Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfverstolpe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
507
Silicider-Siljan
508
Siliclder (af lat. si’lex, kisel), kem., föreningar
af kisel ined en metall eller med vissa metalloider,
ha blifvit undersökta i synnerhet af franske kemisten
Moissan (se denne). Tekniskt viktig är järnsilicid
1. k i sel j är n (se d o.). Till silicidema kan
räknas äfven kisel karbid 1. k o l s i l i c i d
(se C a r b o r u n d u m). K. A. V-g.
Älfkungen Oberon spelar för en förälskad
skogsnymf, silhuett ur Konewkas bilder till
Shaksperes "En midsommarnattsdröm". (Till
art. Silhuett, sp. 506.)
Sili’cium, lat. Se Kisel.
Siliciumkarbid. Se Carborundum.
Silicoflagelläter, bot. Se Flå ge l la t a, sp. 522
och fig. 6.
Siliculosae, bot. Se Cruciferae, sp. 916.
Silikät (af lat. si’lex, flinta, kiselsten), kem.,
salt af k i se l sy ra (se d. o.).
Silikätmålning. Se Väggmålning.
Silinger. Se Vandaler.
Siliqua, lat., bot. Se Skida.
Sl’liqua dll’lcis, johannesbröd. Se C e r a t o n
i a.
Siliquse hirsutae, frukterna af Mucuna pruriens. Se
Mucuna.
Siliquösse, bot. Se C r u c i f e r ae.
Silistria (bulg. Sili’stra), stad i Rumänien,
hufvudstad i det af Bulgarien 1913 afträdda länet
(județ) S. s. om Dobrudscha, på Donaus södra
strand, vid ett viktigt öfvergångsställe. 11,646
inv. (1910). Kvarn- och klädesindustri samt
vinodling. Staden, forntidens Durostorum, hvilket
namn fortlefver i ärkebiskopstiteln (ärkebiskopen af
Dorostol), var en af de viktigaste i Nedre Mesien;
den försvarades 893 af bulgariske tsaren Simeon mot
ungrare och greker, men togs 967 af ryske fursten
Svjatoslav, som bysantinske kejsaren Nikeforos Fokas
kallat till hjälp. 971 uppgaf han efter hjältemodigt
försvar staden till bysantinerna, som under tiden
blifvit hans fiender. 1388 togs den af turkiske
storvesiren Ali pascha. Några år senare synes den ha
tillhört valakiske fursten Mircea, men efter hans
nederlag genom Muhammed I 1416 föll den slutligen
i turkarnas händer. 1810 gaf den sig åt ryssarna
under Kamenskij, som förstörde dess fästningsverk,
men dessa återuppbyggdes af utländska ingenjörer,
så att de 1828–29 kunde erbjuda
ryssarna ett allvarligt motstånd. S. hade då 24,000
inv., men 1837 endast 4,000. Det innehades
1829–36 af ryssarna som pant för betalning af
krigsskadeståndet. 1854 försvarades det framgångsrikt
af turkiske befälhafvaren Grach mot ryssarna under
Paskievitj, sedan dess försvarsverk förstärkts genom
forten Medjid-tabia (byggdt af engelska ingenjörer)
och Arab-tabia, inneslöts 1877 åter af ryssarna och
utrymdes vid fredsslutet af turkarna samt afträddes
genom Berlinfördraget 1878 till Bulgarien, hvarefter
fästningsverken (bastionerad enceinte och detacherade
verk) enl. samma fördrag förstördes. De iståndsattes
dock delvis i början af 1900-talet. Enceinten
(6 land- och 4 flodfronter) fortfor att förfalla,
och de 2 små strandverken Liman- och Cingel-tabia
hade förlorat all betydelse. Af den inre fortlinjens
7 verk hade bulgarerna iståndsatt det viktigaste,
Medjid-tabia; af den yttre linjens 5 verk låg
emellertid det viktiga Arab-tabia inom rumänska
gränsen. När det blef tydligt, att bulgarernas
framgångar under första Balkankriget 1912 skulle
tillföra dem betydliga landvinningar, uppgjordes i
Petersburg i början af 1913, att Rumänien skulle
erhålla S. Rumänien ville emellertid ha äfven en
50–60 km. bred landremsa ut till Svarta hafvet;
och då Bulgarien ej gick in härpå, marscherade
rumänerna in i detta land. 11 juli utrymde bulgarerna
utan strid S., som genast besattes af rumänerna,
och i det den 10 aug. undertecknade fredsfördraget
tillerkändes dessa bl. a. äfven fästningen S. Sedan
dess ha rumänerna visserligen något moderniserat S:s
fortgördel, men detta oaktadt eröfrades fästningen
10 sept. 1916 med lätthet af tysk-bulgariska trupper.
Wbg. L. W:son M.
Silius ItaMicus, Tiberius Catius, romersk skald,
f. omkr. 25 e. Kr., var konsul under Nero, senare
ståthållare i Asien och tillbragte sina sista år på
sina landställen i Kampanien; på grund af en obotlig
sjukdom valde han frivillig hungersdöd 101. Se
Plin., Ep. 3, 7. Hans epos Punica (i 17 böcker) om
2:a puniska kriget med Vergilius som mönster röjer
retorisk bildning, men föga poetisk talang. - Ett
sammandrag på 1,070 hexametrar af Homeros’ Iliad,
den s. k. Homerus latinus (eller Ilias latina),
hvarur medeltiden hämtade hela sitt vetande om
Homeros, har ansetts vara ett tidigare arbete af
S. (enligt en Wienhandskrift heter förf. Baebius
Italicus). - Om S:s språk se A. T. Lindblom, "In
Silii Italici Punica qusestiones" (Uppsala, 1906).
H. Sgn.
Siljan, den sjätte i ordningen af Sveriges stora
insjöar, ligger ungefär i midten af landskapet Dalarna
("Dalarnas öga") samt begränsas af socknarna Mora,
Rättvik, Leksand, Siljansnäs och Sollerö. Med en
areal af 286 kvkm. har den en längd, från Mora kyrkby
till Leksands, af omkr. 36 km. och en bredd, från
Rättviks kyrka till västra stranden, af 24,5 km. I
ö. och s. ö. utlöpa två betydande vikar, Rättviken och
Österviken; i s. märkas Limå- och Olsnäsvikarna. Sjöns
höjd öfver hafvet uppgår till 165 à 170 m. Öarna äro
få och obetydliga, med undantag af Sollerön (2,047
har), som, belägen i sjöns norra del, skiljes från
Mora sockens fastland genom ett 120 m. bredt sund,
öfver hvilket en bro är byggd. S:s förnämsta tillflöde
och aflopp är Östra Dalälfven, som, efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
