserligen med konung Manfreds af Neapel tyska trupper den lysande segern vid Montaperti (1260), men tio år senare lyckades Karl af Anjou vinna inflytande i S., som kort förut mottagit den unge Konradin med öppna armar, och inledde det i det guelfiska stadsförbundet. Staden bevakade emellertid afundsjukt sina privilegier, och oaktadt flera försök gjordes af adelspartiet att återvinna makten, förblef dess författning väsentligen oförändrad. Från slutet af 1200-talet täflade S. med själfva Florens i rikedom och intresse för konsten. Dess storartade byggnader och samlingar vittna ännu om den särskildt inom målarkonsten framstående Sienaskolans betydelse. De ständiga partitvisterna och upprepade strider med Florens undergräfde emellertid stadsrepublikens bestånd, och omkr. 1487 eröfrades makten af Pandolfo