Odysseus ocb sirenerna. Efter en hydria med rödmålade figurer, funnen i Vulci.

själfva störtat sig i hafvet (se fig.). I dessa yngre sagor äro sirenerna vanligen tre, och deras hemvist är lokaliseradt till olika ställen på Italiens och Siciliens kuster. Af den bildande konsten bruka de framställas som fåglar med kvinnohufvud eller som kvinnor med vingar och fågelben. Sirenerna afbildades ofta på grafmonument. A. M. A. Sirenia, zool. Se Sirendjur. Si replica, it., mus., man upprepar, omtager (liktydigt med dakapo). Sirex, zool. Se Trästeklar. Sirhind [sī'əhīnd], område i brittisk-indiska prov. Punjab, omfattande nordöstra delen af slättlandet mellan Jumna och Sutlej och vattnadt af Sirhindkanalerna, som få sitt vattenförråd från Sutlej nära Rupar och vattna öfver 5,000 kvkm. af distrikten Ambala och Ludhiana samt staterna Patiala, Jind och Nabha. De fullbordades 1882. -- Staden S. i staten Patiala, vid järnvägen mellan Amritsar och Ambala, med 5,415 inv. (1901), är en mycket eammal stad, som blomstrade under mogulväldet, från hvilken tid en mängd ruiner finns kvar. Wbg. Siri, astron., en af småplaneterna. Siriasis (af grek. seiros, brännande, men bildadt efter Sirius, hundstjärnan), solsting. Siricidae, zool. Se Trästeklar. Siricius, romersk biskop (påfve) 384--399, är bekant genom utfärdandet af de första dekretalen, hvarigenom han fick betydelse för påfvedömets utbildning, samt genom sin bannlysningsdom öfver Jovinianus och dennes anhängare. Siris, akeisk koloni i Stor-Grekland (Italien), vid floden S. på Metapontos' slätt, grundlades 700 f. Kr. Staden förstördes omkr. 550 af Sybaris', Krotons och Metapontums förenade makt, men uppblomstrade sedan till en viss grad. Sir-i-Tchechma. Se Kabul 1. Sirius, α Canis majoris, himmelens klaraste stjärna, belägen i stjärnbilden Stora hunden, i förlängningen af Orions bälte åt sydöst. Ehuru den ljusstarkaste, är S. icke den oss närmaste stjärnan. Såvidt man hittills kunnat finna, är den i detta afseende den tredje i ordningen af fixstjärnorna. Dess parallax är 0",38, och den är oss därför öfver en half million gånger så långt aflägsen som solen. Bessel fann hos denna stjärna afvikelser, hvilka antydde en egendomlig rörelse, som han ej på annat sätt kunde förklara än genom antagandet, att en mörk himlakropp befunne sig i stjärnans närhet och genom sin attraktion framkallade denna rörelse. Senare forskare stadfäste denna åsikt, och man beräknade till och med denna okända himlakropps ("Siriusdrabantens") bana. Sedermera upptäcktes också i grannskapet af S. en svag stjärna, som innehade det förutberäknade läget och rörde sig kring S. med den beräknade omloppstiden af 49 år. På grund häraf har man kunnat härleda de båda himlakropparnas massor, och det har då befunnits, att drabantens massa är nära lika stor som vår sols massa, under det att hufvudstjärnans är mer än dubbelt så stor. -- S. spelade en viktig roll i Kants hypotes om världsalltets byggnad, i det att han antog denna stjärna vara centralkropp för hela vårt stjärnsystem. 1909 upptäckte E. Hertzsprung, att S. tillhör den märkvärdiga stjärndrift, hvars först kända medlemmar äro fem af de sju stjärnor, som bilda Karlavagnen i Stora björnen. Se Stjärndrifter. Jfr Hundstjärnan och Ikarios. K. B. (B-d.) Sirius, ett slags kamin (se d. o.). Siriussilke. Se Konstsilke. Sirjon. Se Hermon. Sirkars. Se Circars. Sirloin of beef [sə̄̄'låin əv bī'f], eng., kokk. Se Rostbiff. Sirmio [-iå], halfö. Se Gardasjön. Sirmium, en under romarväldet betydande stad i nedre Pannonien vid Save. Där funnos en stor vapenfabrik och en kejserlig borg. I S. föddes kejsar Probus, och det var flera gånger kejserligt residens. Under arianska striden spelade det en viss roll, dels därigenom, att den s. k. Nike-formeln (se Arianism, sp. 1458) antogs på ett möte i S. 357, dels genom Hosius (se d. o.) och Photinus (se d. o.), hvilkas namn äro förknippade med staden. Det blef biskopssäte omkr. 305 och existerade ännu på Attilas tid (d. 453). Staden Mitrowitz (se d. o.) ligger midt ibland S:s ruiner. J. F. N. Sirmond [sirm~å'], Jacques, en af Frankrikes mest framstående katolska teologer, f. 1559 i Riom, d. 1651 i Paris, var 1590--1608 sekreterare åt jesuitgeneralen Aquaviva i Rom. Sedan vistades han i Frankrike, där han 1612 måste uppträda