Aaensire. Nedanför Lundevand bildar älfven gräns mellan Lister og Mandal amt och Stavanger amt. 1,514 inv. (1910). K. V. H. Siredalselven. Se Siredalen. Siredalsvand [-vann]. Se Siredalen. Siredon, zool. Se Amblystoma, sp. 770. Sireköpinge (Zireköpinge), socken i Malmöhus län, Rönnebergs härad. 2,244 har. 1,261 inv. (1915). Annex till Halmstad, Lunds stift, Luggude kontrakt. — Inom socknen ligger godset S., 3 1/2 mtl, tax. till 1,064,800 kr. (1915), men förr betydligt större. Det egdes under 1500-talet af Tage Ottosson Tott samt af hans son och sonson, köptes 1637 jämte Dufeke och Bulstofta af Wulf Hieronymus von Kratz, kom sedan genom gifte till Ramelska ätten, som det tillhörde under hela 1700-talet. 1808 köptes egendomen af hofstallmästaren W. G. von Schwerin, såldes af sonen ryttmästaren v. Schwerin, som i stället inköpte Skartofta, och tillhörde sedan konsul A. Haage och hans son grosshandl. J. Haage i Köpenhamn, men har de senare åren arrenderats af sockerbruket i Hälsingborg. 1916 såldes det för 1,127,000 kr. till grosshandl. J. Aug. Olsson i Landskrona. Sireköpingeån, ett annat namn på Kvistoftaån (se d. o.).

Siren. 1. Grek. myt. Se Sirener. — 2. Signalapparat. Se Signal, sp. 437. — 3. Elektrot., maskin för alstrande af växelström för vissa slag af elektriska mätningar. Fig. åskådliggör en sådan maskin, konstruerad af Dolezalek. Det tandade järnhjulet (S) roterar med stor hastighet framför polerna till en elektromagnet (p). Allteftersom ett par kuggar eller ett par mellanrum befinna sig midtför polerna, förstärkes eller försvagas det magnetiska fältet, hvilket har till följd, att på grund af induktion (se d. o. 2) en växelström uppkommer i de båda omkring polstyckena anbragta rullarna (S₁ och S₂). Växelströmmens frekvens kan regleras genom reglering af hjulets rotationshastighet. Man kan med denna maskin lätt uppnå en frekvens af 8,000 per sekund. — 4. Fys. Se Akustiska sirenen. 3. T. E. A. Sirén, Osvald, konstforskare, f. 6 april 1879 i Helsingfors, blef student där 1897, filos. kandidat 1899 och filos. doktor 1900. S. å. öfverflyttade han till Sverige, blef e. o. amanuens vid Nationalmuseum — en befattning, som han lämnade 1907 — och docent vid Stockholms högskola, där han blef professor i konsthistoria 1908. Sitt omfattande konsthistoriska författarskap inledde S. med gradualafh. Per Hilleström d. ä. (1900). Därefter följde — oberäknadt uppsatser i svenska och utländska tidskrifter och tidningar — Dessins et tableaux de la renaissance italienne dans les collections de Suède (1902), K. G. Pilo och hans förhållande till den samtida porträttkonsten i Sverige och Danmark (s. å.), Don Lorenzo Monaco (Strassburg, 1905), Giotto (1906), K. G. Pilo (kort monografi, 1907), Giottino (Leipzig, 1908), Studier i florentinsk renässansskulptur (1909), Leonardo da Vinci (1911), Gamla Stockholmshus (2 dlr, 1912—13) och Nikodemus Tessin d. y:s studieresor (1914) de tre sistnämnde ytterst rikt illustrerade praktverk. S. har utgett äfven diktsamlingarna Ackord (1903) och Stilla stunder med naturen (1913). Under oupphörliga studieresor har S. gjort sig förtrogen ej blott med Gamla världens, utan äfven med nordamerikanska konstsamlingar. G—g N Sirendjur, Sirenia, zool., en däggdjursordning, som förut sammanförts med hvaldjuren, ehuru en noggrannare kännedom om deras organisation numera ådagalagt, att den öfverensstämmelse, som finnes med sagda ordning, beror endast på likhet i lefnadssätt, ej på ett genom härstamning beroende släktskapsförhållande. Kroppen är spolformig, "fisklik", och, liksom hos hvalarna, i saknad af fria bakben; ett bäcken finnes dock alltid, och hos ett fossilt släkte (Halitherium) har man ock funnit lårben. Svansen är horisontellt utplattad; ryggfena saknas. Frambenen äro fenlika; tårna, fullständigt förenade genom hud, bära stundom rudimentära naglar. Hufvudet är jämförelsevis litet, med uppsvällda läppar, och näsborrarna sitta i nosspetsen. Honans spenar sitta på bröstet, nära frambenen. Endast fostret är försedt med en fullständig hårbeklädnad, hos det fullvuxna djuret är denna tillbakabildad. De två nu lefvande släktena, lamantinsläktet och dugongsläktet (se dessa ord), lefva antingen i floder eller i hafvet nära stränderna. Dessa djur lifnära sig uteslutande af växtämnen. Jfr Barkdjuret. Genom de senare årens fynd särskildt i Egyptens eocenaflagringar har det blifvit ställdt utom allt tvifvel, att sirendjuren ej äro annat än för vattenlifvet afpassade hofdjursformer, närmast besläktade med ursprungliga elefantdjur. Det hos nutidens sirendjur så starkt specialiserade tandsystemet var hos de äldsta släktena i närmare öfverensstämmelse med tänderna hos de ursprungligare däggdjuren. L—e. Sirener (grek. Σειϱῆνες, lat. Sirenes), grek. myt., kvinnliga hafsdemoner, personifikationer af hafvet med dess förföriskt lugna yta, som döljer klippor och grund, hvilka hota den intet ondt anande seglaren med undergång. Enligt Homeros voro sirenerna endast två, hvilka, sittande på en blomsterrik äng, med sin förtrollande sång oemotståndligt lockade sjöfarande i fördärfvet, under det stranden framför dem var betäckt af människoben och multnande kroppar. Odysseus räddade sig, varnad af Kirke, genom att tillstoppa sina reskamraters öron med vax och därefter själf låta fastbinda sig vid skeppets mast (se fig.). Samma roll tilldelas sirenerna äfven i Argonautsagan, där verkan af deras trollsånger förtogs genom Orfeus’ sång. Yngre sagor förmäla, att sirenerna, då Odysseus (och Argonauterna) undgått deras förförelse,