419 Sigill 420 de officiella notariatsintygen, där den med ensamt gällande kraft förekom. Nästan all bevisnings-kraft låg nu hos sigillet. Handhafvandet af riks-och regentsigill var därför i allmänhet anförtrodt åt en af rikets högsta ämbetsmän. I Frankrike handhades vården af rikssigillet af kanslern, men sedermera tillsattes en särskild sigillbeva-r a r e, garde des sceaux (se vidare d. o.). Om rikssigillets vård i England se Lordkansler, Lord keeper och Lord privy seal. Huru i Sverige rikssigillet, det stora (stundom kal-ladt riksklämman, se d. o.) och det mindre (sekretet), förvarats, finnes omnämndt i art. Sekret. I rikssigillet ingår riksvapnet (se d. o.). Ett faksi-mile af rikets insegel under medeltiden finnes å pl. till art. Pergament. I gamla Tyska riket bevarades rikssigillet af kurfursten af Mainz som ärkekansler. Till dennes åliggande hörde äfven att sörja för, att hvarje afliden kejsares sigill högtidligen blef krossadt i kyrkan vid begraf ningen. Äfven andra personliga sigill förstördes eller ändrades ofta vid egarens död, såvida man ej lät dem följa denne i grafven. På grund af sigillets stora betydelse sökte man på hvarjehanda sätt skydda sig mot förfalskning. Så t. ex. förvarades sigillstampen under flera lås, hvilkas nycklar anförtroddes åt olika personer, eller ock inpressade egaren till vaxsigillet stundom i detta strån af sitt hår eller skägg. Möjligen ha de på sigillens baksida så vanliga fingeraftrycken äfven delvis haft samma ändamål. Stränga straff stadgades för den, som förfalskade sigill. I Tyskland t. ex. blef under medeltiden sigillförfalskaren stundom lefvande kokad i en gryta. Förlorades ett sigill, kungjordes förlusten för närmaste offentliga myndighet eller för konung och råd, hvarefter det förklarades dö-dadt. Med nyare tidens början aftog sigillets betydelse alltmer. Jämte sigillet och i st. f. detta framträdde åter namnunderskriften, och sigillets påtryckande var erforderligt endast vid urkunder och handlingar af mera officiell natur. Sigillet och läran därom ha således endast för medeltiden någon egentligt praktisk betydelse. Tidigast tyckes det ha varit endast kejsare och konungar, som i sina officiella urkunder begagnat sigill, men bruket däraf spred sig allt längre ned. Man har funnit spår af, att redan under 800-talet andliga furstar och under 900-talet världsliga herrar i Tyskland begagnat sigill, och under de närmast följande århundradena ha, såsom påträffade sigill utvisa, andliga och världsliga herrar af lägre rang, domkapitel, kloster, städer, borgare och bönder brukat sådana. Sveriges äldsta konungasigill har befunnits vara Karl Sverkerssons (1164-67; se Karl, sp. 944). Under samma handling, hvarunder detta förekommer, hänger äfven Sveriges förste ärkebiskops, Stefans, sigill. (Dessa bägge sigill äro öfver hufvud de äldsta bevarade svenska sigillen.) Från slutet af samma århundrade har påträffats ett sigill tillhörande jarlen Birger Brosa (se Birger, sp. 443). Bilder af medeltida kungliga sigill finnas å pl. I och i art. Erik, sp. 791-792, Ingeborg, sp. 625, Knut, sp. 417, Magnus, sp. 499, 501, Margareta Valdemarsdotter, sp. 907, och Riksvapnet (Karl Knutssons, då första gången riksvapnets fyrdelade sköld förekommer). Från början af 1200-talet finnas sigill tillhörande biskopar (se fig. 4), abboter och adelsmän (se t. ex. Bonde, sp. 1095). Vid midten af 1200-talet namnes ett kapitelsigill, mot slutet äfven stads-och borgarsigill. (De svenska stadernas sigillbilder ses i vapnen i art. om de särskilda städerna; jfr ock fig. 3.) Enstaka landskapssigill märkas från början af 1300-talet (se t. ex. Dalarna, sp. 1148; om landskapssigillens utseende se f. ö. vapenafbild-ningarua i art. om de olika landskapen). Äfven häraden ha sina särskilda sigill. (En rikhaltig samling sådana innehålla bondeståndets riksdagsfullmakter i Riksarkivet.) Ofta begagnades dubbla sigill, så att på hufvudsigillets baksida anbragtes ett s. k. kontrasigill. Detta senare är stundom af samma storlek som hufvudsigillet; det hela kallas då myntsigill. Vanligen är det dock mindre och visar stundom blott en enklare upprepning af det större sigillets framställning, stundom representerar det någon annan, egaren tillkommande värdighet af mindre förnämlig beskaffenhet än den, som anges af det större sigillet, stundom innehåller kontrasigillet blott egarens vapen eller någon del däraf. Exempel på kontrasigill lämna afbild-ningarna af konungarna Valdemars och Magnus Ladulås' sigill i art. Riksvapnet. Kontrasigillet nyttjades ock stundom själfständigt såsom sekret (se d. o.). Vanligen höra båda stämplarna på ett dylikt dubb Jsigill till samma person, men det förekommer också, att de tillhöra skilda personer, t. ex. man och hustru, far och son. Ofta finner man, att t. ex. städers sigill på baksidan ha sin borgmästares sigill och klosters sin abbots eller abbedissas o. s. v. I såväl andliga som lek-mannasigill (bland de senare äfven kungliga) användes ofta egarens vapensköld, "clipeus", antingen ensam eller tillsammans med någon bild-framställning. Ärkebiskopar och högre andliga använde antingen ett personligt eller ett för stiftstyresmannen allmänt ämbetssekret eller bådadera (se fig. 4). Ofrälse personers sigill innehålla vanligen endast initialerna till för- och tillnamn. Ofta finner man, att en och samma person vid olika tider begagnat olika sigill. Stundom ha särskilda sigill begagnats, i synnerhet af konungarna, till beseg-ling af vissa slags handlingar (se därom S e-kret). Mest bekant bland sådana för vissa ändamål afsedda sigill är, hvad Sverige beträffar, konung Magnus Erikssons domsigill (sigillum ad causas; se fig. 2). Det ämne, hvari sigillen aftrycktes, var metall, vax, deg (oblat) eller lack (s. k. spanskt vax). Metallsigillen, s. k. bullor (om dem se vidare Bulla), bestodo vanligen af bly eller, någon gång under viktigare regeringshandlingar och statsurkunder, af guld. Under svenska handlingar träffas aldrig metallsigill. Vaxsigillen voro röda, gröna, svarta eller ofärgade. Mellan dem tyckes äfven en viss rangordning, växlande i olika regenters kansli, ha varit gällande och därvid vanligen de röda varit förnämligast. Rättighet att använda rödt vax förlänades stundom som särskildt privilegium. Ibland finner man själfva sigillet ha en färg, men om-höljet en annan, ofta beroende därpå, att sigillets inre del, själfva aftrycket, gjordes af finare, ofta färgadt, vax och omhöljet af en sämre, billigare sort. Deg- och lacksigill uppkommo först vid bör-