Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigfröd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Sigill
420
de officiella notariatsintygen, där den med ensamt
gällande kraft förekom. Nästan all bevisnings-kraft
låg nu hos sigillet. Handhafvandet af riks-och
regentsigill var därför i allmänhet anförtrodt åt en
af rikets högsta ämbetsmän. I Frankrike handhades
vården af rikssigillet af kanslern, men sedermera
tillsattes en särskild sigillbeva-r a r e, garde
des sceaux (se vidare d. o.). Om rikssigillets
vård i England se Lordkansler, Lord keeper och Lord
privy seal. Huru i Sverige rikssigillet, det stora
(stundom kal-ladt riksklämman, se d. o.) och det
mindre (sekretet), förvarats, finnes omnämndt
i art. Sekret. I rikssigillet ingår riksvapnet
(se d. o.). Ett faksi-mile af rikets insegel under
medeltiden finnes å pl. till art. Pergament. I gamla
Tyska riket bevarades rikssigillet af kurfursten af
Mainz som ärkekansler. Till dennes åliggande hörde
äfven att sörja för, att hvarje afliden kejsares
sigill högtidligen blef krossadt i kyrkan vid begraf
ningen. Äfven andra personliga sigill förstördes eller
ändrades ofta vid egarens död, såvida man ej lät dem
följa denne i grafven. På grund af sigillets stora
betydelse sökte man på hvarjehanda sätt skydda sig
mot förfalskning. Så t. ex. förvarades sigillstampen
under flera lås, hvilkas nycklar anförtroddes åt
olika personer, eller ock inpressade egaren till
vaxsigillet stundom i detta strån af sitt hår
eller skägg. Möjligen ha de på sigillens baksida
så vanliga fingeraftrycken äfven delvis haft
samma ändamål. Stränga straff stadgades för den,
som förfalskade sigill. I Tyskland t. ex. blef under
medeltiden sigillförfalskaren stundom lefvande kokad i
en gryta. Förlorades ett sigill, kungjordes förlusten
för närmaste offentliga myndighet eller för konung
och råd, hvarefter det förklarades dö-dadt. Med
nyare tidens början aftog sigillets betydelse
alltmer. Jämte sigillet och i st. f. detta framträdde
åter namnunderskriften, och sigillets påtryckande
var erforderligt endast vid urkunder och handlingar
af mera officiell natur. Sigillet och läran därom
ha således endast för medeltiden någon egentligt
praktisk betydelse. Tidigast tyckes det ha varit
endast kejsare och konungar, som i sina officiella
urkunder begagnat sigill, men bruket däraf spred sig
allt längre ned. Man har funnit spår af, att redan
under 800-talet andliga furstar och under 900-talet
världsliga herrar i Tyskland begagnat sigill, och
under de närmast följande århundradena ha, såsom
påträffade sigill utvisa, andliga och världsliga
herrar af lägre rang, domkapitel, kloster, städer,
borgare och bönder brukat sådana.
Sveriges äldsta konungasigill har befunnits vara Karl
Sverkerssons (1164-67; se Karl, sp. 944). Under samma
handling, hvarunder detta förekommer, hänger äfven
Sveriges förste ärkebiskops, Stefans, sigill. (Dessa
bägge sigill äro öfver hufvud de äldsta bevarade
svenska sigillen.) Från slutet af samma århundrade
har påträffats ett sigill tillhörande jarlen Birger
Brosa (se Birger, sp. 443). Bilder af medeltida
kungliga sigill finnas å pl. I och i art. Erik,
sp. 791-792, Ingeborg, sp. 625, Knut, sp. 417, Magnus,
sp. 499, 501, Margareta Valdemarsdotter, sp. 907,
och Riksvapnet (Karl Knutssons, då första gången
riksvapnets fyrdelade sköld förekommer).
Från början af 1200-talet finnas sigill tillhörande
biskopar (se fig. 4), abboter och adelsmän (se
t. ex. Bonde, sp. 1095). Vid midten af 1200-talet
namnes ett kapitelsigill, mot slutet äfven stads-och
borgarsigill. (De svenska stadernas sigillbilder
ses i vapnen i art. om de särskilda städerna;
jfr ock fig. 3.) Enstaka landskapssigill märkas
från början af 1300-talet (se t. ex. Dalarna,
sp. 1148; om landskapssigillens utseende se
f. ö. vapenafbild-ningarua i art. om de olika
landskapen). Äfven häraden ha sina särskilda
sigill. (En rikhaltig samling sådana innehålla
bondeståndets riksdagsfullmakter i Riksarkivet.) Ofta
begagnades dubbla sigill, så att på hufvudsigillets
baksida anbragtes ett s. k. kontrasigill. Detta
senare är stundom af samma storlek som hufvudsigillet;
det hela kallas då myntsigill. Vanligen är det dock
mindre och visar stundom blott en enklare upprepning
af det större sigillets framställning, stundom
representerar det någon annan, egaren tillkommande
värdighet af mindre förnämlig beskaffenhet än den,
som anges af det större sigillet, stundom innehåller
kontrasigillet blott egarens vapen eller någon del
däraf. Exempel på kontrasigill lämna afbild-ningarna
af konungarna Valdemars och Magnus Ladulås’ sigill i
art. Riksvapnet. Kontrasigillet nyttjades ock stundom
själfständigt såsom sekret (se d. o.). Vanligen
höra båda stämplarna på ett dylikt dubb Jsigill
till samma person, men det förekommer också, att de
tillhöra skilda personer, t. ex. man och hustru,
far och son. Ofta finner man, att t. ex. städers
sigill på baksidan ha sin borgmästares sigill och
klosters sin abbots eller abbedissas o. s. v. I
såväl andliga som lek-mannasigill (bland de senare
äfven kungliga) användes ofta egarens vapensköld,
"clipeus", antingen ensam eller tillsammans med
någon bild-framställning. Ärkebiskopar och högre
andliga använde antingen ett personligt eller ett
för stiftstyresmannen allmänt ämbetssekret eller
bådadera (se fig. 4). Ofrälse personers sigill
innehålla vanligen endast initialerna till för- och
tillnamn. Ofta finner man, att en och samma person
vid olika tider begagnat olika sigill. Stundom ha
särskilda sigill begagnats, i synnerhet af konungarna,
till beseg-ling af vissa slags handlingar (se därom S
e-kret). Mest bekant bland sådana för vissa ändamål
afsedda sigill är, hvad Sverige beträffar, konung
Magnus Erikssons domsigill (sigillum ad causas;
se fig. 2).
Det ämne, hvari sigillen aftrycktes, var metall,
vax, deg (oblat) eller lack (s. k. spanskt
vax). Metallsigillen, s. k. bullor (om dem se vidare
Bulla), bestodo vanligen af bly eller, någon gång
under viktigare regeringshandlingar och statsurkunder,
af guld. Under svenska handlingar träffas aldrig
metallsigill. Vaxsigillen voro röda, gröna, svarta
eller ofärgade. Mellan dem tyckes äfven en viss
rangordning, växlande i olika regenters kansli,
ha varit gällande och därvid vanligen de röda
varit förnämligast. Rättighet att använda rödt vax
förlänades stundom som särskildt privilegium. Ibland
finner man själfva sigillet ha en färg, men om-höljet
en annan, ofta beroende därpå, att sigillets inre del,
själfva aftrycket, gjordes af finare, ofta färgadt,
vax och omhöljet af en sämre, billigare sort. Deg-
och lacksigill uppkommo först vid bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
