Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Simon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
583
Simon i Sälie-Simons och Bells ljustelefon
584
Simon i Sälie, en mycket gammal danslek, som | man om
julen plägat i svenska och finska landsorterna dansa
under afsjungande af Ickvisan, hvars innehåll är ett
skämtfrieri af "södermänner alla". Paren uppställa sig
i två rader, männen på ena sidan och kvinnorna på den
andra, och raderna röra sig mot hvarandra, under det
man håller hvarandra i händerna. En liknande danslek
är känd från Island och Färöarna. Jfr Dan s, sp. 1325.
Simonkaberget. Se H e g y a 11 y a.
Simonoseki, stundom förekommande namnform för
Shimonoseki (se d. o.).
Simon’s bay [såYmons béY]. Se False b a y.
Simonsen, Lauri ds Vedel-S., dansk historiker,
f. 1780 på herrgården Elvedgaard (Fyn), som han
ärfde 1832 efter sin fader, d/1858. 1803 tog han
med. examen och 1804 doktorsgraden, men egnade sig
sedan uteslutande åt historiska studier. Han utgaf
Udsigt över nationalhistoriens celdste og mcerkeligste
perioder (5 hftn, 1813-16) och framkom där för första
gången med idén om den arkeologiska tredelningen
(sten-, brons- och järnåldern), som K. J. Thomsen
ett årtionde senare fastslog; men det försök, som han
därvid (1816) gjorde att framställa den danska adelns
historia, vittnar mer om lärdom än kritik och blef
strängt bedömdt. S. uppgaf därefter fortsättningen och
inskränkte sig sedan till vetenskapligt samlingsarbete
samt författade 1840-46 en mängd monografier om de
danska riddarborgarnas byggnadssätt, om enskilda
adelsmän samt fynska herrgårdars och städers
historia. Han fick 1811 titeln professor och var vid
sin död konferensråd. E. Ehg.
Simonsen, N i e l s, dansk målare, f. 10 dec. 1807
i Köpenhamn, d. 11 dec. 1885, utbildade sig vid
konstakademien och hos J. L. G. Lund, hvilken
först lät honom arbeta som litograf. Han egnade sig
äfven åt skulptur, utförde byster och reliefer efter
kompositioner af Lund i Kristians-borg. Så beslöt han
bli målare och vann popularitet med genren Den girige
(1833), som följdes af en figurrik framställning
af Införandet af Thor-valdsens Kristusstaty i
Fruekirke (1834). Från detta år till 1845 var
S. bosatt i München, från-räknadt utflykter till
Tyrolen, Nord-Italien och Algeriet, hvarifrån han
med förkärlek hämtade sina ämnen. 1848 blef han
led. af akademien, genom Tordenskjolds hnkkert i
kamp med en svensk fregatt, och 1854 professor vid
modellskolan. Efter att ha målat några taäor från
kriget 1848, däribland En bivack (1849, konstmuseet),
målade han Trolofning i Herrestad i Skåne (1863),
men såväl denna som Flickan, som finner guldhornen
(1859) visade, att hans talang kom mera till sin
rätt i taflor med mindre figurer. Äfven från kriget
1864 målade han fle^a motiv, hvaribland Striden rid
Sankelmark. Under sina sista år gick han tillbaka
till de för honom alltifrån ungdomen kära ämnena
från beduin- och sjöröfvarlifvet, men kunde ej
tillfredsställa den nyare tidens publik, som kräfde
strängare natursanning i utförandet. Däremot vann han
sina elever genom varm hänförelse för konsten. Han
var led. af konstakademierna i Stockholm (1866)
och Munchen. rh. W.*
Simonsen, N i el s J u el, dansk operasångare, f. 16
maj 1846 i Köpenhamn, d. där 25 maj
1906, röjde tidigt musikaliskt påbrå (hans
far var hofkapellist, hans mor opera- och
konsertsångerska). Efter fyra års elevtid
vid k. teatern i Köpenhamn, med H. Rung till
läromästare, debuterade S. där 1868 som Hans
Heiling och var alltsedan vid denna scen bärande
kraft inom barytonfacket. 1874 utnämndes han
till kammarsångare. Hans omfångsrika röst hade af
naturen fast och sundt läge, mäktig och på samma
gång ovanligt hjärtevinnande klang; sångsättet var
energiskt, men kunde i vekare partier utveckla ett
säreget behag. Någon mera utbildad sångteknik ernådde
han icke, och j han tolkade bäst osam- l mansatta
stämningar, naiv och omedelbar känsla. I aktionen
var han naturlig och fri från öfverdrifter. Till hans
bästa roller hörde, utom Heiling, Vilhelm Tell, Kung
Valdemar i Lange-Mullers "Tove", M ar sk Stig i Heises
"Drot og marsk", Agamemnon i "Ifigenia i Aulis",
Orestes i "Ifigenia i Tauris", Wolfram i "Tannhäuser"
samt Flygande holländaren. Vidare uppbar han sådana
roller som Wagners Telramund och Hans Sachs, Yerdis
Rigo-letto, Germont, Amonasro, Falstaff och Jago,
Gounods Valentin, Capulet och Mercutio, Plumkett i
"Martha", Hamlet, Lothario i "Mignon", och, ehuru
eg. lagd för det tragiska, lyckades han märkligt
nog som Figaro i både Mozarts och Rossinis operor,
hvaremot Don Juan ej passade honom så väl. För det
danska konsertlifvet var S. städse ett godt stöd,
och hans särdeles tilltalande vissång inbragte
honom hedersnamnet "Folkets sånger". Han uppträdde
1876 i Stockholm som Vilhelm Tell och konserterade
ofta i sydsvenska städer. E. F-t. Simons och Bells
ljustelefon, fys. Om den elektriska strömmen i en
likströmsljusbåge (se Elektrisk ljusbåge) öfverlagras
af en mikrofonström (jfr Mikrofon), kommer ljusstyrkan
att undergå rytmiska förändringar i samma takt
som de ljudvågor, som åstadkomma förändringarna i
mikrofonströmmens styrka. En sådan ljusbåge
skulle sålunda kunna sägas utsända "talande
ljus". Denna princip har af H. Th. Simon (se sp. 581)
1901 tillämpats för åstadkommande af en förbättrad
afsändningsapparat till den af Bell 1880 uppfunna
fotofonen (se d. o.). Afsändningsappara-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
