sjöfartens område, f. 28 febr. 1867, seglade till en början som matros på olika nationers handelsfartyg samt återgick sedan till svenska handelsflottan och tjänstgjorde i rederiaktiebolagen Svenska Lloyd och Thule i Göteborg. S. slutade sin praktiska sjötjänst som befälhafvare på ångfartyget "Carl XV", från hvilken befattning han inträdde som chef för stufveriarbetet i rederiaktiebolaget Thule. I denna anställning arbetade S. för att ersätta handkraften med maskinkraft, särskildt vid lossandet af kolångare. 1902 togo hans sträfvanden i detta afseende fastare form, och han uttog patent på sina för ändamålet konstruerade "släpskopor" samt bildade 1908 i England ett bolag för utnyttjande af dessa patent; detta bolags verksamhet öfvertogs sedan af svenska företaget Sieurins aktiebolag. S:s senaste (1916) uppfinning är en sjösättningsapparat för lifbåtar, bestående hufvudsakligen i en sinnrik förbättring af de vanliga båtdäfvertarna. Konstruktionen har för första gången praktiskt pröfvats på Göteborgsångaren "Canton" och synes ha utfallit till belåtenhet. Jfr Lossnings- och lastningsanordningar. ^{Ax. L.} Sievernoje obstjestvo, ry. Se Nordförbundet. Sievers [s<over>i</over>v-], J. J. Se Sivers. <img l>

Sievers [ṡ<over>i</over>fers], Georg Eduard, tysk germanist, f. 25 nov. 1850 i Lippoldsberg vid Hofgeismar, blef 1871 e. o. professor i germansk och romansk filologi vid universitetet i Jena, där han 1876 vardt ordinarie, flyttade 1883 till Tübingen och 1887 till Halle, och när Zarncke afled, 1891, kallades S. till hans efterträdare som professor i tyska språket och litteraturen vid universitetet i Leipzig, där han alltsedan vid sidan af Brugmann och Leskien varit en af de förnämste och högst skattade lärarna i filologi. -- S. tillhör den grupp tyska forskare, som fick namnet "junggrammatiker" (se d. o.), och författade flera af de arbeten, på hvilka den moderna filologiska forskningen i germanska språk fotats. Hans upplagor af medeltidstexter, Tatian, lateinisch und altdeutsch (1872; 2:a uppl. 1892), Hildebrands-lied, Merseburger zaubersprüche und das fränkische taufgelöbnis (1872), Murbacher hymnen (1874) och Heliand (1878), voro epokgörande icke blott som upplagor, utan äfven på grund af sin betydelse för studiet af fornspråkens ljud- och fornhistoria. Die althochdeutschen glossen (4 bd, 1879--90; tills. med E. Steinmeyer) är det monumentalaste af dessa verk, särskildt viktigt genom den belysning det ger frågorna om de fornhögtyska bygdemålen. Grundläggande för de fonetiska studierna var S:s stora arbete Grundzüge der lautphysiologie (1876; sedan kalladt Grundzüge der phonetik, 5:e uppl. 1901), som 1878 följdes af Zur accent- und lautlehre der germanischen sprachen (1878). På den fornnordiska metrikens område gjorde S. likaledes en fullkomlig omsystematisering genom det uppseendeväckande arbetet Proben einer metrischen herstellung der Eddalieder (1885) och Zur rhythmik des germanischen alliterationsverses (1887), hvarefter han sammanfattade sina rön och teorier i Altgermanische metrik (1892). Samtidigt hade han vidgat sitt forskningsområde till angelsaxiskan och i Angelsächsische grammatik (1882; 3:e uppl. 1898) gett en klar och koncis framställning af de angelsaxiska munarterna (en kortare affattning af denna bok, Abriss, 1895, upplefde 1908 sin 4:e upplaga). Till dessa synnerligen omfattande och skarpsinniga arbeten sluta sig flera smärre, af hvilka särskildt må nämnas Tübinger bruchstücke des ältern Frostuthingslög (1886), Oxforder benediktinerregel (1887), Zum angelsächsischen vokalismus (1900) och Zur technik der wortstellung in den Eddaliedern (I, 1909), och en mängd tidskriftsuppsatser, bl. a. i den af honom (jämte Paul och Braune) utgifna "Beiträge zur geschichte der deutschen sprache und litteratur." I Pauls "Grundriss" har S. författat afdelningarna Runen und runeninschriften, Altnordische metrik och Phonetik. -- På senare år har S. egnat sig framför allt åt metriska undersökningar af ett nytt område: språkmelodiens. Efter en förberedande liten studie, Über sprachmelodisches in der deutschen dichtung (1901), gaf han en utförligare framställning af sina nya synpunkter i den uppslagsrika, nu starkt omstridda Metrische studien. I. Studien zur hebräischen metrik (1901 ff.), som följts af flera större och mindre undersökningar, bl. a. Rhythmisch-melodische studien (1912), och har jämte lärjungar och medarbetare redan nått afsevärda resultat på detta förut fullkomligt förbisedda område. S:s utomordentligt gedigna och framstående lärar- och författarverksamhet har hyllats på mångfaldigt sätt; 1910 aftäcktes i Leipzig hans byst, åstadkommen genom bidrag från lärjungar i olika länder, och han är hedersled. eller led. af ett flertal akademier och lärda sällskap, bl. a. led. af Vet. soc. i Uppsala (1901) och Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (s. å.). ^{R--n B.} Sievers [ṡ<over>i</over>fers], Wilhelm, tysk geograf, f. 3 dec. 1860 i Hamburg, reste efter afslutade universitetsstudier 1884--85 och 1892--93 i Venezuela och 1886 i Colombia samt vardt 1891 professor i Giessen. Han har skrifvit bl. a. Reise in der Sierra Nevada de Santa Marta (1887), Die Kordillere von Merida (1888), Venezuela (s. å.) och Zweite reise in Venezuela 1892--93 (1896). På Bibliographisches instituts förlag i Leipzig utgaf han 1891--95 "Allgemeine länderkunde" i 6 bd: Afrika (af Fr. Hahn, 2:a uppl. 1901), Australien, Ozeanien und Polarländer (af S. och W. Kükenthal, 2:a uppl. 1902), Süd- und Mittelamerika (af S., 2:a uppl. 1903), Nordamerika (af E. Deckert, 2:a uppl. 1904), Asien (af S., 2:a uppl. 1904), Europa (af A. Philippson och E. Neumann. 2:a uppl. 1906), en geografisk handbok, som behandlar ämnet företrädesvis från naturvetenskaplig synpunkt utan tyngande barlast af statistiska siffror. ^Wbg. Sievershausen [ṡ<over>i</over>fers-], by i preussiska reg.-omr. Lüneburg, prov. Hannover. 600 inv. (1905).