583 Simon i Sälie-Simons och Bells ljustelefon 584 Simon i Sälie, en mycket gammal danslek, som | man om julen plägat i svenska och finska landsorterna dansa under afsjungande af Ickvisan, hvars innehåll är ett skämtfrieri af "södermänner alla". Paren uppställa sig i två rader, männen på ena sidan och kvinnorna på den andra, och raderna röra sig mot hvarandra, under det man håller hvarandra i händerna. En liknande danslek är känd från Island och Färöarna. Jfr Dan s, sp. 1325. Simonkaberget. Se H e g y a 11 y a. Simonoseki, stundom förekommande namnform för Shimonoseki (se d. o.). Simon's bay [såYmons béY]. Se False b a y. Simonsen, Lauri ds Vedel-S., dansk historiker, f. 1780 på herrgården Elvedgaard (Fyn), som han ärfde 1832 efter sin fader, d/1858. 1803 tog han med. examen och 1804 doktorsgraden, men egnade sig sedan uteslutande åt historiska studier. Han utgaf Udsigt över nationalhistoriens celdste og mcerkeligste perioder (5 hftn, 1813-16) och framkom där för första gången med idén om den arkeologiska tredelningen (sten-, brons- och järnåldern), som K. J. Thomsen ett årtionde senare fastslog; men det försök, som han därvid (1816) gjorde att framställa den danska adelns historia, vittnar mer om lärdom än kritik och blef strängt bedömdt. S. uppgaf därefter fortsättningen och inskränkte sig sedan till vetenskapligt samlingsarbete samt författade 1840-46 en mängd monografier om de danska riddarborgarnas byggnadssätt, om enskilda adelsmän samt fynska herrgårdars och städers historia. Han fick 1811 titeln professor och var vid sin död konferensråd. E. Ehg. Simonsen, N i e l s, dansk målare, f. 10 dec. 1807 i Köpenhamn, d. 11 dec. 1885, utbildade sig vid konstakademien och hos J. L. G. Lund, hvilken först lät honom arbeta som litograf. Han egnade sig äfven åt skulptur, utförde byster och reliefer efter kompositioner af Lund i Kristians-borg. Så beslöt han bli målare och vann popularitet med genren Den girige (1833), som följdes af en figurrik framställning af Införandet af Thor-valdsens Kristusstaty i Fruekirke (1834). Från detta år till 1845 var S. bosatt i München, från-räknadt utflykter till Tyrolen, Nord-Italien och Algeriet, hvarifrån han med förkärlek hämtade sina ämnen. 1848 blef han led. af akademien, genom Tordenskjolds hnkkert i kamp med en svensk fregatt, och 1854 professor vid modellskolan. Efter att ha målat några taäor från kriget 1848, däribland En bivack (1849, konstmuseet), målade han Trolofning i Herrestad i Skåne (1863), men såväl denna som Flickan, som finner guldhornen (1859) visade, att hans talang kom mera till sin rätt i taflor med mindre figurer. Äfven från kriget 1864 målade han fle^a motiv, hvaribland Striden rid Sankelmark. Under sina sista år gick han tillbaka till de för honom alltifrån ungdomen kära ämnena från beduin- och sjöröfvarlifvet, men kunde ej tillfredsställa den nyare tidens publik, som kräfde strängare natursanning i utförandet. Däremot vann han sina elever genom varm hänförelse för konsten. Han var led. af konstakademierna i Stockholm (1866) och Munchen. rh. W.* Simonsen, N i el s J u el, dansk operasångare, f. 16 maj 1846 i Köpenhamn, d. där 25 maj 1906, röjde tidigt musikaliskt påbrå (hans far var hofkapellist, hans mor opera- och konsertsångerska). Efter fyra års elevtid vid k. teatern i Köpenhamn, med H. Rung till läromästare, debuterade S. där 1868 som Hans Heiling och var alltsedan vid denna scen bärande kraft inom barytonfacket. 1874 utnämndes han till kammarsångare. Hans omfångsrika röst hade af naturen fast och sundt läge, mäktig och på samma gång ovanligt hjärtevinnande klang; sångsättet var energiskt, men kunde i vekare partier utveckla ett säreget behag. Någon mera utbildad sångteknik ernådde han icke, och j han tolkade bäst osam- l mansatta stämningar, naiv och omedelbar känsla. I aktionen var han naturlig och fri från öfverdrifter. Till hans bästa roller hörde, utom Heiling, Vilhelm Tell, Kung Valdemar i Lange-Mullers "Tove", M ar sk Stig i Heises "Drot og marsk", Agamemnon i "Ifigenia i Aulis", Orestes i "Ifigenia i Tauris", Wolfram i "Tannhäuser" samt Flygande holländaren. Vidare uppbar han sådana roller som Wagners Telramund och Hans Sachs, Yerdis Rigo-letto, Germont, Amonasro, Falstaff och Jago, Gounods Valentin, Capulet och Mercutio, Plumkett i "Martha", Hamlet, Lothario i "Mignon", och, ehuru eg. lagd för det tragiska, lyckades han märkligt nog som Figaro i både Mozarts och Rossinis operor, hvaremot Don Juan ej passade honom så väl. För det danska konsertlifvet var S. städse ett godt stöd, och hans särdeles tilltalande vissång inbragte honom hedersnamnet "Folkets sånger". Han uppträdde 1876 i Stockholm som Vilhelm Tell och konserterade ofta i sydsvenska städer. E. F-t. Simons och Bells ljustelefon, fys. Om den elektriska strömmen i en likströmsljusbåge (se Elektrisk ljusbåge) öfverlagras af en mikrofonström (jfr Mikrofon), kommer ljusstyrkan att undergå rytmiska förändringar i samma takt som de ljudvågor, som åstadkomma förändringarna i mikrofonströmmens styrka. En sådan ljusbåge skulle sålunda kunna sägas utsända "talande ljus". Denna princip har af H. Th. Simon (se sp. 581) 1901 tillämpats för åstadkommande af en förbättrad afsändningsapparat till den af Bell 1880 uppfunna fotofonen (se d. o.). Afsändningsappara-