Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigillack ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
17. aarhundrede" (1905), H. J. Euitfeldt-Kaas,
"Norske sigiller fra middelalderen" (1899- 1902),
och R. Hausen, "Finlands medeltidssigill"
(1900). H. F-d.
Sigillack, kem. tekn. Se Lack.
Sigillaria Brongn., Sigillträdet, paleo-
bot., en till lummerväxternas klass (Lycopodiales)
och fam. Sigillariaceæ hörande trädartad växt, som
lefde under stenkols- och den permiska perioden. Dess
raka, nästan cylindriska, oftast ogrenade, men hos
samtliga arter mot toppen en gång eller ett fåtal
gånger dikotomiskt förgrenade stam-
Fig. l. Restaurerad bild af två olika
Sigillaria-arter
den ena ogrenad, den andra en gång förgrenad.
(Efter Grand d’Eury.)
mar (fig. 1) kunde stundom nå en höjd af 30 m. och
en diameter af 1,5 m. (vid basen t. o. m. något
mera). De i toppen af stammen eller vid spetsen af
grenarna befintliga bladen voro nästan gräslika, ehuru
med tydlig medelnerv, stundom mer än meterlånga. De
synas ha blifvit regelbundet afkastade, så att nedre
delen af grenar och stammar var naken med ärr efter de
affallna bladen. Dessa ärr (fig. 2), som vanligen äro
mer eller mindre tydligt sexkantiga (sigill-liknande,
hvadan namnet), äro ställda i längsgående rader,
än tätt, så att de ömsesidigt beröra hvarandra, än
mera glest. Med hänsyn dels till denna bladärrens
olika ställning, dels därtill, om barken är slät
eller rafflad (försedd med längsgående alternerande
fåror och lister), indelas släktet i två serier
samt undersläkten.
Eu-Sigillariæ omfatta sålunda serien med rafflade
stammar, hos hvilka hvarje list bär en rad af bladärr;
hos det hithörande undersläktet Rhytidolepis fortlöpa
fårorna, som åtskilja listerna, rakt, hos undersläktet
Favularia gå de däremot i sicksack. Stammarna af
serien Sub-Sigillariæ äro oräfflade; hos det ena
hithörande undersläktet, Clathraria, sitta bladärren
på tydliga bladkuddar, hos det andra, Leiodermaria,
saknas sådana. Någon skarp gräns mellan de olika
undersläktena, som stundom uppfattas som själfständiga
släkten, är ej för handen, men de ådagalägga i alla
fall, att Sigillaria omfattade en stor mängd olika
former; af hvarje undersläkte har beskrifvits ett
större eller mindre antal arter. På bladärrens yta
finnas tre små bredvid hvarandra ställda ärr
Fig. 2. Bark af en Sigillaria, hörande till
undersläktet Favularia. T. h. yttre barkytan med de
sexkantiga bladärren, t. v. två inre barkytor
med afvikande märken. (Efter Schirnper.)
(fig. 2), af hvilka det i midten anger den till bladet
gående kärlsträngen (bladspårsträngen), medan de båda
sidoärren härröra från de s. k. parichnos-strängarna,
som åtfölja bladspårsträngen och utgöras af en lakunös
väfnad, som anses ha tjänstgjort vid transpirationen.
Stammens anatomiska byggnad ansluter sig på det
närmaste till de Lepidodendron-arters, hvilkas
centralsträng är försedd med märg. Denna senare var
hos Sigillaria tämligen voluminös och omgafs af en zon
primära kärlsträngar, utanför hvilka följde en sluten
krets af sekundär ved med tillväxt utåt, uppbyggd af
radialt ordnade trakeider samt märgstrålar. Därutanför
kom den synnerligt tjocka barken, som utgjordes
af flera olika skikt och på hvars yta bladärren af
förut omnämndt utseende hade sin plats. På de inre
barkskikten ha däremot märkena efter de till bladen
gående kärlsträngarna ett från de egentliga bladärren
ganska afvikande utseende (fig. 2, vänsterdelen). Vid
basen af stammarna äro dessa inre ytor genom den
yttre barkens affallande ofta blottlagda, och de
parvis ställda ärren efter parichnossträngarna kunna
där vara relativt stora och stundom nå en längd af
ända till 3 cm. Dylika stammar fördes på sin tid
till ett särskildt släkte, Syringodendron. Stammens
underjordiska fortsättning, Stigmaria (se d. o.), som
i biologiskt hänseende tjänstgjorde som rötter, var
byggd i fullständig öfverensstämmelse med motsvarande
del af Lepidodendron. Sporofyllsamlingarna,
Sigillariostrobus, voro kottelika, skaftade och sutto
på stammarna krets- eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
