Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 417-418 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigfröd ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

minnet af en vid denna tid i Sverige verksam
engelsk missionsbiskop, som haft ett centrum för
sin verksamhet i Husaby och dött i det aflägsna
Värend. Sannolikt är han densamme som den af Adam
af Bremen omtalade, i Sverige och Norge verksamme
biskop Sigafridus, kommen från England, men stående
i godt förhållande till ärkebiskoparna i Bremen,
som han besökt omkr. 1029; denne uppges af Adam ha
varit en äldre frände till Emund gamles biskop Osmund
och lefvat ännu mot århundradets midt. Arkeologiska
undersökningar synas ge vid handen ett engelsk-danskt
kristet inflytande i Husabytrakten från 1000-talets
början; under årh:s andra fjärdedel spåras detta
inflytande vidare till Rekarnebygden, som synes
ha varit Svealands först kristnade trakt. Härmed
kan sammanställas den från slutet af 1200-talet
härrörande Eskilslegendens uppgift, att Eskil, biskop
i Fors (Eskilstuna), varit S:s följeslagare och af
honom invigts. Jfr S. Lindqvist, "Den helige Eskils
biskopsdöme" (1915). – Att S. skulle vara densamme som
Olof Tryggvessons hirdbiskop Johannes, äfven kallad
Sigurd, berättar en isländsk tradition, som dock är
jämförelsevis sen och osäker. – Om Olof Skötkonungs
dop har en vetenskaplig strid utkämpats. Man
har menat, att en i ett bref från den tyske
missionsärkebiskopen Bruno af Querfurt (se Bruno,
sp. 358–359) till Henrik II 1008 omtalad, af Bruno
från Ryssland eller Polen utsänd missionsexpedition
"öfver hafvet" till "suigierna", hvilkas härskare
("senior") blifvit döpt, skulle ha gällt Sverige
och att denna uppgift borde föredragas framför den
inhemska traditionen (H. Hildebrand, "S:t Sigfrid
och hans mission", i "Hist. tidskr.", 1891; N. Höjer
i samma tidskr., 1913). Däremot

Den hel. Sigfrids bild, träskulptur å ett svenskt altarskåp. (Statens historiska museum.)

har H. Lundström ("Fynd och forskningar", I, 1912; II, 1914)
gjort gällande, att nämnda expedition skulle ha
varit riktad öfver Svarta hafvet till "singierna",
d. v. s. de nuv. tjerkesserna. – S. var under
medeltiden i Sverige mycket dyrkad som helgon. Han
afbildas som biskop, bärande de tre frändernas
afhuggna hufvud. Hans dag var 15 febr. – Sigfridsmässan,
marknad i Växjö, i midten af febr.

^{K. B. W–n.}

Sigfröd, vikingakonung (enl. P. A. Munchs
antagande norrman), som med en stor här och flotta
nov. 885–okt. 886 belägrade det af grefve Eudo
försvarade och af Karl den tjocke slutligen undsatta
Paris (Citéön).

^{K. V. H.}

Sigfröd Haraldsson, norsk konung, son till Harald
Hårfager, blef, när denne (enl. äldre antagande
930, enl. nyare omkr. 10 år senare) delade riket
mellan sina söner, lydkonung i Tröndelagen. Då Erik
Blodyx som rikskonung ville göra om delningsverket
och började krig med de nye småkonungarna, slöt
S. förbund med konung

Olof i Viken och mötte honom vid Tunsberg. Där blefvo
de öfverrumplade af Erik, som dräpte dem bägge. Två
i östra delen af staden Tönsberg ännu befintliga
grafhögar förmodas vara de båda konungarnas.

^{K. V. H.}

Sigge Fridulfsson, en benämning på Oden, som uppkom
på 1600-talet och hvars upphofsmän voro Ol. Verelius
och J. Peringskiöld.

Sigge Guttormsson. Se Folkungaätten, sp. 793, och Lilja, her.

Siggeir (isl.), nord. myt. 1. En forntida hjälte,
som kämpade med en konung Sigar. Deras kamp
säges i Eddan ha blifvit afbildad på ett af
Gudrun och danska konungadottern Tora utfördt
broderi. – 2. En konung i Götaland, som var
gift med Volsungs dotter Signy. Se Volsung.

1–2. ^{Th. W.}*

Siggen, fjälltopp. Se Bömmelen.

Sighadjik, öppen stad i Mindre Asien, turkiska
vilajetet Aidin, vid Egeiska hafvet, s. om Smyrna,
bombarderades 3 aug. 1915 under Världskriget af
de allierade från flygmaskiner och örlogsfartyg.

^{L. W:son M.}

Sigharsö. Se Segersjö.

Sighe. Se Persien, sp. 541.

Sigibert, tre frankiska konungar. Se Merovingerna, sp. 189–190.

Sigill, Signet, Insegel (lat. signum, signetum,
sigillum, secretum, ty. siegel, fr. sceau, eng. seal),
en i ett visst ämne aftryckt stämpel, hvilken som
karakteristiskt kännetecken för en person eller ett
samfund är påtryckt eller vidhängd en handling för
att tillsluta densamma (försegling) eller bestyrka
dess trovärdighet (besegling; om det särskilda slag
af sigill, som benämnes sekret, se d. o. med fig.);
den stamp, hvarmed sigillet påtryckes. – Sigill
funnos redan hos assyrier, egypter, perser, greker
och romare. De hade i allmänhet hos dessa folk till
uppgift att tillsluta, försegla, den handling, vid
hvilken de voro fästa. Egypterna t. ex. tillslöto
sina papyrusbref med sigill af vax eller lera;
romarna satte sigill på de trådändar, medelst hvilka
de på ett diptychon eller triptychon (se dessa ord)
skrifna urkunderna voro hopfästa. Bevis finnas dock
för, att sigillet redan under 3:e eller möjligen
4:e årtusendet f. Kr. användts i Orienten äfven för
besegling. Då papyrus och pergamentsurkunder kommo i
bruk, användes sigillet bevisligen såväl för besegling
som försegling. Sigillet var i bruk hos de östromerske
kejsarna och sannolikt redan i början på 300-talet
hos Konstantin den store. Hos påfvarna förekommer
det på 500-talet. Från romarna lånades sigillet af
frankerna. Under Merovingerna trycktes det å själfva
skrifsidan af urkunderna och var fäst på så sätt,
att man skurit ett korsformigt snitt i handlingen
(vare sig denna var af papyrus eller pergament) och
därefter vikit upp flikarna, hvilka sedan inpressats
i vaxkakan. Sigillet omnämndes ej, såsom fallet var
med namnen, i bekräftelseformeln och ansågs således
vid denna tid ännu icke som trovärdighetsintyg, utan
blott som ett igenkänningstecken. Under Karolingerna
däremot intogs sigillet jämte namnunderskriften i
bekräftelseformeln. Småningom undanträngde sigillet
namnunderskriften, och under 1100-talet kom den senare
h. o. h. ur bruk, undantagandes uti

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>