421 Sigill 422 jan af 1500-talet. Omhöljet kring ett sigill var till för att skydda detta. Utom de ofvan nämnda vax-omhöljena, som bestodo af en kring sigillet löpande tjockare kant, användes små tyg- eller läderpåsar, i hvilka sigillen insyddes. Stundom inbäddades sigillen dessutom i blånor, bok-, ek- eller lager-löf. Senare förfärdigades särskilda små askar eller kupor af metall (någon gång af guld, ofta af silfver, t. ex. vid internationella traktater) eller trä, i hvilka sigillen fastsattes. - Sigillets form har varit synnerligen växlande. I svenska sigill träffar man runda (de vanligaste; se t. ex. G a d h), spetsovala (hos andliga personer; se fig. 4), sköld-formiga (särskildt under 12CO- och 1300-talen), rutformiga, månghörniga och klöfverbladsformiga samt därjämte former sammansatta af två eller flera af de nu nämnda. Äfven i afseende på sigillens innehåll råder mycken omväxling, och man plägar skilja mellan 1) skriftsigill, hvilka innehålla en inskrift, namn eller bokstaf, 2) bildsigill, innehållande ett helgon, en byggnad eller ett symboliskt märke, 3) porträttsigill, med af-bildning af egaren - hit höra de s. k. r y 11 a r-si gillen - och 4) vapensigill, visande någon heraldisk framställning: antingen sköldemärket ensamt eller detta i en sköld med eller utan hjälm eller ock enbart en hjälm med hjälmprydnad. - Ur historisk synpunkt böra sigillen dock icke indelas efter olika typer, utan med afseende på sitt ursprung, d. v. s. efter de personer eller institutioner, som de representera. Man plägar i allmänhet använda ungefärligen följande indelning: I. Andliga sigill: a) ämbetssigill med innehafvarens namn; b) ämbetssigill utan innehafvarens namn; c) korporationers sigill (såsom ordnar, kloster, gillen etc.; se t. ex. fig. till art. Johan-ni tor den, sp. 46, och Gille, sp. 1168) och d) personliga sigill. II. Lekmannasigill: a) kejserliga (se t. ex. Henrik, sp. 449-451, och Otto, sp. 1102 och 1104), kungliga (se, utom de ofvan nämnda .svenska, Edvard, sp. 1378) och andra furstliga sigill; b) ämbetens, offentliga myndigheters, städers etc. och c) personliga sigill (utom furstliga) med egarens bild, vapen, bomärke eller namn. Från sigillinnehållet måste sigill-omskriften skiljas. Denna är i allmänhet på latin och föregås ofta af ett likarmadt kors. Den innehåller vanligen namnet på sigillets egare i genitiv föregånget af ordet "sigillum", "secretum", "signetum" etc. eller af blott ett S. I äldre tider skrefs omskriften med romerska uncialer, s. k. versaler, men i slutet af 1300-talet började den tyska minuskelskriften i dess ställe användas. Utom det ofvan beskrifna sättet för sigillets fästande vid handlingen användes vid pergamentshandlingar ett särskildt hänge, vanligen en smal pergamentsremsa (se pl. till art. Pergament-Il ref), men ej sällan knippen af hamp-, lin-, ull-eller silkestrådar af en eller flera färger. Detta hänge drogs genom handlingens nedre kant, eller ock utklipptes horisontalt en eller flera smala remsor ur nedre bref kanten, fasthängande vid ändan. Vid pappersdokument är sigillet tryckt på själfva handlingen, antingen strax under skriften eller ock på dess baksida. Själfva sigillstampen, hvarmed sigillen påtrycktes, var under antiken i allmänhet af sten, sedermera af någon metall: koppar, brons eller silfver. Dock användes härför äfven ben, horn och trä. Dess baksida var ofta försedd med en tunn rygg att begagna som handtag, stundom genomborrad för att kunna fästa sigillet vid en kedja. Någon gång finner man detta handtag vara konstmässigt utar-betadt i form af en drake eller annan figur. Senare, i den mån sigillets omfång minskades, blef äfven brukligt, att stampen på baksidan försågs endast med en upprättstående tapp, hvilken begagnades som handtag. Äfvenledes anbringades sigillet ofta i plattan på en fingerring (sigill-ring, signetring) af brons eller ädel metall, ett bruk, som förekommit bl. a. redan hos egypter och greker. Ett urval af svenska sigillstampar från medeltiden och nyare tiden är afbildadt å vidstå-ende pl. II. Studiet af sigillen förskrifver sig egentligen från midten af 1600-talet och har blifvit en historisk hjälpvetenskap, sigillografi 1. sfra-gistik (af grek. sfragi's, sigill), ett ord, sorn nyttjades först af tyske professorn J. von Heumann (1711-60); den är af vikt för såväl diplomatiken som arkeologien. Fransmannen Jean Mabillons "De re diplomatica" (1681) och tysken I. M. Heinec-cius' "De veteribus Germanorum aliarumque natio-num sigillis" etc. (1709) kunna anses grundläggande för sigillografien. Bland tyska författare på området må nämnas F. K. Furst v. Hohenlohe-Waldenburg, "Sphragistische aphorismen", G. A. Seyler, "Abriss der sphragistik" (1884) och "Ge-schichte der siegel" (1894), H. Breslau, "Die besiegeiung" (i "Handbuch der urkundenlehre fur Deutschland und Italien", 1889), F. Leist, "Urkundenlehre. Katechismus der diplomatik . . . und sphragistik", 1893), 0. Posse, "Die siegel der Wettiner und der landgrafen von Thiiringen" (s. å.), Th. ligen, "Sphragistik" (i "Grundriss der geschichtswissenschaft", I: 4, 1912), och W. Ewald, "Siegelkunde" (1914). I Frankrike märkas Wailly, ''Elements de paléographie" (1838), Chas-sant och Delbarre, "Dictionnaire de sigillographie: pratique etc." (1860), L. Douet d'Arcqs arbeten öfver sigillen i Archives nationales i Paris (1863 -68), G. Demays värdefulla arbeten öfver sigillens paleografi, graverade sigillstenar, dräktstudier efter sigillen etc. (1873-86), A. Lecoy de la Marche, "Les sceaux" (i Collection de l'en-seignement des beaux-arts, 1889), A. Giry, "Manuel de diplomatique" (1894), I. Roman, "Manuel de sigillographie fran^aise" (1912), "Eevue internationale de sigillographie" utg. af A. J. Corbierre m. fl. Dessutom väntas ett större arbete af M. Prinet. - Engelska författare på området äro bland andra W. de Gray-Birch, "Catalogue of seals in the British museum' (1887), samt A. B. och A. Wyon, "The great seals of England" (s. å.). Bland Rysslands få författare äro B. de Kochne, om Rysslands sigill (1861), och Th. Biihlers arbete om sigillen i Moskvas arkiv (1880). Bland sigillografiska arbeten för Skandinavien och Finland märkas E. Hildebrand, "Svenska si-giller från medeltiden" (1862-67), H. Peter-sen, "Danske geistlige sigiller f ra middelalde-ren'* (1886) och "Danske adelige sigiller fra det XIII og XIV aarhundrede" (1897), A. Thiset, "Danske adelige sigiller fra det 15., 16. og