445 Signia-Signorelli 446 1806 förvisad af franskj, regeringen och utnämndes då till svensk konsul i Helvetiska republiken. Efter freden i Paris 1810 återvände han som generalkonsul till Paris och kom på grund af sin stora kännedom om personer och förhållanden att där spela en ganska betydande roll vid förhandlingar mellan rikena. Vid tronföljarvalet 1810 förmedlade han åt K. 0. Mörner den audiens hos Bernadotte, som förmådde denne att ställa sig välvillig till kandidaturen, och medverkade äfven genom bref hem och annorledes till Bernadottes val. Också visade Karl Johan honom sin tacksamhet bl. a. genom att förära honom en anvisning på 50,000 frcs. I följd af slitningar med envoyén G. Lagerbielke nödgades han emellertid i början af 1811 begära sitt entledigande från generalkonsulsbefattningen, men kvarstannade i Paris som vårdare af kronprinsessan Desiderias angelägenheter. 1812 användes han af franska utrikesledningen för att söka draga Sverige på Napoleons sida i den förestående striden mot Ryssland och gjorde med muntliga anbud i detta syfte i mars och maj två resor till Sverige. Första gången erbjöds, jämte Pommern, Finlands återfående mot att Sverige med 30,000 man deltoge i striden, andra gången dessutom ökade besittningar i Tyskland (Mecklenburg och Stettin m. m.) samt betydande penningunderstöd. Då Karl Johan svarade med att i stället begära Frankrikes medverkan till Norges förvärf, afstannade försöken. 1813, efter svenska arméns öfvergång till Tyskland, vistades S. i dess närhet och förmedlade affärstransaktioner för dess räkning, men tillhörde samtidigt den grupp af personer (madame de Staél, Benjamin Constant, A. W. Schlegel m. fl.), som ifrade för, att Karl Johan efter Napoleon skulle erhålla ledningen i Frankrike, och synes i denna sak ha varit en af kronprinsens förtrogne. I dec. 1813 erhöll han kreditiv som chargé d'affaires i München, och i jan. 1814 blef han diplomatisk agent i Schweiz, men flyttades efter Napoleons fall åter till Paris, där han från okt. 1815 var chargé d'affaires. Rappellerad 1817, blef han 1818 ministerresident i Hamburg och 1825 envoyé för de fria riksstäderna och Mecklenburg. S. efterlämnade vitsordet att ha varit en af våra skickligare diplomater. S. C. Signia, lat. Se S e g n i. Signifikativ [sin,-; af la*, significäre, tillkänna-gifva], noga betecknande, betydelsefull, uttrycksfull. - Signifiera, beteckna, antyda. Signildsberg, gods. Se Signesberg. Signol [sinjå'1], Em i le, fransk målare, f. 1804 i Paris, d. 1892, studerade i Paris och i Rom, målade en mängd monumentalbilder i kyrkor (i S:te Madeleine, S:t Roche, S:t Augustin, S:t Sul-pice m. fl.), smärre taflor med religiösa motiv (Äktenskapsbryterskan inför Kristus, 1840, Luxem-bourgmuseet), historiska kompositioner (Korstågen predikas, 1844, Versailles) och porträtt. G-g N. Signore [sinjåre], it. (jfr Seigneur), herre, plur. s i g n o r i, och si g n or a, fru, plur. s i g-n o r e, de vanliga tilltalsorden i italienskan. - S i g n o r i n a [sinjårma], it., fröken, ungmö. SignoreMli [sinjå-], Luca, italiensk målare, f. sannolikt 1441 i Cortona, d. där 1523, var först lärjunge till Piero della Francesca och kom i unga Fig. 1. Luca Signorelli. haTls Efter ett själ fp orträtt (helfigur, tills, med Fiesole), fresk (se sp. 447X år till Florens, där han rönte påverkan framför allt af Antonio Pollajuoli. Intresse för anatomi och perspektiv bildade från början grunden för hans konst. Liksom de florentinske mästarna lade han hufvudvikten vid noggrant studium af den nakna människokroppen. I sistnämnda hänseende äfvensom i förmågan af en mäktigt verkande dramatisk framställning blef S. ungrenässansens ypperste mästare, en värdig föregångare till Michelangelo. Men därjämte utmärkte han sig för dramatisk kraft, ädelt allvar i uppfattningen, mycken uppfinningsförmåga och storartad anordning. Färgen var aldrig hans starka sida, en tung, kraftigt brunaktig ton är genomgående i hans målningar. Af arbeten märkas först stafflibilder och altar-verk. Ett par af de äldsta finnes i Brera (Milano), nämligen Kristus gisslas och Madonna med barnet, bägge hörande till hans äldsta kända målningar och påminnande om läraren Piero. I Florens utförde han för Lorenzo de' Medici Pan Iland herdarna (Kaiser-Friedrichmuseum i Berlin), komponerad utan sammanhang mellan figurerna, men med skarp modellering af de nakna kropparna. Till hans florentinska tid höra flera andra bilder, såsom en Madonna och en helig familj (rundmålning, båda i Uffizi), Maria med Josef och S. Katarina (i Pål. Pitti) samt ett mästerligt porträtt af en man i röd mössa (Kaiser-Friedrichmuseum i Berlin). Sedan kallades han från den ena staden till den andra i mellersta Italien: i Perugias dom målade han en storartad altarbild, Tronande madonna med Johannes döparen och tre andra helgon (1484); i Volterra Bebådelsen och Tronande madonna (med sex helgon, 1491); i Cittå di Ca-stello S. Sebastian-, i Siena två flygelbilder till ett altare med grupper af helgon (omkr. 1498, nu i Kaiser-Friedrichmuseum i Berlin); samt i Cortona två framställningar af Den döde Kristus (från början af 1500-talet), en Madonna, med treenigheten i höjden och ett par kyrkofäder vid sina fötter (nu i Florens' akademi), samt Nattvarden (1512), där han lät Kristus utdela brödet till de knäböjande lärjungarna. I pinakoteket i Arezzo finnes en altarbild från hans sista skede. Under hans sista lefnadsår visade hans stränghet i uppfattningen och hans hårda färg, att tidsutvecklingen ilat förbi honom. - Ännu större betydelse hade S. som freskomålare, då han som sådan kunde göra sina förnämsta egenskaper, energisk teckning och komposition, hufvudsakligen gällande. Hans första arbeten i denna art voro målningarna i sakristian i Loretos madonnakyrka (omkr. 1480): storartade bilder af apostlar, evangelister och kyrkofäder som vittnen till Tomas' otrohet och Paulus' omvändelse, allt omgifvet af fin renässansdekoration. I färg och utförande, komposition och