17. aarhundrede" (1905), H. J. Euitfeldt-Kaas, "Norske sigiller fra middelalderen" (1899- 1902), och R. Hausen, "Finlands medeltidssigill" (1900). H. F-d. Sigillack, kem. tekn. Se Lack. Sigillaria Brongn., Sigillträdet, paleo- bot., en till lummerväxternas klass (Lycopodiales) och fam. Sigillariaceæ hörande trädartad växt, som lefde under stenkols- och den permiska perioden. Dess raka, nästan cylindriska, oftast ogrenade, men hos samtliga arter mot toppen en gång eller ett fåtal gånger dikotomiskt förgrenade stam- Fig. l. Restaurerad bild af två olika Sigillaria-arter den ena ogrenad, den andra en gång förgrenad. (Efter Grand d'Eury.) mar (fig. 1) kunde stundom nå en höjd af 30 m. och en diameter af 1,5 m. (vid basen t. o. m. något mera). De i toppen af stammen eller vid spetsen af grenarna befintliga bladen voro nästan gräslika, ehuru med tydlig medelnerv, stundom mer än meterlånga. De synas ha blifvit regelbundet afkastade, så att nedre delen af grenar och stammar var naken med ärr efter de affallna bladen. Dessa ärr (fig. 2), som vanligen äro mer eller mindre tydligt sexkantiga (sigill-liknande, hvadan namnet), äro ställda i längsgående rader, än tätt, så att de ömsesidigt beröra hvarandra, än mera glest. Med hänsyn dels till denna bladärrens olika ställning, dels därtill, om barken är slät eller rafflad (försedd med längsgående alternerande fåror och lister), indelas släktet i två serier samt undersläkten. Eu-Sigillariæ omfatta sålunda serien med rafflade stammar, hos hvilka hvarje list bär en rad af bladärr; hos det hithörande undersläktet Rhytidolepis fortlöpa fårorna, som åtskilja listerna, rakt, hos undersläktet Favularia gå de däremot i sicksack. Stammarna af serien Sub-Sigillariæ äro oräfflade; hos det ena hithörande undersläktet, Clathraria, sitta bladärren på tydliga bladkuddar, hos det andra, Leiodermaria, saknas sådana. Någon skarp gräns mellan de olika undersläktena, som stundom uppfattas som själfständiga släkten, är ej för handen, men de ådagalägga i alla fall, att Sigillaria omfattade en stor mängd olika former; af hvarje undersläkte har beskrifvits ett större eller mindre antal arter. På bladärrens yta finnas tre små bredvid hvarandra ställda ärr Fig. 2. Bark af en Sigillaria, hörande till undersläktet Favularia. T. h. yttre barkytan med de sexkantiga bladärren, t. v. två inre barkytor med afvikande märken. (Efter Schirnper.) (fig. 2), af hvilka det i midten anger den till bladet gående kärlsträngen (bladspårsträngen), medan de båda sidoärren härröra från de s. k. parichnos-strängarna, som åtfölja bladspårsträngen och utgöras af en lakunös väfnad, som anses ha tjänstgjort vid transpirationen. Stammens anatomiska byggnad ansluter sig på det närmaste till de Lepidodendron-arters, hvilkas centralsträng är försedd med märg. Denna senare var hos Sigillaria tämligen voluminös och omgafs af en zon primära kärlsträngar, utanför hvilka följde en sluten krets af sekundär ved med tillväxt utåt, uppbyggd af radialt ordnade trakeider samt märgstrålar. Därutanför kom den synnerligt tjocka barken, som utgjordes af flera olika skikt och på hvars yta bladärren af förut omnämndt utseende hade sin plats. På de inre barkskikten ha däremot märkena efter de till bladen gående kärlsträngarna ett från de egentliga bladärren ganska afvikande utseende (fig. 2, vänsterdelen). Vid basen af stammarna äro dessa inre ytor genom den yttre barkens affallande ofta blottlagda, och de parvis ställda ärren efter parichnossträngarna kunna där vara relativt stora och stundom nå en längd af ända till 3 cm. Dylika stammar fördes på sin tid till ett särskildt släkte, Syringodendron. Stammens underjordiska fortsättning, Stigmaria (se d. o.), som i biologiskt hänseende tjänstgjorde som rötter, var byggd i fullständig öfverensstämmelse med motsvarande del af Lepidodendron. Sporofyllsamlingarna, Sigillariostrobus, voro kottelika, skaftade och sutto på stammarna krets- eller