Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
Signoria-Sigrid
448
perspektiv, hör detta verk till dess upphofsmans
bästa. 1482-83 målade S. en af freskerna i Six-tinska
kapellet: Moses sista dagar, enligt det fastställda
programmet upptagande flera inom samma ram hopförda
handlingsmoment. 1497-98 målade han, i korsgången till
klostret Montoliveto, åtta Scener ur S. Benedictus’
lif samt, i Pandolfo Pe-truccis palats i Siena,
en följd af väggmålningar med antika ämnen (nu
dels i Sienas galleri, dels i England). Omedelbart
därpå kallades han till Orvieto och utförde där i
domkyrkans madonnakapell sitt allra mest betydande
verk (1499- 1504). Fra Giovanni da Fiesole hade
kring midten af 1400-talet börjat måla hvalfvet
(Kristus som världsdomare med änglar och profeter);
S. tillade i de återstående hvalffälten Maria med
apostlarna, Yttersta domens ängla med marterredskap
och basuner, martyrer och patriarker, allt storartade
figurer. Därtill kom i de nedanför hvalfvet liggande
sex stora väggfälten en cykel, framställande De
yttersta tingen, som utmärkes för utomordentlig kraft
och dramatiskt lif samt för outtömlig rikedom på nya
motiv i skildringen af den nakna
Fig. 2. Från L. Signorellis freskomålning De
yttersta tingen: grupp ur De saligas mottagande.
människokroppen (se fig. 2). Flera enskildheter
(Gharon i båten och en kvinna, som på ryggen
af en afgrundsande störtar ned i helvetesgapet)
upptog Michelangelo i sin "Yttersta dom". I en af
bilderna, Antikrists predikan, där mästaren ställt sig
själf och Fiesole i förgrunden som åskådare, nådde
ungrenässansens energiska sträfvan efter allsidig
kännedom om människokroppens form sin höjdpunkt. Sedan
Michelangelo och Rafael inledt ett nytt skede
inom konstens historia, drog S. sig tillbaka till
Cortona. Han skildras som en nobel, älskvärd och
fint bildad man. Han hade flera medhjälpare och
efterföljare, men var för egendomlig för att kunna
bilda skola. En Helig familj i Stockholms högskolas
samling synes vara ett verk af S. - Monogr. af
R. Vischer (1879), Maud Cruttwell (1899) och Mancini
(1903). S:s
teckningar till Dantes "Divina commedia" utgåfvos af
Kraus (1892). C. K. N. (G-g^N.)
Signoria [sinjårla], it. (af signore, herre),
härlighet (i tilltal, t. ex. vostra s., "ers
härlighet"); medeltida regeringskollegium i Venezia
(se d. o., Författning och förvaltning).
Signum, plur. signa (lat., tecken), hos romarna ett
namn på fälttecken (se d. o.); /arm., påskrift å
medicin (äfven signetur, se Recept); tecken, åsätt
ett föremål eller vissa papper för att beteckna dem
som egande en viss bestämmelse; under medeltiden
äfven officiell benämning på kyrkklockor (se Klocka,
sp. 314). Jfr Skylt.
Signy, nord. myt. 1. Dotter af konung Sigar. Se
Hagbard och Signy. - 2. Dotter af Volsung och
syster till Sigmund, med hvilken hon aflade sonen
Sinfjotle. Hon tvangs att äkta konung Siggeir,
och då denne genom svek dödat hennes fader och alla
hennes bröder, utom Sigmund, rufvade hon på hämnd. Med
tillhjälp af Sigmund och Sinfjotle lyckades hon utföra
sin plan; Siggeir blef öfverfallen och innebränd;
men sedan hämnden var utkräfd, följde Signy sin make
frivilligt i döden. - Namnet Signy är i yngre skrifter
vanligen förändradt till Siffne. 1-2. Th. W.*
Sigönius, G a ro lus (it. Carolo Sigonio),
italiensk humanist, f. omkr. 1523 i Modena,
d. 1584, intog lärostolen i klassisk litteratur vid
universitetet 1546 i Venezia, 1560 i Padua och 1563 i
Bologna. Bland hans på god latin affattade skrifter
märkas Commentarii in fastos et triumphos romanorum
consulares (1555), Historias de occidentali imperio
(1579), Historice de regno Italice (1613) m. fl. Stor
uppmärksamhet ådrog sig en litterär mystifikation,
som han tillät sig, då han i Ciceros namn utgaf
Consolatio super Tullice filice obitu (1583) och med
densamma bedrog äfven lärda kännare. Hans skrifter
utgåfvos af Argelatus (6 bd, 1732-37). Litt.:
Krebs, "C. Sigönius" (1840), Franciosi, "Della
vita e delle opere di C. S." (2:a uppl. 1872).
(J-C.)
Sigourney [si’g9ni], Lydia, född Huntley,
nordamerikansk författarinna, f. 1791, d. 1865,
var gift med en köpman i Hartford, skref mängder
af smärre tidningsbidrag och ett femtiotal böcker:
Moral pieces in prose and ver se (1815), Traits
of the aborigines of America (1822), Sketch of
Connecticut förty years since (1824), Pocahontas,
Lays of the heart m. fl. Hennes diktning, moralisk
och sentimental till sin hufvudstämning, har ett
visst värde som tidsskildring.
Sigrdrifumål, en dikt i Sämunds Edda om val-kyrjan
Sigrdrifva, som till straff för olydnad af Oden
stungits med sömntörne och sofver på Hindarfjäll,
men väckes af Sigurd Fafnesbane (se d. o.),
hvilken hon ger många goda råd. Om olika slag af
runor handla åtskilliga strofer, som antagas senare
inskjutna. Sigrdrifumål anses diktad på 900-talet.
B-e.
Sigrdrifva (S e g e r d r i f v a), valkyrja. Se
Sigrdrifumål.
Sigrid, fornnordiskt namn, är en sammansättning, hvars
första led är isl. sigr, "seger", och hvars andra
urspr, är en afledning af stammen i isl. adj. /n’Ör,
"vacker". B-e.
Sigrid, dotter af Erik XIV och Karin Måns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
