Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sievi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef kort därpå dess president. Genom statskuppen
9 brumaire år VIII (9 nov. 1799), i hvars
förberedelser S. tog synnerligen verksam del,
hoppades han få tillfälle att genomföra sina
länge närda författningsplaner. Det af honom i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de redan 1795
framlagda riktlinjerna författade utkastet till ny
konstitution utgör äfven grundstommen i den kort
därpå utfärdade konsularförfattningen, om ock denna
företer olikhet i en väsentlig punkt i följd af
ingripande af Bonaparte, för hvilken S. banat vägen
till makten. S:s politiska roll var därefter i stort
sedt utspelad. Han erhöll den höga, men hufvudsakligen
dekorativa värdigheten som president i senaten och
mottog i nationalbelöning den stora statsdomänen
Crosne. 1804 valdes han till led. af Franska akad. Han
blef grefve under kejsardömet och pär under de
"hundra dagarna". Efter Bourbonernas återkomst,
1815, måste han som konungamördare gå i landsflykt
och återvände ej till Frankrike förrän efter
julirevolutionen 1830. - S. var ej en handlingens
man, och hans ärelystnad sträckte sig knappast
till att spela rollen af ledande politiker. Hans
betydelse ligger egentligen på den politiska
spekulationens område, och icke utan skäl kan han
betecknas som revolutionens främste teoretiker. Den
"geometriska esprit", som var utmärkande för
Frankrikes revolutionära författningskonstruktörer,
var hos S. typiskt utvecklad, och i fullständig
saknad af historiskt verklighetssinne arbetade han
outtröttligt och skarpsinnigt på att lyckliggöra
sitt fädernesland med den på ofelbara vetenskapliga
grunder uppbyggda idealkonstitutionen. I sin
spekulation har S. sökt göra syntesen af Rousseaus
och Montesquieus läror. Med utgångspunkter såväl
i den förres folksuveränitetsteori som i den
senares maktfördelningslära skiljer han mellan
den "konstituerande makten", för hvilken han
skapar ett särskildt organ (den konstitutionella
juryn, sedermera senaten), och de "konstituerade
makterna", en distinktion, hvilken S. räknar som
sin förnämsta och mest fruktbärande vetenskapliga
upptäckt. Jfr E. Zweig, "Die lehre vom Pouvoir
constituant" (1909). S:s inflytande sträckte
sig äfven utom Frankrike. Sålunda ha hans läror,
förmedlade genom A. G. Mörner (se d. o.), påverkat
den politiska åskådningen hos 1809 års svenska
grundlagstiftare. Biogr, af A. Neton (1901). A. B-tz.
Sif (isl. Sif), nord. myt., en asynja, Tors
maka och genom honom moder till Trud. I ett
föregående äktenskap var hon moder till guden Ull
(se d. o.). Loke skar en gång af hennes hår, men
tvangs af Tor att till ersättning skaffa henne ett af
konstfärdiga dvärgar (se Ivalde) förfärdigadt,
rikt böljande hår af guld. Ordet sif förekommer
i plur. i betydelsen "släktskap", "frändskap".
Th. W.*
Sifan, under Mingdynastien (1368-1643) kinesiskt
namn på vissa folkstammar i västra Kina och östra
Tibet, framför allt tanguterna (se d. o.). Det är
i hufvudsak samma stammar, som under Handynastien
benämndes Ho si si kün, under Tangdynastien
Tang hiang och under Sung-dynastien Si hia.
B. Kgn.
Sifanto [-fa’ntå]. Se Sifnos.
Sifeno. Se Sifnos.
Sifferskrift har i musiken vunnit mångfaldig
användning. 1) I tabulaturen för luta, gitarr
o. s. v. till utmärkande af greppen och därmed
äfven tonerna. - 2) I generalbasen (urspr, den
italienska orgeltabulatureu), till beteckning
af ackordens intervall. - 3) I harmoniläran
(romerska siffror), till beteckning af skalans
tonsteg och deras treklanger (ett särskildt
bruk af arabiska och romerska siffror gör
H. Riemann i den nya ackord-beteckning, som
han satt i st. f. generalbasen). - 4) I vissa
elementära sångundervisningsmetoder (Souhaitty,
J. J. Rousseau, Galin, Chevé, Jörgen Mailing), som
förenklad ersättning för vår notskrift, i det alla
försättningstecken (utom tillfälliga) äro aflägsnade
och skalans tonsteg inom hvarje tonart betecknas med
sitt ordningsnummer; således i C-dur:
c = l, d = 2, e = 3 o. s. v., i A-dur:
a = l, h = 2, ciss = 3 o. s. v. Denna tonskrift
har visat sig praktisk i fråga om hastigt inlärande
af enklare sånger, men oduglig för högre musikaliska
uppgifter. - 5) Vid fingersättning, då för pianot
i allmänhet 1 betyder tummen, 2 pekfingret o. s. v.,
hvaremot för stråk- och träinstrument (i England
äfven för pianot) 1 betyder pekfingret,
2 långfingret o. s. v. - 6) I sina
"fraseringseditioner" af pianoverk sätter
H. Riemann siffror (l-8) under taktstrecken
för att uppvisa periodbyggnadens fortskridning.
A. L.*
Siffra kallas i vidsträcktare mening hvarje enkelt
tecken, som används för att utmärka ett helt tal
(jfr Taltecken); i inskränkt och vanlig mening
förstår man med siffror de enkla romerska och arabiska
taltecknen.
De romerska siffrorna äro till antalet sju, nämligen:
I = 1, V = 5, X = 10, L = 50, C = 100, D = 500, M
eller oo = 1,000. Medelst dessa siffror betecknas
de öfriga talen genom tillämpning antingen af
additionsprincipen ( i hvilket fall den mindre
siffran sättes till höger om den större) eller
subtraktionsprincipen (då förhållandet är omvändt). Så
utmärkes t. ex. 25 medelst XXV och 90 medelst XC. Om
de romerska siffrornas ursprung äro åsikterna delade;
redan hos etruskerna förekomma taltecken liknande de
gammalromerska, hvilka senare åter delvis likna de
vanliga romerska siffrorna. Enligt Mommsen äro I, V,
X urspr, afbildningar af finger, hand och dubbelhand
samt de äldre formerna för L, C, M uppkomna genom
förvrängning af grekiska bokstäfverna /, #, cp; enligt
undersökningar af Zangenmeister (1887) har X uppkommit
genom öfverkorsning af en etta och på samma sätt C
genom två, M genom tre öfverkorsningar af en etta.
Hvad de arabiska siffrorna angår, äro dessa till
antalet nio eller tio (om noll medräknas) och ha
numera formen l, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 0. Genom dem
betecknas de öfriga talen medelst positionsprincipen
(jfr Positionsaritmetik) tillämpad i öfverensstämmelse
med decimalsystemet. Om de arabiska siffrornas
ursprung och sättet för deras införande i Europa
ha många olika meningar framställts. Intill midtcn
af 1600-talet antog man allmänt, att dessa siffror
härrörde från araberna och från dem kommit till
Europa. Emellertid upptäckte I. Vossius (1658) ett
manuskript af den romerske författaren Boëthius’
geometri, innehållande siffror, hvilka väsentligen
öfverensstämde med d-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
