Six-Madun-Sixtus
län, Petrobski, Jätrobinski och Orlinski pogost i
Ingermanland. Detta område jämte Karelen hade 12
april s. å. utarrenderats till ett priviiegieradt
kompani holländare med Six i spetsen. På grund af en
misslyckad leveransaffär blef dock arrendekontraktet
redan efter några veckor upphäfdt och friherreskapet
belagdt med kvarstad. Efter undersökning i saken
återställdes det emellertid efter några år till
Six' arfvingar (Six själf hade dött 1632), hvilkas
kreditorer dock, åtminstone 1662, innehade en
stor del däraf. Sedan sonen, Abraham Six d. y.,
dött, öfverlämnades 1671 godsen på Norrköpings
besluts villkor åt generalguvernören Krister Horn,
som till reduktionen innehade större delen af
dem. Deras ränta beräknades till 3.398 dal. smt.
S- C.
Six-Madun, ett berg. Se B a d u s.
Sixten Wird, pseudonym. Se Wieselgren, P. S.
Six-termometer. Se Termometer.
Sixtinska kapellet (it.
Cappella Sistina l. endast
Sistina), ett af påfven Sixtus (it.
Sisto) IV
uppfördt kapell i Vatikanpalatsets komplex i
Rom. Det började byggas 1473 och invigdes 1483;
byggnadsarbetet leddes af arkitekten Giovannino
de Dolci. Kapellets inre är ett aflångt rum (40,5
m. i längd, 14 m. bredt), täckt med ett tunnhvalf
och prydt med freskomålningar. Dekoreringsarbetet
började med taket, som målades blått med stjärnor,
mellan fönstren målades af Ghirlandajo, Botticelli
och Cosimo Rosselli 24 påfveporträtt i helfigur,
inställda i målade nischer, och därunder målades rundt
om hela salens väggar en rad kompositioner ur gamla
och nya testamentet. Dessa utfördes 1481--83 af de tre
nämnde målarna samt af Perugino (som utförde äfven en
Hufvuddelen af Sixtinska kapellet. (Å fondväggen
Michelangelos målning "Yttersta domen".)
figurrik altarmålning), Pinturicchio, Luca Signorelli
och Piero di Cosimo. 1508 åtog sig Michelangelo att
pryda hvalfvet med en dekoration af
geometriska linjer och cirklar samt med apostlarnas
bilder rundtom hvalfvets nedersta del. Konstnären
fann emellertid denna tilltänkta dekorering alltför
"fattig" för detta rum. Han utvidgade sin plan och
föredrog att fylla den betydande hvalfytan med
en serie framställningar af världens skapelse och
judafolkets äldre historia jämte profeter, sibyllor
och dekorativa figurer, allt insatt i en målad
skenarkitektur. Detta jättearbete, som blifvit hälsadt
som det högsta målarkonsten åstadkommit, fullbordades
1512. För väggarnas nedersta del utförde Rafael och
hans medhjälpare 1514 ff. en serie teckningar till tio
tapeter med motiv ur apostlarnas historia. Tapeterna,
väfda i Bruxelles, uppsattes på sin plats 1520
(se art.
Kartong och
Santi). Slutligen fyllde
Michelangelo 1534--41 altarväggen med sin väldiga
freskomålning "Yttersta domen" (se afbildning däraf
å pl. till art.
Buonarroti). För denna målnings
skull igenmurades väggens två fönster, och de tre
målningar, som Perugino utfört därstädes, ödelades. På
ingångsväggen tillkommo på 1570-talet två obetydliga
fresker af A. Fiammingo och M. da Lecce. Kapellets
sångarläktare och marmorstaketet, som afskiljer
de andliges afdelning från de världsliges, äro
utsökta arbeten af Mino da Fiesole m. fl. Sixtinska
kapellet användes allt fortfarande för krönings- och
dödsmässor vid påfvars installering och dödsfall,
själamässor öfver katolska furstar o. d. Under
påskveckan officierar påfven vid mässorna där. Jfr
E. Steinmann, "Die Sixtinische kapelle" (1901 ff.).
G-g N.
Sixtinska madonnan. Se
Santi, R., sp. 757.
Sixtus. Fem påfvar ha burit detta namn.
-- 1.
S. I (
Xystus) var enligt
traditionen biskop i Rom från omkr. 116 till omkr.
125, då han halshöggs. Riktigare bör han betraktas
som en romersk presbyter, hvars namn på grund
af martyrskapet bevarats. Han dyrkas som
helgon af romersk-katolska kyrkan. -- 2.
S. II
blef biskop i Rom 257, men led martyrdöden
följande år. Han återknöt förbindelsen mellan
öster- och västerlandets kyrkor, hvilken afbrutits
genom tvister om kättardopet. -- 3.
S. III,
biskop i Rom 432--440, sände Patricius som
missionär till Irland.
-- 4.
S. IV hette eg.
Francesco della
Rovere, f. 1414 nära Savona, d. 1484.
På grund af ett af
modern gifvet löfte ingick han i franciskanorden,
blef dess general och 1467 kardinal. Påfve 1471,
efter Paul II:s död, gjorde han sig till ledare för
ett kraftigt motstånd mot turkarna. I öfrigt använde
han sin makt till att utvidga sin familjs besittningar
och var den förste påfve, som i politiken lät leda
sig af ohöljd nepotism. Med Florens låg han i ett
tvåårigt krig, som ökade förvirringen i Italien. Han
var Roms förste verklige påfvekonung (Gregorovius),
en kraftig och hänsynslös tyrannatur. Varm vän af
