Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjevyrev ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
699 Sjevyrev–Sjirvan 700
honom med på sina resor. I Petersburg blef han,
genom skalden Zjukovskijs bemedling, friköpt från
lifegenskapen och studerade vid konstakademien
under Brjulov. För deltagande i det slavofila,
nationella folkbildningsförbundet ”Kyrill och Metod”
i Kiev häktades S.
1847 och dömdes till
soldattjänst i Orenburg,
sedan i Novopetrovska
fästningen bortom
Kaspiska hafvet,
och först 1857 slapp
han den förfärliga
förvisningen, men hans
hälsa var då redan
bruten. Han blef
begrafven i staden Kanev
(Kaniv) vid Dnjepr.
Hans där på högra
Dnjeprstranden belägna
grafhög besökes årligen
af talrika pilgrimsskaror ur alla lager af ukrainska
folket. Hans diktning afspeglar hans eget och
hans lands olyckliga historia och präglas af
human idealitet. På ett folkligt sätt besjöng han
Ukrainas idylliska natur, det forna fria kosacklifvet
och det sociala eländet i nutiden. Hans
största (men icke bästa) episka verk Hajdamaki
(1841) behandlar det kosackiska bondeupproret
1768 i högra Dnjeprlandet med dess gräsligheter.
Större konstnärligt värde ha de poetiska berättelser,
hvari olyckliga kvinnoöden besjungas, t. ex. Katerina
och Najmytjka (Tjänsteflickan), och folkliga
sagostoff konstnärligt omarbetats, t. ex. Rusalka
(Älfvan) och Poppeln (med ”Lenore”-motivet i
annan form). Hans episka och lyriska dikter äro
samlade i Kobzar efter det nationella stränginstrumentet
kobza: 1:a uppl. 1840; fullständig,
textkritisk edition af I. Franko 1908). Utförlig
biografi af Koniskyj (2 dlr, 1898–1901). Af
”Hajdamakerna” föreligger en storrysk öfv. af N. V.
Gerbel (1886). Efter S. är den lillryska akademien
i Lemberg (Naukovo Tovaristro imeny Ševċenka,
”Sjevtsjenkosällskapet”) uppkallad, jfr A. Jensen,
”Ukrainas folkskald” (i ”Finsk tidskrift”,
1909) och ”T. S., ein ukrainisches dichterleben”
(1916).
A–d J.
Sjevyrev [-riå′ff], Stepan Petrovitj, rysk
litteraturforskare, kritiker, f. 1806, d. 1864 i
Paris, blef 1823 anställd vid utrikesministeriets
arkiv i Moskva och 1827 medarbetare i
tidskr. "Moskovskij vjestnik", där han publicerade
dels poetiska öhersättningar, dels filosofiska och
estetiska studier under påverkan af Schelling och
tyska romantiken (däribland en studie öfver 2:a delen
af Goethes "Faust"). Som informator kom han 1829
till Italien, hvarifrån han skref resebref. Efter en
doktorsafhandling om Dante och hans tid blef han 1833
adjunkt i rysk litteraturhistoria vid Petersburgs
universitet. Hans föreläsningar om Istorija poezii
utkommo i bokform 1836 (ny uppl. 1887) och användes
länge som handbok vid universitetsstudier. 1845-60
utkommo hans föreläsningar om ryska litteraturens
historia. I sin socialpolitiska åskådning stod
han slavofilerna nära, särskildt i fråga om den
västerländska civilisationens förmenta "ruttenhet",
och medarbetade i deras organ,
"Moskovskij nabljudatel", i början af 1840-talet. Han
fick afsked från professuren 1857 och flyttade 1861
till Florens, där hans föreläsningar trycktes med
titeln Storia della Utteratura russa. A-d J.
Sjifliker. Se Egypten, sp. 1465.
Sjignan (Schignan, Shignan, Shugnan) och
Roschan (Roshan), två små bergsstater
ö. om Badakschan, hvarifrån de skiljas genom floden
Pandj (Panja), Amudarjas öfre lopp. Deras härskare
göra anspråk på att härstamma från Alexander den
store, om hvilken sägner ännu äro gängse kring
öfre Oxus. De båda staterna eröfrades 1882 af
Abd-ar-rahman i Afganistan, men tillerkändes Ryssland
1894, hvarefter ryssarna dragit sig tillbaka från
alla af dem förut besatta områden v. om Pandj.
Wbg.
Sjiiter (Schiiter), muhammedansk sekt. Se Islam,
sp. 918–919. – Sjiism l. Sjiitism, denna sekts
lära.
Sjikani (Schikani), folkstam. Se Bantu.
Sjilder, Nikolaj Karlovitj, rysk historiker,
f. 1842, d. 1902, son till en mycket framstående
rysk krigsingenjör, hvars uppfinningar tillämpades i
KrimKriget, deltog i kriget 1877-78, blef direktör
18ö6 för kfigsingenjörsakademien och 1899 för
k. biblioteket i Petersburg. En tid var han redaktör
af tidskr. "Russkaja starina". Bland hans många smärre
skrifter, som uteslutande behandla Rysslands historia
i förra hälften af 1800-talet, märkas: Vojna Rossii s
Turtsiej v 1829 g. (Rysslands krig med Turkiet 1829;
1881), Graf Araktjejev v 1812-34 gg. (1882), Rossija i
jeja otnosjenije k Jevropje v 1806-1815 gg. (Ryssland
och dess förhållande till Europa 1806-15; 1888 -90),
Kutuzov v 1812 g. (1894) och den stora monografien
Graf E. I. Totleben (1886-88). Hans förnämsta verk
äro de monumentala kejsarbiogra-fierna Imperator
Åleksandr /, j ego zjizn i tsarstro-vanie (4 dlr,
1897-98), Imperator Pavel I (1901) och Imperator
Nikolaj I, zjizn i tsarstvovanie (utg. 1903
af S. N. Sjubinskij). Som historiker utmärkte
sig S. genom klar stil, själfständig, objektiv
uppfattning och psykologisk analys i förening med
kritiskt tillgodogörande af nytt, rikligt material.
A-d J.
Sjilka, flod. Se Schilka.
Sjilov, A. I. Se S el i va n o v, K.
Sjintera, folkstam. Se B eds j a, sp. 1163.
Sji’pov [-påff], Ivan Pavlovitj, rysk statsman,
f. 1865, var 1902-05 ordf. i kommittén
ang. landtbruksindustri, 1905 delegerad vid
fredskonferensen i Portsmouth, 10 nov. 1905-27
jan. 1906 finansminister, 1907 envoyé i Kina och
Japan, 8 febr. 1908-27 Jan. 1909 handelsminister och
därefter medlem af riksrådet. S. har varit verksam
äfven som nationalekonomisk skriftställare.
Sjirakstäppen, en stor stäpp i ryska transkaukasiska
guv. Tiflis emellan Kuras biflod Alasan i n. och
dennas biflod Jora i s. Söder om sistnämnda flod
fortsätter stäppen under namn af Karajasstäppen. Båda
stäpperna lämna bete för får under vintrarna.
J. F. N.
Sjirvan, fordom persisk provins i Transkaukasien,
omfattande området mellan sydöstra Kaukasus, Kaspiska
hafvet, Kuras nedre lopp och landskapet Sjeki. Tillika
med Sjeki och södra Dagistan kallades S. i forntiden
Albania. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
