Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 405-406 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Siena ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjöfartens område, f. 28 febr. 1867, seglade till en
början som matros på olika nationers handelsfartyg
samt återgick sedan till svenska handelsflottan och
tjänstgjorde i rederiaktiebolagen Svenska Lloyd
och Thule i Göteborg. S. slutade sin praktiska
sjötjänst som befälhafvare på ångfartyget "Carl
XV", från hvilken befattning han inträdde som
chef för stufveriarbetet i rederiaktiebolaget
Thule. I denna anställning arbetade S. för att
ersätta handkraften med maskinkraft, särskildt
vid lossandet af kolångare. 1902 togo hans
sträfvanden i detta afseende fastare form,
och han uttog patent på sina för ändamålet
konstruerade "släpskopor" samt bildade 1908 i
England ett bolag för utnyttjande af dessa patent;
detta bolags verksamhet öfvertogs sedan af svenska
företaget Sieurins aktiebolag. S:s senaste (1916)
uppfinning är en sjösättningsapparat för lifbåtar,
bestående hufvudsakligen i en sinnrik förbättring
af de vanliga båtdäfvertarna. Konstruktionen
har för första gången praktiskt pröfvats på
Göteborgsångaren "Canton" och synes ha utfallit till
belåtenhet. Jfr Lossnings- och lastningsanordningar.

^{Ax. L.}

Sievernoje obstjestvo, ry. Se Nordförbundet.

Sievers [siv-], J. J. Se Sivers.


Sievers [ṡifers], Georg Eduard, tysk germanist, f. 25
nov. 1850 i Lippoldsberg vid Hofgeismar, blef 1871
e. o. professor i germansk och romansk filologi vid
universitetet i Jena, där han 1876 vardt ordinarie,
flyttade 1883 till Tübingen och 1887 till Halle,
och när Zarncke afled, 1891, kallades S. till hans
efterträdare som professor i tyska språket och
litteraturen vid universitetet i Leipzig, där han
alltsedan vid sidan af Brugmann och Leskien varit
en af de förnämste och högst skattade lärarna i
filologi. – S. tillhör den grupp tyska forskare,
som fick namnet "junggrammatiker" (se d. o.),
och författade flera af de arbeten, på hvilka den
moderna filologiska forskningen i germanska språk
fotats. Hans upplagor af medeltidstexter,
Tatian, lateinisch und altdeutsch (1872; 2:a uppl. 1892),
Hildebrands-lied,
Merseburger zaubersprüche und das fränkische taufgelöbnis (1872),
Murbacher hymnen (1874) och
Heliand (1878),
voro epokgörande icke blott som upplagor, utan
äfven på grund af sin betydelse för studiet af
fornspråkens ljud- och fornhistoria.
Die althochdeutschen glossen (4 bd, 1879–90; tills. med E. Steinmeyer)
är det monumentalaste af dessa verk, särskildt
viktigt genom den belysning det ger frågorna om
de fornhögtyska bygdemålen. Grundläggande för de
fonetiska studierna var S:s stora arbete
Grundzüge der lautphysiologie (1876;
sedan kalladt Grundzüge der phonetik, 5:e uppl. 1901),
som 1878 följdes af
Zur accent- und lautlehre der germanischen sprachen (1878).

På den fornnordiska metrikens område gjorde S.
likaledes en fullkomlig omsystematisering genom
det uppseendeväckande arbetet
Proben einer metrischen herstellung der Eddalieder (1885) och
Zur rhythmik des germanischen alliterationsverses (1887),
hvarefter han sammanfattade sina rön och teorier i
Altgermanische metrik (1892).
Samtidigt hade han vidgat sitt forskningsområde
till angelsaxiskan och i
Angelsächsische grammatik (1882; 3:e uppl. 1898)
gett en klar och koncis framställning af de angelsaxiska
munarterna (en kortare affattning af denna bok,
Abriss, 1895, upplefde 1908 sin 4:e upplaga).
Till dessa synnerligen omfattande och skarpsinniga
arbeten sluta sig flera smärre, af hvilka särskildt
må nämnas
Tübinger bruchstücke des ältern Frostuthingslög (1886),
Oxforder benediktinerregel (1887),
Zum angelsächsischen vokalismus (1900) och
Zur technik der wortstellung in den Eddaliedern (I, 1909),
och en mängd tidskriftsuppsatser, bl. a. i den af
honom (jämte Paul och Braune) utgifna "Beiträge zur
geschichte der deutschen sprache und litteratur." I
Pauls "Grundriss" har S. författat afdelningarna
Runen und runeninschriften,
Altnordische metrik och
Phonetik. –
På senare år har S. egnat sig framför allt åt metriska
undersökningar af ett nytt område: språkmelodiens.
Efter en förberedande liten studie,
Über sprachmelodisches in der deutschen dichtung (1901),
gaf han en utförligare framställning af sina nya
synpunkter i den uppslagsrika, nu starkt omstridda
Metrische studien. I. Studien zur hebräischen metrik (1901 ff.),
som följts af flera större och mindre undersökningar, bl. a.
Rhythmisch-melodische studien (1912),
och har jämte lärjungar och medarbetare redan
nått afsevärda resultat på detta förut fullkomligt
förbisedda område. S:s utomordentligt gedigna
och framstående lärar- och författarverksamhet
har hyllats på mångfaldigt sätt; 1910 aftäcktes i
Leipzig hans byst, åstadkommen genom bidrag från
lärjungar i olika länder, och han är hedersled.
eller led. af ett flertal akademier och lärda
sällskap, bl. a. led. af Vet. soc. i Uppsala (1901)
och Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (s. å.).

^{R–n B.}

Sievers [ṡifers], Wilhelm, tysk geograf,
f. 3 dec. 1860 i Hamburg, reste efter afslutade
universitetsstudier 1884–85 och 1892–93 i Venezuela
och 1886 i Colombia samt vardt 1891 professor
i Giessen. Han har skrifvit bl. a.
Reise in der Sierra Nevada de Santa Marta (1887),
Die Kordillere von Merida (1888),
Venezuela (s. å.) och
Zweite reise in Venezuela 1892–93 (1896).
På Bibliographisches instituts förlag i Leipzig
utgaf han 1891–95 "Allgemeine länderkunde" i 6 bd:
Afrika (af Fr. Hahn, 2:a uppl. 1901),
Australien, Ozeanien und Polarländer (af S. och W. Kükenthal, 2:a uppl. 1902),
Süd- und Mittelamerika (af S., 2:a uppl. 1903),
Nordamerika (af E. Deckert, 2:a uppl. 1904),
Asien (af S., 2:a uppl. 1904),
Europa (af A. Philippson och E. Neumann. 2:a uppl. 1906),
en geografisk handbok, som behandlar ämnet
företrädesvis från naturvetenskaplig synpunkt
utan tyngande barlast af statistiska siffror.

^Wbg.

Sievershausen [ṡifers-], by i preussiska
reg.-omr. Lüneburg, prov. Hannover. 600 inv. (1905).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>