minnet af en vid denna tid i Sverige verksam engelsk missionsbiskop, som haft ett centrum för sin verksamhet i Husaby och dött i det aflägsna Värend. Sannolikt är han densamme som den af Adam af Bremen omtalade, i Sverige och Norge verksamme biskop Sigafridus, kommen från England, men stående i godt förhållande till ärkebiskoparna i Bremen, som han besökt omkr. 1029; denne uppges af Adam ha varit en äldre frände till Emund gamles biskop Osmund och lefvat ännu mot århundradets midt. Arkeologiska undersökningar synas ge vid handen ett engelsk-danskt kristet inflytande i Husabytrakten från 1000-talets början; under årh:s andra fjärdedel spåras detta inflytande vidare till Rekarnebygden, som synes ha varit Svealands först kristnade trakt. Härmed kan sammanställas den från slutet af 1200-talet härrörande Eskilslegendens uppgift, att Eskil, biskop i Fors (Eskilstuna), varit S:s följeslagare och af honom invigts. Jfr S. Lindqvist, "Den helige Eskils biskopsdöme" (1915). -- Att S. skulle vara densamme som Olof Tryggvessons hirdbiskop Johannes, äfven kallad Sigurd, berättar en isländsk tradition, som dock är jämförelsevis sen och osäker. -- Om Olof Skötkonungs dop har en vetenskaplig strid utkämpats. Man har menat, att en i ett bref från den tyske missionsärkebiskopen Bruno af Querfurt (se Bruno, sp. 358--359) till Henrik II 1008 omtalad, af Bruno från Ryssland eller Polen utsänd missionsexpedition "öfver hafvet" till "suigierna", hvilkas härskare ("senior") blifvit döpt, skulle ha gällt Sverige och att denna uppgift borde föredragas framför den inhemska traditionen (H. Hildebrand, "S:t Sigfrid och hans mission", i "Hist. tidskr.", 1891; N. Höjer i samma tidskr., 1913). Däremot <img l>Den hel. Sigfrids bild, träskulptur å ett svenskt altarskåp. (Statens historiska museum.)

har H. Lundström ("Fynd och forskningar", I, 1912; II, 1914) gjort gällande, att nämnda expedition skulle ha varit riktad öfver Svarta hafvet till "singierna", d. v. s. de nuv. tjerkesserna. -- S. var under medeltiden i Sverige mycket dyrkad som helgon. Han afbildas som biskop, bärande de tre frändernas afhuggna hufvud. Hans dag var 15 febr. -- Sigfridsmässan, marknad i Växjö, i midten af febr. ^{K. B. W--n.} Sigfröd, vikingakonung (enl. P. A. Munchs antagande norrman), som med en stor här och flotta nov. 885--okt. 886 belägrade det af grefve Eudo försvarade och af Karl den tjocke slutligen undsatta Paris (Citéön). ^{K. V. H.} Sigfröd Haraldsson, norsk konung, son till Harald Hårfager, blef, när denne (enl. äldre antagande 930, enl. nyare omkr. 10 år senare) delade riket mellan sina söner, lydkonung i Tröndelagen. Då Erik Blodyx som rikskonung ville göra om delningsverket och började krig med de nye småkonungarna, slöt S. förbund med konung Olof i Viken och mötte honom vid Tunsberg. Där blefvo de öfverrumplade af Erik, som dräpte dem bägge. Två i östra delen af staden Tönsberg ännu befintliga grafhögar förmodas vara de båda konungarnas. ^{K. V. H.} Sigge Fridulfsson, en benämning på Oden, som uppkom på 1600-talet och hvars upphofsmän voro Ol. Verelius och J. Peringskiöld. Sigge Guttormsson. Se Folkungaätten, sp. 793, och Lilja, her. Siggeir (isl.), nord. myt. 1. En forntida hjälte, som kämpade med en konung Sigar. Deras kamp säges i Eddan ha blifvit afbildad på ett af Gudrun och danska konungadottern Tora utfördt broderi. -- 2. En konung i Götaland, som var gift med Volsungs dotter Signy. Se Volsung. 1--2. ^{Th. W.}* Siggen, fjälltopp. Se Bömmelen. Sighadjik, öppen stad i Mindre Asien, turkiska vilajetet Aidin, vid Egeiska hafvet, s. om Smyrna, bombarderades 3 aug. 1915 under Världskriget af de allierade från flygmaskiner och örlogsfartyg. ^{L. W:son M.} Sigharsö. Se Segersjö. Sighe. Se Persien, sp. 541. Sigibert, tre frankiska konungar. Se Merovingerna, sp. 189--190. Sigill, Signet, Insegel (lat. signum, signetum, sigillum, secretum, ty. siegel, fr. sceau, eng. seal), en i ett visst ämne aftryckt stämpel, hvilken som karakteristiskt kännetecken för en person eller ett samfund är påtryckt eller vidhängd en handling för att tillsluta densamma (försegling) eller bestyrka dess trovärdighet (besegling; om det särskilda slag af sigill, som benämnes sekret, se d. o. med fig.); den stamp, hvarmed sigillet påtryckes. -- Sigill funnos redan hos assyrier, egypter, perser, greker och romare. De hade i allmänhet hos dessa folk till uppgift att tillsluta, försegla, den handling, vid hvilken de voro fästa. Egypterna t. ex. tillslöto sina papyrusbref med sigill af vax eller lera; romarna satte sigill på de trådändar, medelst hvilka de på ett diptychon eller triptychon (se dessa ord) skrifna urkunderna voro hopfästa. Bevis finnas dock för, att sigillet redan under 3:e eller möjligen 4:e årtusendet f. Kr. användts i Orienten äfven för besegling. Då papyrus och pergamentsurkunder kommo i bruk, användes sigillet bevisligen såväl för besegling som försegling. Sigillet var i bruk hos de östromerske kejsarna och sannolikt redan i början på 300-talet hos Konstantin den store. Hos påfvarna förekommer det på 500-talet. Från romarna lånades sigillet af frankerna. Under Merovingerna trycktes det å själfva skrifsidan af urkunderna och var fäst på så sätt, att man skurit ett korsformigt snitt i handlingen (vare sig denna var af papyrus eller pergament) och därefter vikit upp flikarna, hvilka sedan inpressats i vaxkakan. Sigillet omnämndes ej, såsom fallet var med namnen, i bekräftelseformeln och ansågs således vid denna tid ännu icke som trovärdighetsintyg, utan blott som ett igenkänningstecken. Under Karolingerna däremot intogs sigillet jämte namnunderskriften i bekräftelseformeln. Småningom undanträngde sigillet namnunderskriften, och under 1100-talet kom den senare h. o. h. ur bruk, undantagandes uti