konungaporträtt. Med S:t Olofs och S:t Pers landsförsamlingar utgör S. ett pastorat inom Ärlinghundra kontrakt af ärkestiftet. Vid val af riksdagsmän till Andra kammaren tillhör S.

Fig. 5. S:t Pers kyrkoruin.

Stockholms läns norra valkrets. -- Om den folkhögskola med hospits, som är under uppförande i S., se Sigtunastiftelsen. (Wbg.)

Fig. 6. S:t Olofs kyrkoruin.

I ett påfvebref under 1170-talet till konung Knut Eriksson nämnes bl. a. Fornesitune, "som biskopssätet egde, innan det flyttades till annat ställe". Ett Fornsigtuna (å . nuv. Signesbergs egor, på andra sidan segelleden till Uppsala) omtalas också i jordeböckerna. Detta Fornsigtuna har antagligen före det nuv. S:s anläggning varit en plats med religiös och politisk betydelse. De sista årens fynd och forskningar ha gett vid handen, att nuv. S:s ålder går tillbaka till omkr. 1000 eller ungefär samtidigt med Olof Skötkonungs officiella öfvergång till kristendomen. Då Uppsala emellertid länge fortfor att vara hedendomens medelpunkt, måste Olof söka skaffa en ny stödpunkt för sina politisk-religiösa nydaningsförsök. Det nyanlagda S. ser ut att ha varit en betydande faktor härvidlag. Med sitt läge på södersluttningen mot den vida fjärden, med sjöleder åt tre håll och god hamn kunde det nya S. i vida högre grad än det gamla erbjuda de långt större utvecklingsmöjligheter för handel och religiös samfärdsel, som de nya förhållandena kräfde. Såsom kristen konung kunde Olof ej längre förestå offren i Uppsala och erhålla den i samband därmed stående skatten. Olof sökte då, efter närmast angelsaxiskt mönster, införa penningskatt, och i S. upprättades landets första med säkerhet kända myntverk, där under såväl Olofs som under hans son Anunds regering präglades mynt (se afbildningar af sådana i art. Anund 3 och Olof 4). På grund af dåtidens nära samband emellan de religiösa festerna och marknaderna (mässamarknad) synes Birka (se d. o.), som vid denna tid torde ha förlorat sin ursprungliga bestämmelse som handels- och samlingsplats för

Fig. 7. Rådhuset i Sigtuna.

sjöfarande och till hvilket förbindelsen under årets största högtid kunde vara, osäker, snart ha gått upp i den kristna handelsplatsen S. För Olofs planer och nya skattepolitik synes tiden dock ej ha varit mogen. En återgång gör sig snart märkbar. De kvarstående märkliga kyrkoruinerna torde böra hänföras till 1000-talets senars hälft och torde vara uttryck för den starka, hufvudsakligen engelska missionsrörelse, som då gjorde sig gällande i Svealand. Adams af Bremen uppgift, att biskop Adalvard d. y. i S. på 1060-talet vid en enda mässa erhållit 70 marker silfver, synes också tyda på en större kyrkobyggnadsverksamhet. Omkr. 1100 var hednatemplet i Uppsala försvunnet, och omkr. 1125 sökte Uppsala, sedan det vid denna tid fått en biskop, att åter bli den religiösa centralpunkten i Svealand. Ej ens sedan det nyinrättade ärkesätet 1164 efter långa stridigheter förlagts till Uppsala, förmådde Uppsala ännu på någon tid göra sin religiösa maktställning emot S. helt gällande. Traditionerna från det hedna Uppsala gjorde platsen länge mindre lämplig som kristen medelpunkt. I påfvebref från 1215 (eller 1216) är nämligen fråga om det svenska ärkesätets förflyttning från Uppsala till "Sittim", hvarmed tydligen måste afses Sigtuna. Ehuru förflyttningen ej kom till stånd, fortfor dock S. ännu att i kyrkligt afseende vara en ort af stor betydelse. Under förra