581 Simon-Simonis porträtt och med fantasien Mannen, som springer efter lyckan. Fram på 1890-talet blef han uppmärksammad, först genom Jesus botar sjuka (där Jesus införes bland samtida fiskartyper från Bretagne, 1894), sedan genom Begrafning i Bretagne (1895) och Musiken (en familjefader spelar fiol för hustru och barn i sin fattiga vindskammare, s. å.). Från de följande åren förskrifver sig en rad betydande bilder från Bretagne: Brottarna, På hemvägen från kyrkan (galleriet i Helsingfors), Marknadscirkus (1898, norska nationalgalleriet), Kyrklig procession på hafsstranden (1899, Luxembourg-museet), Dans i en stuga (1902), Mässa (1904, museet i Mannheim) m. fi. målningar, utmärkta för kraftig och robust realism i figurkarakteristik och framställningskonst. Jämte ämnen sådana som de nämnda målade S. interiörer - ofta från sitt eget hem - med figurer i naturlig eller i artificiell belysning. Bland dessa verk äro Kammarmusik (1902), Aftonsamkväm (s. å., Nationalmuseum i Stockholm), Aftonsällskap i ateljén (1905), Sommardag (några barn i ett rum med öppna fönster och utsikt öfver hafvet, rummet uppfylldt af sol och hafsluft, 1906, Luxembourgmuseet). Humoristisk karakteristik erbjuder Barmhärtighetssystrarna ("Les soeurs quéteuses", två frodiga nunnor på tiggeribesök nos en borgarfru, 1904, staden Paris' samling). Han har äfven målat sådana ämnen som Teaterloge och italienska motiv (Kyrklig ceremoni i Assisi). Till Bretagne har han ofta återvändt äfven i sina nyare arbeten, exempelvis i Vadet (1910, inköpt af staten), Badande kvinnor (s. å.), Fest (1911), Familj i sorg (1913) och Sjömän på kajen (1914). G-g N. Simon [srmån], Hermann Theodor, tysk fysiker, f. 1870, är sedan 1901 professor i elektroteknik i Göttingen. Se Simons och Bells l j u s t e l e f o n och Strömbrytare. Simon [såYmon], sir John Allsebrook, engelsk politiker, f. 28 febr. 1873, son till en kongregationalistisk prästman, blef 1899 advokat, var 1903 en af brittiska kronans advokater inför skiljedomstolen om Alaskas gräns emot Brittiska Columbia, invaldes 1906 i underhuset och gjorde sig där snart känd som en af det liberala partiets skickligaste yngre debattörer. 1910 blef han som solicitor general medlem af ministären, 1913 blef han attorney general och fick säte i kabinettet. Vid den nationella samlingsministärens tillkomst (juni 1915) blef S. inrikesminister. Han åtnjöt i hög grad premiärminister Asquiths förtroende och ansågs vara designerad till dennes efterträdare som det liberala partiets ledare. Emellertid råkade han i häftig konflikt med sina kabinettskolleger om värnpliktsfrågan, begärde i slutet af dec. sitt afsked och ledde jan. 1916 i underhuset den radikala ytterlighetsgruppen^ fruktlös0, opposition mot regeringsförslaget om införande af obligatorisk militärtjänst för vissa kategorier af vapenföra män. S. har sedermera vid flers tillfällen uppträdt emot regeringens politik, bl. a. i den irländska frågan. Han var sommaren 1916 ordf. i en undersökningskommission om militära öfvergrepp vid undertryckandet af resningen på Irland. V. S-g. Simon [-må7], Antoine, president i Haiti (se d. o.) 1908-aug. 1911. Simon-afbrytare, fys. Se Strömbrytare. Simoni, kyrklig? ämbetens tillsättning för pengar, fick sitt namn efter trollkarlen Simon (se Simon 11), som af Petrus och Filippus ville med penningar köpa den Helige andes meddelelse (Apg. 8: 18). Simoni betecknade alltså eg. meddelande af kyrklig vigning (ordination) mot penningbetalning. Under tidernas lopp vidgades dock begreppet alltmer. Det betecknade vid 1000-talets början köpande eller säljande af en prästerlig plats, äfven om ej direkte pengar betaltes. Sin historiskt viktigaste utvidgning fick begreppet genom kardinal Humberts skrift "Adversus simoniacos libri tres" (omkr. 1057), hvari han betecknade hela lekmannainvesti-turen, hvarje biskops- eller kyrkoherde(abbot-)till-sättning genom fursten för simoni. Denna revolutionära skrift blef det påfliga partiets stora programskrift; på dess bas förde Gregorius VII den bekanta investiturstriden. Gregorius' efterträdare tvungos att släppa den Humbertska uppfattningen af simoni och åter låta ordet betyda köpande eller säljande af prästerlig plats för pengar. - Jfr J. Drehmann, "Papst Leo IX und die simonie" (1908), och Hj. Holmquist, "Medeltidens kyrkohistoria" (1910). - Om ett slags simoni i Sveriges historia se P a s t o r a t s h a n d e l n. Hj. H-t. Simoniäner, anhängare af trollkarlen Simon (se Gnosticism, sp. 1370). Simo^ides (grek. 2ipcovidr]G, lat. Simonides}. namn på två forngrekiska skalder. 1. S. från Amorgos. Se Jambografer. - 2. S. från Keos, f. 556, d. 468 f. Kr., en bland Greklands förnämsta lyriska skalder, var äldre samtida och medtäilare till Pindaros. Han lämnade tidigt sin födelseort och besökte de många furstehofven i Grekland, bl. a. hos Peisistratiderna i Aten och efter deras förjagande hos Skopaderna i Tessalien, samt tillbragte de sista åren -af sin lefnad vid Hierons hof i Syrakusai och hos Theron i Akragas. Också undgick han icke beskyllningen att sträfva efter furstegunst och mot betalning stränga sin lyra till de rikes och mäktiges lof. F. ö. besjöng han nästan alla de stora tilldragelserna under denna Greklands bragdrikaste tidsålder. Bl. a. vann han i Aten, vid täflan med Aischylos och andra, priset för en elegi öfver de vid Marathon och Thermopylai fallne hjältarna. Han försökte sig med framgång inom alla grenar af lyrisk diktning. Mästare var han i den af honom utbildade epigram-matiska stilen (se Epigram) och i elegien. Af hans många dikter ha till vår tid kommit ett betydligt antal epigram, till stor del egnade åt minnet af perserkrigens hjältar, äfvensom fragment af elegier och af lyriska dikter i den doriska korlyrikens stil (se Grekiska litteraturen, sp. 205 ff.). De äro utgifna af Schneidewin (1835) och Bergk (i samlingen "Poetse lyrici grseci", III). S. åtnjöt anseende äfven som vetenskapsman och tänkare. Han lär ha egt ett utomordentligt minne och gäller som uppfinnare af mn em ön i k en (se d. o.). 2. A. M. A. Simoni's, Eugene, belgisk skulptör, f. 1810 i Liége, d. 1882, studerade i sin födelsestad och 1829-36 i Eom, blef professor vid akademien i Liége och 1863 direktör för akademien i Bruxelles. Hans mest betydande verk är Gottfrids af Bouillon ryttarstaty på Place royale i Bruxelles (1848). G-g N.