579 Simon 580 orden. Först 1685 utkom verket i sin helhet i Rotterdam. I en klar, ofta sarkastisk stil sammanför S. resultaten af äldre bibelforskares arbete tilllika med frukterna af sitt eget, därvid i rationalistisk anda fullkomligt åsidosättande traditionens och kyrkofädernas auktoritet. Af hans öfriga, i allmänhet anonymt utgifna skrifter må nämnas Histoire critique du texte du nouveau testament (1689), Histoire critique des versions du nouveau testament (1690) och Histoire critique des princi-paux commentateurs du nouveau testament depuis le commencement du christianisme jusaues å notre temps (1693). Se vidare Bibelkritik. (E. S-e.) Simon [s^mån], AugustHeinrich, tysk politiker, f. 1805 i Breslau, d. 1860, inträdde på domarbanan, men egnade sig vid sidan däraf åt statsvetenskapligt skriftställen (bland hans arbeten märkes Das preussische staatsrecht, 2 bd, 1844) och politisk verksamhet. En 1845 publicerad, mycket uppmärksammad broschyr, riktad mot en året förut utfärdad lag, hvilken enligt S:s mening hotade domarkårens oafhängighet, blef anledningen till, att han lämnade statstjänsten; han var då (1845) rådman i Breslau. 1848 hörde han till den liberala rörelsens spetsar; han tog verksam del i "förparlamentets" och ''nationalförsamlingens" i Frankfurt arbeten. Som ledare för en radikal grupp inom sistnämnda församling röstade han (mars 1849) för tyska kejsarvärdighetens erbjudande åt konungen af Preussen; i vederlag för sin och sina meningsfränders anslutning, hvilken erfordrades för att skaffa det preussiska partiet majoritet, utverkade han vissa medgifvanden i liberal riktning i den nya författningen. Sedan nationalförsamlingen s. å. upplösts, valdes S. af det s. k. "rump-parlamentet" i Stuttgart till medlem af "riks-regentskapet", men begaf sig omedelbart därefter till Schweiz, där han, som 1851 af stadsdomstolen i Breslau dömdes till lifstids tukthus för högförräderi, uppehöll sig till sin död som direktör för ett kopparverk i Murg. N. H-tz. Simon [-må'], Francois Jules (eg. Suisse), fransk politiker, filosof, f. 27 dec. 1814 i Lorient (Bretagne), d. 8 juni 1896 i Paris, blef lärare i filosofi vid lyceerna i Caen (1836) och Versailles (1837) och 1839 Cousins efterträdare i samma ämne vid Sor-bonne. 1848 invaldes han i konstituerande församlingen, där han slöt sig till de moderate och genom framstående begåfning och outtröttlig arbetsförmåga skaffade sig stort inflytande. 1849 utnämndes S. till medlem af conseil d'état, men då han vägrade aflägga ed på den nya författningen efter Napoleons statskupp (1851), atsattes han från alla offentliga uppdrag. Han sysselsatte sig därefter med historiska forskningar samt utvecklade därjämte en betydande författarverksamhet samt skref bl. a. de vidt spridda arbetena Le devoir (1854; "Pligten", 1870), La religion naturelle (1856) och La liberté (1857) och höll en mängd af hänförelse burna föreläsningar öfver filosofiska och socialistiska spörsmål. 1863 invaldes han i lagstiftande kåren, där hans glänsande vältalighet till försvar för vissa sant liberala tidsströmningar (handels-, tryck- och undervisningsfrihet, dödsstraffets afskaffande m. fl.) gjorde honom mycket bemärkt. S. å. blef han medlem af Institutet, invaldes 1869 i två dep. till lagstiftande kåren, röstade emot fransk-tyska kriget och blef 4 sept. 1870 kultus- och undervisningsminister i nationalförsvarsregeringen Hans sansade moderatism i inrikespolitiska frågor bragte honom ofta i harnesk mot Gambetta. 1871 invaldes S. i den nya nationalförsamlingen, och s. å. tog Thiers honom till undervisningsminister. På denna post verkade han outtröttligt och med framgång på skolväsendets ordnande, men lyckades ej genomdrifva sin skollag och afgick 1873. Han framträdde därefter som vänsterns ledare, bekämpade med kraft septen-natet och yrkade på nationalförsamlingens snara upplösning. 1875 valdes han till lifstidssenator och blef s. å. medlem af Franska akad. 1876 blef han ministerpresident och inrikesminister och sökte verka för en försonlig och på samma gång verkligt framstegsvänlig politik. Fri från doktrinarism och politiska lidelser, fick han allt svårare att hålla jämvikten mellan ytterlighetspartierna till höger och vänster, i synnerhet i den religiösa frågan. Och när slutligen presidenten Mac Mahon undandrog S. sitt stöd, måste han afgå 16 maj 1877, efterträdd af ministären de Broglie-Fourtou. I senaten sysslade han alltjämt med ifver med undervisningsfrågor, men drefs alltmer åt de klerikale. Han bekämpade också kraftigt boulangismen och skref mot denna den mycket spridda skriften Souviens-toi du 2 décembre, men förlorade efter den tiden alltmera sitt politiska inflytande. Hans sista officiella uppdrag va1 representantskapet för Frankrike på den internationella arbetar-konferensen i Berlin 1890, hvilket han utöfvade med stor framgång. Af S:s öfriga litterära arbeten må nämnas L'ouvriére (1861), en skildring af arbe-terskornas lif, Uécole (1864), Le travail (1866), La politique radicale (1868), Souvenirs du 4 sep-tembre (1874), Thiers, Guizot, Rémusat (1885) och La jemme du vingtiéme siécle (1890; "Kvinnan i 20:e århundradet", s. å.). Genom klar, medryckande stil och vidsynt uppfattning i flera på dagordningen stående frågor fick S. stort inflytande långt utom parlamentets väggar. Hans staty restes 1903 utanför Madeleinekyrkan i Paris. Biogr, af Séché (1898 o. 1903). E. A-t. Simon [si'mån], Gustav, tysk kirurg, f. 1824 i Darmstadt, d. 1876, blef 1848 med. doktor och 1861 ord. professor i kirurgi i Rostock, hvarifrån han 1867 kallades till professor i Heidelberg. Han var en mycket betydande kirurg och utöfvade stort inflytande på sin vetenskaps framsteg. Främst torde bland hans speciella inlägg inom densamma märkas hans operation för vesiko-vaginalfistlar (1854, 1862) och hans kirurgiska behandling af njursjukdomar (1869), framställd i Chirurgie der nieren (2 bd, 1871-76). R. T-dt. Simon [-må7], Lucien Joseph, fransk målare, f. 1861 i Paris, var lärjunge af J. Didier och debuterade på salongen 1885 med sin moders