Petrucci, benämnd «il Magnifico». Efter dennes död (1512) blef hans genom sitt tyranni förhatliga släkt fördrifven 1524, hvarefter S. ställde sig under kejsar Karl V:s hägn. Men då det kejserliga beskyddet blef alltför tryckande, reste sig de frihetsälskande sienesarna och bortjagade 1552 med fransk hjälp den spanska besättningen. Efter ett tappert försvar föll staden likväl 1555 i kejsarens bundsförvant Cosimo de' Medicis händer och förenades 1557 med den florentinska staten, sedermera storhertigdömet Toscana. 1859 anslöt S. sig, först af alla städer i Toscana, till konung Viktor Emanuel. 1-2. (J. F. N.) Siena, Marcoda (eg. Marco Pino), italiensk målare af neapolitanska skolan, d. omkr. 1587. Elev af Daniele da Volterra, efterapade han Michelangelos målningar. S. var hufvudsakligen verksam i Neapel, men äfven i Rom och Monte Cassino. Hans flesta arbeten finnas i kyrkorna i Neapel och trakten däromkring. O. G-g.* Siende härad, i Västmanlands län, ingår i Västmanlands södra domsaga, Tuhundra, Siende och Yttertjurbo härads tingslag och Västerås fögderi samt omfattar socknarna Badelunda, Hubbo, Irsta, Kungsåra, Kärrbo och Tillberga. 21,625 har. 4,951 inv. (1915). Siene, socken i Älfsborgs län, Kullings härad. 2,630 har. 583 inv. (1915). Annex till Hol, Skara stift, Kullings kontrakt. Sien-hwa (Hsüen-hwa), stad i kinesiska prov. Tschi-li, 150 km. n. v. om Peking, 575 m. ö. h., i en dalgång, där den mycket trafikerade vägen från Peking till Kalgan går fram. Omkr. 90,000 inv. Det var mongolkejsarnas sommarresidens, och från den tiden har det bevarat sina krenelerade murar, sina triumfbågar och stora parker. Stor handel, särskildt med tobak. J. F. N. Sieniáwa [jjen-], ort i Galizien vid San, med omkr. 3,500 inv., hade under Världskriget besatts och befästs af ryssarna, men återtogs 18 maj 1915 af österrikarna, hvarvid 7,000 ryssar tillfångatogos. 23 återupptogo ryssarna striden n. ö. om S., tillbakaslogo österrikarna och stormade S. 28. De ryska planerna att öfvergå San misslyckades, och 12 juni eröfrades brohufvudet vid S. af tyskarna under von Linsingen. L. W:son M. Sienitza. Se Sjenitsa. Sienkiewicz [Jjenkie'vitj], Henryk, polsk författare f. 4 maj 1846 i det polsk-ryska guv. Siedlce.

studerade vid universitetet i Warschau och egnade sig i början dels åt journalistik, dels åt novellistiskt författarskap med skarp social tendens: bynovellerna Szkiçe weglem («Kolteckningar», 1903), Hania («Hanna», 1896), den dråpliga berättelsen Bartek zwyciesza («Triumfatorn Bartek», 1889 och 1899) m. fl. Under påverkan af Turgenev skref han 1869 berättelsen Nikt nie jest prorokiem miedzy swemi («Ingen är profet i eget fädernesland», omtr. 1901) och den till Kiev förlagda studentromanen Na marne (1871, omtr. 1901; «Förgäfves» och «Splittrad», 1901). 1876 företog han öfver London en resa till Kalifornien, som han under märket Litwos skildrade i spirituella resebref, Listy z podrózy. De konstnärliga frukterna af denna studieresa blefvo flera berättelser, i hvilka han dels tecknade polska emigranters sorgliga öden: den sublima Latarnik («Fyrvaktaren på Aspinwall») och den gripande Za chlebem («I kampen för bröd»), dels målade den amerikanska naturens storslagenhet (Przez stepy; «Fram öfver prärierna»). Återkommen till hemlandet, begynte S. sitt framgångsrika historiska författarskap 1880 med den i historisk memoarstil affattade berättelsen Niewola tatarska (I tatarisk fångenskap). Härpå följde den stora, till midten af 1600-talet förlagda trilogien: Ogniem i mieczem (1884; «Med eld och svärd», 1900; 2:a uppl. 1906), Potop (1886-87; «Syndafloden», 1901) och Pan Wolodyjowski (1888-89; «Den lille riddaren», 1992) -- ett monumentalt verk, som i 222 kapitel ger en färgrik, starkt romantiserad bild af Polens kamp med kosackerna, Karl X Gustaf och turkarna. Härtill sluter sig som en epilog romanen Na polu slawy («På ärans fält»; 1906). I början af 1890-talet företog S. vidsträckta resor till Medelhafsländerna och Afrika, hvarifrån han medförde många stoff för konstnärlig bearbetning. I Nizza 1890- 91 skrefs romanen Bez dogmatu («Utan fäste», 1902; 2:a uppl. 1903), en utmärkt psykologisk nutidsstudie, ironiskt gisslande den «kosmopolitiska» polska typens energilöshet och viljesvaghet. I motsats härtill tecknas i den förträffliga romanen Rodzina Potanieckich (1894; «Familjen Polaniecki», 1901; 2:a uppl. 1906) den sunda polska jordbrukarklassen. En exempellös, om ock ej oomstridd popularitet vann S. genom romanen Quo vadis? powiesc z czasów Nerona (3 dlr, 1895- 96; «Quo vadis», 1898, 2:a uppl. 1902, och 1911), som i skildringen af brytningskampen mellan antiken och kristendomen på Neros tid röjer en ingående historisk sakkunskap och är komponerad med stor konstnärlig skicklighet. Hans hittills sista verk på den historiska romanens område är Krzyzacy (1900; «Korsriddarna», 1903), som ger en mångsidig, tidstrogen kulturbild af det medeltida Polens kamp med den tyska riddarorden. Hans sist utkomna roman Wiry («Hvirflarna»; 1910) behandlar de sociala rörelserna i det ryska Polen i nutiden. Sina jaktminnen från Afrika tillgodogjorde han sig i den förträffliga ungdomsberättelsen W pustyni i w puszczy (1912, «Genom öknen», 1913). Utom ofvannämnda arbeten finnas på svenska (de flesta i öfv. af E. We[st]er) novellsamlingen «Polacker» (1901), den vackra bibliska berättelsen «Låtom oss följa Honom!» (1902), «Konstnärshistorier» (1903), konstnärsnovellen «Den tredje» (1908 och 1912) simt ungdomsberättelsen «Selim Mirza» (1909). Vid sitt 25-åriga författarjubileum fick han bl. a. det af det polska folket inköpta godset Oblegorek nära Warschau, där han är bosatt, och 1905 det litterära Nobel-priset, hvilket han personligen mottog. Af hans samlade verk började 6:e uppl. utges 1889; en efterskörd af hans ungdomsalster