685 Sivertson-Sixenburg 686 2. Jakob Johan (ry. Jakov J e f i m o-v i t j) S., grefve, rysk statsman, f. 19 aug. 1731, d. 23 juli 1808, tillhörde släktens finsk-baltiska gren, tjänstgjorde vid de ryska beskickningarna i Köpenhamn och London och deltog i Sjuåriga kriget. Han utnämndes 1764 till guvernör i Novgorod och 1776 till generalguvernör i Novgorod, T ver och Pskov. På denna plats "verkade han framgångsrikt genom ekonomiska reformer: stadsanläggningar, potatisodlingens införande, postväsendets ordnande m. m., samt deltog i utarbetandet af en ny lagbok. 1789-94 var han sändebud i Warschau och spelade en framstående roll vid Polens andra delning, under tiden (1791) utnämnd till senator; 1797 blef han chef för rikets väg- och vattenbyggnader och fick 1798 riksgreflig värdighet. Han lämnade statstjänsten 1800. Efter honom uppkallades den 1804 invigda kanalen mellan Volchov och Msta. Se Fr. Rambach, "J. J., graf S." (Dorpat, 1809), och K. L. Blum, "Ein russischer staatsmann... Des grafen J. J. S:s denkwurdigkeiten zur geschichte Russlands" (1857-58). 2. A-d J. Sivertson, Sylvester, norsk författare, f. 1809, d. 1847, tidningsman, skref under märket Urdsongis dyster lyrik och politiska visor, hvaraf ett urval utkom 1848, och Haugianismen (1833). S. öfversatte 1835 Tegnérs "Svea" och 1839 Crusenstolpes "Ställningar och förhållanden" till norska. K. V. H. Siwertz, Per Sigfrid, författare, f. 24 jan. 1882 i Stockholm, aflade 1904 filos, kandidatexamen i Uppsala och har sedan egnat sig uteslutande åt vittert författarskap. Han började som lyriker med diktsamlingarna Gatans drömmar (1905) och Den unga lönnen (1906), utgörande sympatiska exempel på en i 1890-talets verskonst skolad, vek och blid stämningsdiktning med enstaka figurmålningar i pastellton. Han öfvergick emellertid ganska snart till novellen, som förblifvit hans litterära hufvudart. Margot (1906), som inledde raden af hans kortare studier öfver storstadsöden och moderna karaktärer, ådagalade liksom hans verser drifven konstnärlig kultur. S:s form, såväl stil som komposition, utmärktes tidigt af säkerhet och behag, med ett godt och rikhaltigt iakttagelsematerial omdiktadt i en lyriskt mjuk framställning, kryddad med sinnrika reflexioner och karakteristisk, ofta munter dialog. Cirkeln (2 uppl. 1907) innehåller stoff från Paris; i De gamla (2 uppl. 1909) har han, som titeln tillkännager, valt sina motiv från människor på lifvets gräns och, särskildt i berättelsen Mälarbröderna, nått fördjupad karakteristik och finstämd humanitet i förening med omväxlad, ypperlig framställning. Mälarpirater (3 uppl. 1911), en blandning af munter pojkbok, allvarlig utvecklingshistoria och frilufts-skildring, befäste ytterligare S:s ställning i vår berättarkonst och bar vittne om alltjämt fortgående utveckling och nya uppslag. Berättelserna Ämbetsmän på äfventyr (1912) utgjorde en gäckanda vidräkning med den skenbara respektabiliteten, lättflytande och munter, men utan djupare innebörd, medan däremot den stora novellen En flanör (1914; 4:e uppl. 1915), den mest omfattande af hans många Stockholmsskildringar, ansetts innebära en allvarlig vändning från det blott iakttagande och stämningsmålande artisteriet till en konst med bestämdare patos och längtan efter lefnadsmål af djup och betydelse. Hans senaste novellsamling är De stora barnen (1915), en brokig, men ojämn bok. En roman, Eldens återsken, reflexer af Världskriget, utkom 1916. - S. har äfven flera gånger frestat den dramatiska formen: Indiansommar (1908; tre teaterstycken), Visdomständerna (uppf. i Stockholm 1911) och En strid på Dejvensö (1913), i flera afseenden med talang, men utan att få fäste på scenen, där hans berättargåfva, med sin utpräglade förkärlek för mellantoner och ljusdunkel, icke kommer till sin rätt, lika litet som hans lyriska behag och mångsidiga, mera begripande än kraftiga karaktärsteckning. - Ett urval af S:s berättelser, Hamn och haj, kom ut 1911. S. vardt 1914 led. af styrelsen för Sveriges författarförening och 1915 led. af Bonniernämnden. B-n B. Sivilla, biflod till Glommen. Se L i 11 e - E l v e-da le n. Si vis amäri, a'ma!, lat., "om du vill bli älskad, älska själf", citat från Seneca. Si vis päcem, pa'ra bellum, lat., "om du vill ha fred, så var rustad till krig". Sivle, Per, norsk skald, f. 6 april 1857 i Aur-land, Sogn, d. 6 sept. 1904 i Kristiania, utgaf 1878 sin första, obemärkta diktsamling, redigerade 1883-85 vänstertidningen "Buskeruds amtstiden-de" i Drammen och 1887-91 den liberala "Kri-stianiaposten", som var Johan Sverdrups organ. Efter vidlyftiga resor 1891-92 slog han igenom som lyriker med Noreg (1894), Bersöglis- og andre viser (1895), Skaldemaal (1896) och Olavskvosde (1901). S. skref dels på riks-, dels på landsmål. Hans lidelsefulla fosterlandskärlek, stämningsrikedom och manliga framställningskonst gjorde honom till folkskald. Med förkärlek framställer han gestalter och händelser från fordom till maning och varning. På prosa skref han Sogor (1887), Vossa-stubbar (s. å., ny saml. 1894), Siandet sel-skab (1891), Streik (s. å.; sv. öfv. 1892) och Sivle-stubbar (1895). S:s Skrifter utgåfvos i 3 bd 1909 -10. Ett minnesmärke öfver S. aftäcktes 1909 på Stalheim. Se A. Hovden, "P. S" (1905). K. V. H. Si volga [vå'lga], Si vol t i [vå'lti], it., mus., man vänder, vänd! Sivori [sivari], Ernesto Camillo, italiensk violinvirtuos, f. 1815 i Genua, d. där 1894, blef i barnaåren elev af Paganini och började vid tio års ålder sina konsertresor, som gjorde honom namnkunnig och senare utsträcktes äfven till Amerika. Han komponerade konserter m. m. för violin. Sixenburg l. O r l i n a, friherreskap, som 21 april 1630 gafs åt den s. d. till friherre upphöjde holländske köpmannen Abraham Six von San-delier och som omfattade 176 gamla (omkr. 54 nya) "obser"land i Ivangorods, Jama och Koporje