Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Simon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
Simon
580
orden. Först 1685 utkom verket i sin helhet i
Rotterdam. I en klar, ofta sarkastisk stil sammanför
S. resultaten af äldre bibelforskares arbete tilllika
med frukterna af sitt eget, därvid i rationalistisk
anda fullkomligt åsidosättande traditionens och
kyrkofädernas auktoritet. Af hans öfriga, i allmänhet
anonymt utgifna skrifter må nämnas Histoire critique
du texte du nouveau testament (1689), Histoire
critique des versions du nouveau testament (1690)
och Histoire critique des princi-paux commentateurs
du nouveau testament depuis le commencement du
christianisme jusaues å notre temps (1693). Se vidare
Bibelkritik. (E. S-e.) Simon [s^mån], AugustHeinrich,
tysk politiker, f. 1805 i Breslau, d. 1860, inträdde
på domarbanan, men egnade sig vid sidan däraf
åt statsvetenskapligt skriftställen (bland hans
arbeten märkes Das preussische staatsrecht, 2 bd,
1844) och politisk verksamhet. En 1845 publicerad,
mycket uppmärksammad broschyr, riktad mot en året
förut utfärdad lag, hvilken enligt S:s mening hotade
domarkårens oafhängighet, blef anledningen till, att
han lämnade statstjänsten; han var då (1845) rådman
i Breslau. 1848 hörde han till den liberala rörelsens
spetsar; han tog verksam del i "förparlamentets" och
’’nationalförsamlingens" i Frankfurt arbeten. Som
ledare för en radikal grupp inom sistnämnda församling
röstade han (mars 1849) för tyska kejsarvärdighetens
erbjudande åt konungen af Preussen; i vederlag för
sin och sina meningsfränders anslutning, hvilken
erfordrades för att skaffa det preussiska partiet
majoritet, utverkade han vissa medgifvanden i
liberal riktning i den nya författningen. Sedan
nationalförsamlingen s. å. upplösts, valdes
S. af det s. k. "rump-parlamentet" i Stuttgart
till medlem af "riks-regentskapet", men begaf
sig omedelbart därefter till Schweiz, där han,
som 1851 af stadsdomstolen i Breslau dömdes till
lifstids tukthus för högförräderi, uppehöll sig
till sin död som direktör för ett kopparverk i Murg.
N. H-tz.
Simon [-må’], Francois Jules (eg. Suisse), fransk
politiker, filosof, f. 27 dec. 1814 i Lorient
(Bretagne), d. 8 juni 1896 i Paris, blef lärare i
filosofi vid lyceerna i Caen (1836) och Versailles
(1837) och 1839 Cousins efterträdare i samma ämne
vid Sor-bonne. 1848 invaldes han i konstituerande
församlingen, där han slöt sig till de moderate
och genom framstående begåfning och outtröttlig
arbetsförmåga skaffade sig stort inflytande. 1849
utnämndes S. till medlem af conseil d’état, men då
han vägrade aflägga ed på den nya författningen efter
Napoleons statskupp (1851), atsattes han från alla
offentliga uppdrag. Han sysselsatte sig därefter med
historiska forskningar samt utvecklade därjämte en
betydande författarverksamhet samt skref bl. a. de
vidt spridda arbetena Le devoir (1854; "Pligten",
1870), La religion naturelle (1856) och
La liberté (1857) och höll en mängd af hänförelse
burna föreläsningar öfver filosofiska och
socialistiska spörsmål. 1863 invaldes han i
lagstiftande kåren, där hans glänsande vältalighet
till försvar för vissa sant liberala tidsströmningar
(handels-, tryck- och undervisningsfrihet,
dödsstraffets afskaffande m. fl.) gjorde honom mycket
bemärkt. S. å. blef han medlem af Institutet, invaldes
1869 i två dep. till lagstiftande kåren, röstade emot
fransk-tyska kriget och blef 4 sept. 1870 kultus- och
undervisningsminister i nationalförsvarsregeringen
Hans sansade moderatism i inrikespolitiska frågor
bragte honom ofta i harnesk mot Gambetta. 1871
invaldes S. i den nya nationalförsamlingen, och
s. å. tog Thiers honom till undervisningsminister. På
denna post verkade han outtröttligt och med framgång
på skolväsendets ordnande, men lyckades ej genomdrifva
sin skollag och afgick 1873. Han framträdde
därefter som vänsterns ledare, bekämpade med kraft
septen-natet och yrkade på nationalförsamlingens snara
upplösning. 1875 valdes han till lifstidssenator
och blef s. å. medlem af Franska akad. 1876 blef
han ministerpresident och inrikesminister och sökte
verka för en försonlig och på samma gång verkligt
framstegsvänlig politik. Fri från doktrinarism och
politiska lidelser, fick han allt svårare att hålla
jämvikten mellan ytterlighetspartierna till höger och
vänster, i synnerhet i den religiösa frågan. Och när
slutligen presidenten Mac Mahon undandrog S. sitt
stöd, måste han afgå 16 maj 1877, efterträdd af
ministären de Broglie-Fourtou. I senaten sysslade
han alltjämt med ifver med undervisningsfrågor,
men drefs alltmer åt de klerikale. Han bekämpade
också kraftigt boulangismen och skref mot denna
den mycket spridda skriften Souviens-toi du 2
décembre, men förlorade efter den tiden alltmera
sitt politiska inflytande. Hans sista officiella
uppdrag va1 representantskapet för Frankrike på den
internationella arbetar-konferensen i Berlin 1890,
hvilket han utöfvade med stor framgång. Af S:s öfriga
litterära arbeten må nämnas L’ouvriére (1861), en
skildring af arbe-terskornas lif, Uécole (1864),
Le travail (1866), La politique radicale (1868),
Souvenirs du 4 sep-tembre (1874), Thiers, Guizot,
Rémusat (1885) och La jemme du vingtiéme siécle (1890;
"Kvinnan i 20:e århundradet", s. å.). Genom klar,
medryckande stil och vidsynt uppfattning i flera på
dagordningen stående frågor fick S. stort inflytande
långt utom parlamentets väggar. Hans staty restes 1903
utanför Madeleinekyrkan i Paris. Biogr, af Séché (1898
o. 1903). E. A-t.
Simon [si’mån], Gustav, tysk kirurg, f. 1824 i
Darmstadt, d. 1876, blef 1848 med. doktor och 1861
ord. professor i kirurgi i Rostock, hvarifrån han
1867 kallades till professor i Heidelberg. Han
var en mycket betydande kirurg och utöfvade stort
inflytande på sin vetenskaps framsteg. Främst torde
bland hans speciella inlägg inom densamma märkas hans
operation för vesiko-vaginalfistlar (1854, 1862) och
hans kirurgiska behandling af njursjukdomar (1869),
framställd i Chirurgie der nieren (2 bd, 1871-76).
R. T-dt.
Simon [-må7], Lucien Joseph, fransk målare, f. 1861
i Paris, var lärjunge af J. Didier och debuterade på
salongen 1885 med sin moders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
