699 Sjevyrev--Sjirvan 700 honom med på sina resor. I Petersburg blef han, genom skalden Zjukovskijs bemedling, friköpt från lifegenskapen och studerade vid konstakademien under Brjulov. För deltagande i det slavofila, nationella folkbildningsförbundet ”Kyrill och Metod” i Kiev häktades S. 1847 och dömdes till soldattjänst i Orenburg, sedan i Novopetrovska fästningen bortom Kaspiska hafvet, och först 1857 slapp han den förfärliga förvisningen, men hans hälsa var då redan bruten. Han blef begrafven i staden Kanev (Kaniv) vid Dnjepr. Hans där på högra Dnjeprstranden belägna grafhög besökes årligen af talrika pilgrimsskaror ur alla lager af ukrainska folket. Hans diktning afspeglar hans eget och hans lands olyckliga historia och präglas af human idealitet. På ett folkligt sätt besjöng han Ukrainas idylliska natur, det forna fria kosacklifvet och det sociala eländet i nutiden. Hans största (men icke bästa) episka verk Hajdamaki (1841) behandlar det kosackiska bondeupproret 1768 i högra Dnjeprlandet med dess gräsligheter. Större konstnärligt värde ha de poetiska berättelser, hvari olyckliga kvinnoöden besjungas, t. ex. Katerina och Najmytjka (Tjänsteflickan), och folkliga sagostoff konstnärligt omarbetats, t. ex. Rusalka (Älfvan) och Poppeln (med ”Lenore”-motivet i annan form). Hans episka och lyriska dikter äro samlade i Kobzar efter det nationella stränginstrumentet kobza: 1:a uppl. 1840; fullständig, textkritisk edition af I. Franko 1908). Utförlig biografi af Koniskyj (2 dlr, 1898--1901). Af ”Hajdamakerna” föreligger en storrysk öfv. af N. V. Gerbel (1886). Efter S. är den lillryska akademien i Lemberg (Naukovo Tovaristro imeny Ševċenka, ”Sjevtsjenkosällskapet”) uppkallad, jfr A. Jensen, ”Ukrainas folkskald” (i ”Finsk tidskrift”, 1909) och ”T. S., ein ukrainisches dichterleben” (1916). A--d J. Sjevyrev [-riå′ff], Stepan Petrovitj, rysk litteraturforskare, kritiker, f. 1806, d. 1864 i Paris, blef 1823 anställd vid utrikesministeriets arkiv i Moskva och 1827 medarbetare i tidskr. "Moskovskij vjestnik", där han publicerade dels poetiska öhersättningar, dels filosofiska och estetiska studier under påverkan af Schelling och tyska romantiken (däribland en studie öfver 2:a delen af Goethes "Faust"). Som informator kom han 1829 till Italien, hvarifrån han skref resebref. Efter en doktorsafhandling om Dante och hans tid blef han 1833 adjunkt i rysk litteraturhistoria vid Petersburgs universitet. Hans föreläsningar om Istorija poezii utkommo i bokform 1836 (ny uppl. 1887) och användes länge som handbok vid universitetsstudier. 1845-60 utkommo hans föreläsningar om ryska litteraturens historia. I sin socialpolitiska åskådning stod han slavofilerna nära, särskildt i fråga om den västerländska civilisationens förmenta "ruttenhet", och medarbetade i deras organ, "Moskovskij nabljudatel", i början af 1840-talet. Han fick afsked från professuren 1857 och flyttade 1861 till Florens, där hans föreläsningar trycktes med titeln Storia della Utteratura russa. A-d J. Sjifliker. Se Egypten, sp. 1465. Sjignan (Schignan, Shignan, Shugnan) och Roschan (Roshan), två små bergsstater ö. om Badakschan, hvarifrån de skiljas genom floden Pandj (Panja), Amudarjas öfre lopp. Deras härskare göra anspråk på att härstamma från Alexander den store, om hvilken sägner ännu äro gängse kring öfre Oxus. De båda staterna eröfrades 1882 af Abd-ar-rahman i Afganistan, men tillerkändes Ryssland 1894, hvarefter ryssarna dragit sig tillbaka från alla af dem förut besatta områden v. om Pandj. Wbg. Sjiiter (Schiiter), muhammedansk sekt. Se Islam, sp. 918--919. -- Sjiism l. Sjiitism, denna sekts lära. Sjikani (Schikani), folkstam. Se Bantu. Sjilder, Nikolaj Karlovitj, rysk historiker, f. 1842, d. 1902, son till en mycket framstående rysk krigsingenjör, hvars uppfinningar tillämpades i KrimKriget, deltog i kriget 1877-78, blef direktör 18ö6 för kfigsingenjörsakademien och 1899 för k. biblioteket i Petersburg. En tid var han redaktör af tidskr. "Russkaja starina". Bland hans många smärre skrifter, som uteslutande behandla Rysslands historia i förra hälften af 1800-talet, märkas: Vojna Rossii s Turtsiej v 1829 g. (Rysslands krig med Turkiet 1829; 1881), Graf Araktjejev v 1812-34 gg. (1882), Rossija i jeja otnosjenije k Jevropje v 1806-1815 gg. (Ryssland och dess förhållande till Europa 1806-15; 1888 -90), Kutuzov v 1812 g. (1894) och den stora monografien Graf E. I. Totleben (1886-88). Hans förnämsta verk äro de monumentala kejsarbiogra-fierna Imperator Åleksandr /, j ego zjizn i tsarstro-vanie (4 dlr, 1897-98), Imperator Pavel I (1901) och Imperator Nikolaj I, zjizn i tsarstvovanie (utg. 1903 af S. N. Sjubinskij). Som historiker utmärkte sig S. genom klar stil, själfständig, objektiv uppfattning och psykologisk analys i förening med kritiskt tillgodogörande af nytt, rikligt material. A-d J. Sjilka, flod. Se Schilka. Sjilov, A. I. Se S el i va n o v, K. Sjintera, folkstam. Se B eds j a, sp. 1163. Sji'pov [-påff], Ivan Pavlovitj, rysk statsman, f. 1865, var 1902-05 ordf. i kommittén ang. landtbruksindustri, 1905 delegerad vid fredskonferensen i Portsmouth, 10 nov. 1905-27 jan. 1906 finansminister, 1907 envoyé i Kina och Japan, 8 febr. 1908-27 Jan. 1909 handelsminister och därefter medlem af riksrådet. S. har varit verksam äfven som nationalekonomisk skriftställare. Sjirakstäppen, en stor stäpp i ryska transkaukasiska guv. Tiflis emellan Kuras biflod Alasan i n. och dennas biflod Jora i s. Söder om sistnämnda flod fortsätter stäppen under namn af Karajasstäppen. Båda stäpperna lämna bete för får under vintrarna. J. F. N. Sjirvan, fordom persisk provins i Transkaukasien, omfattande området mellan sydöstra Kaukasus, Kaspiska hafvet, Kuras nedre lopp och landskapet Sjeki. Tillika med Sjeki och södra Dagistan kallades S. i forntiden Albania. Det