djupa och till formen konstnärligt måttfulla skaldestyckena Segerkronan, Sadis syn (belönta med Sv. akad:s andra pris, det ena 1839, det andra 1841) och Den nionde samt det till Josephsons sättning ofta sjungna See frisk op ("Se glad ut, se glad ut, du människobarn etc."). S:s Dikter utkommo i två samlingar 1851--52 (ny uppl. 1860). S:s diktning bär en prägel af harmoni och humanitet, med enstaka genombrott af personlig, vemodig känsla (Värme och ljus) och gratiös humor. Han efterlämnade dessutom flera bearbetningar och öfv. för teatern samt texten till det romantiska skådespelet Ljungby horn och pipa (med musik af Boman, uppf. och tr. 1858). Jfr biogr, af E. v. Qvanten i "Några anteckningar om adliga ätten S." (1884). 10. Karl (Carl) Gudmund Uno Silfverstolpe, son till S. 6, urkundsutgifvare, historisk och vitter författare, f. 31 mars 1840, d. 3 juni 1899 i Stockholm, blef student i Uppsala 1859 och tjänstgjorde 1861--70 vid Lifregementets dragonkår, hvarefter han ingick som e. o. amanuens i Riksarkivet. Han befordrades där 1877 till ord. amanuens och 1896 till arkivarie. S., som 1870 utnämnts till kammarherre, anställdes 1895 som hofmarskalk hos hertiginnan af Dalarna. Han kreerades till filos. hedersdoktor vid jubelfesten i Uppsala 1893, kallades 1894 till led. af Vitt. hist. o. ant. akad. och erhöll s. å. af Sv. akad. Karl Johans pris för historiskt författarskap. S. författade Klostret i Vadstena (1875, i "Hist. bibl."), Källor till svenska teaterns historia (1877, ur "Framtiden"; omarb. 1882 under titeln Svenska teaterns äldsta öden), Om Jöran Persson och konungens nämnd (1881, i "Hist. tidskr."), En blick i Vadstena klosters arkiv och bibliotek (i festskr., tillegnad G. E. Klemming, 1891), Om kyrkans angrepp mot Revelationes sanctæ Birgittæ (i Vitt. hist. o. ant. akad:s "Handl.", XII, 1895), Klosterfolket i Vadstena. Personhistoriska anteckningar I (i "Skrifter o. handl. utg. genom Sv. autografsällskapet", IV, 1898) och De svenska klostren före klostret i Vadstena (postumt, i "Hist. tidskr.", XXII, 1902). I Nordisk familjeboks 1:a uppl. och dess Suppl. författade han en samling utmärkta monografier öfver alla svenska kloster. I många år var han sysselsatt med förarbetena till en omfattande historia öfver Vadstena kloster. Som skald framträdde han med Några dikter af Astolf (1883). Utom 3 bd af "Svenskt diplomatarium" (1875--92, omfattande tiden 1401--1420) utgaf han bl. a. "Konung Erik XIV:s nämnds dombok" (i "Hist. handl.", d. 13, 1884), "Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll från och med år 1719" (bd 8--15, omfattande åren 1734--46, 1886--97), "Riksrådet grefve A. J. von Höpkens skrifter" (2 bd, 1890--93), "Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok 1539--1570" (1895) och "Vadstena klosters jordebok 1500 jemte tillägg ur klostrets äldre jordeböcker" (i "Hist. handl.", d. 16, 1897--98). S. grundlade och redigerade "Historiskt bibliotek" (se d. o.), utgaf "Några anteckningar om adliga ätten Silfverstolpe" (1884) och historiska bibliografier samt öfversatte Rambauds "Rysslands historia", Chrapovitskijs dagbok m. m. 11. Karl Fredrik Silverstolpe, sonson till S. 4, ämbetsman, f. 13 nov. 1853 på Stora Skuggan å Djurgården, blef 1873 student i Uppsala, där han 1878 aflade hofrättsexamen, 1881 vice häradshöfding, 1890 assessor i Svea hofrätt, 1897 revisionssekreterare, 1900 expeditionschef i Justitiedepartementet och 1902 justitieråd. Han blef 1897 led. af Mus. akad. och 1900 dess vice preses samt är sedan 1907 dess preses. 2 o. 4. K. W-g. 3. -rn.* 5. R-n B. Silfverstreckade pärlemorfjänlen, zool. Se Pärlemorfjärilar. Silfverstål. Se Sandviken, sp. 680. Silfversuperoxid. Se Si l f ver, sp. 484. Silfvertionde, kam., den tiondedel af silfvertill-verkningen i landet, som af ålder årligen lämnats kronan i skatt. Genom k. kung. 10 aug. 1877 efterskänktes den liksom alla andra slags berg-verkstionden. Kbg. Silfverträd, bot. Se Leucadendron. Silfvertärna, zool. Se Tärnsläktet. Silfvervoltameter, fys. Se Voltameter. Silfveråldern, den näst äldsta af de hos Hesio-dos, Ovidius m. fl. omnämnda fyra världsåldrarna; det närmast guldåldern (se Latinska litteraturen, sp. 1323) i inre värde stående utvecklingsskedet i ett folks litteratur eller konst (jfr t. ex. Hebreiska språket och litteraturen, sp. 166, och Latinska litteraturen, sp. ^1325). Silfverört, bot., namn på Potentilla anserina. Silfåkra, socken i Malmöhus län, Torna härad. 2.027 har. 702 inv. (1915). S. bildar med Refvinge ett pastorat i Lunds stift, Torna kontrakt. 8i-!-hedje. Se Hed j ra. Silhet-fernissa. Se Semecarpus Anacar-d i u m. Silhuett, en skuggbild af en människa eller ett annat föremål. Dylika skuggporträtt förekommo mycket allmänt på 1700- och 1800-talen före fotografiens uppkomst (se bilder i art. K e x e l, K o-newka och Kraus). De klipptes oftast i svart papper, hvarefter bilden uppklistrades på en ljus bakgrund (jfr Psaligrafi). Namnet upptogs efter franske finansministern Étienne de Silhou-ette (d. 1767), som gjorde sig illa omtyckt och hånades och förlöjligades af tidens kvickhufvuden. Personer med ett obetydligt utseende blefvo kallade "å la Silhouette", och så öfvergick namnet till dessa skuggbilder. Konsten att göra silhuetter of vas än i dag. Bland svenska silhuettklippare var E. L j u n g h framstående. Bland ypperliga silhuetttecknare märkes P. K o n e w k a (se tig. sp. 507). - Ordet plägar äfven användas som liktydigt med kontur, ett föremåls ytterlinjer. Man talar t. ex. om ett bergs, ett träds, en byggnads silhuett mot luften. Jfr C. Palm, "Silhuetter i Nordiska museet" (i dess "Meddelanden" 1895-96), och Corsey, "Die silhuette" (1899). - Silhuettera, göra skuggbilder, konturteckningar. G-g N. Silhyfer, bot. Se Silrör.