Horatius skämtar med pythagoréernas rädsla att förtära sina förfäders själar, om man äter bönor. Också för Platon hade metempsykosen blifvit ett problem, sannolikt under inflytande af de orfiska sekterna, som direkt lära själavandringen och förutsätta denna i sin myt om, huru Zagreusbarnet, då det dödades af titanerna, återföddes som Dionysos. Sin klassiska form har själavandringsläran emellertid fått i de indiska religionerna och de på dessa uppbyggda filosofiska systemen. Visserligen var själavandringen okänd i den äldsta religionsformen, Vedareligionen, men redan i de äldre formerna af den filosofiska bramanismen talas det om, att människosjälarna efter döden uppstiga till månen för att därifrån återvända till jorden i djurkroppar. Upanishaderna (se d. o.) utbilda denna tanke till en konsekvent och i senare läroböcker (t. ex. Manus lagbok, kap. 12) systematiskt genomförd lära om "kretsloppet" (saṁsāra), som stiftar ett psykologiskt och moraliskt sammanhang mellan allt lif i naturen (inklusive gudar och djäflar), så att hvarje själ är tvungen att efter döden öhergå i en annan kropp, hvars högre eller lägre art är beroende af vederbörande varelses uppförande i lifvet. Denna lära, som finns såväl i bramanismen som i filosofiska skolor, såsom Yoga (se d. o.) och Sāṁkhya (se d. o.), äfvensom i kättarsekter, såsom jainismen och buddismen och i de flesta förevarande hinduiska sekter (dock ej i Vallalhasekten och andra rent materialistiska skolor), utgör, kan man säga, grundvalen för den indiska metafysiken, i det den lämnar svar på alla frågor om själens eviga öde, om sammanhanget mellan kropp och själ, om förhållandet mellan människans värde och hennes öde, om fysiska och moraliska kausaliteter i naturen, och särskildt det praktiska: möjligheten för att efter döden uppstiga i en högre kast. Inderna ha därför fasthållit denna lära, fastän dess konsekvenser (de oändligt förnyade återfödelserna och människornas osäkra lott i dem) äro mycket betungande, ja t. o. m. kännas som lifvets svåraste olycka. Den frälsning, som de olika sekterna bringa, buddismen likaväl som bramanismen och dess filosofiska skolor, består i befrielse från själavandringen, uppnåendet af ett absolut tillstånd, Nirvana, som i de olika skolorna tolkas på olika sätt, men af dem alla uppfattas som en förlossning från kretsloppet. Jfr Eskatologi. Den moderna teosofien har indragit själavandringsläran i dess indiska form (som saṁsāra) i sitt universella evolutionistiska system med bibehållande af de moraliska kausaliteterna, men med en optimistisk prägel, så att det blott talas om utveckling till högre existenser, men ej om den betungande och osäkra oändligheten, som i Indien gjorde en förlossning från själavandringen nödvändig. Litt.: Herder, "Palingenesi" (1797), G. T. Fechner, "tlber die seelenfrage" (1861), R. Falke, "Gibt es eine seelenwanderung?" (1904), A. Bertholet, "Seelenwanderung" (i "Religionsgeschichtliche volksbücher", III, 2, 1904), Chantepie de la Saussaye, "Lehrbuch der religionsgeschichte" (3:e uppl., II), och E. Rohde, "Psyche" (4:e uppl. 1907). Edv. Lehmann. Själdjur, zool. Se Säldjur. Själens tröst, fsv. Siælinna tröst, är titeln på en fornsvensk uppbyggelseskrift, innehållande de tio budorden, förklarade genom legender, berättelser och s. k. "exempel". Den är en ej obetydligt utvidgad öfv. af en medellågtysk (nedersachsisk), närmare bestämdt kölnisk, kompilation, der selen troyst, hvilken enligt Schück utförts omkr. 1350, enligt Klemming omkr. 1400. En daterad afskrift från 1407 finnes ännu bevarad. Källorna till "der selen troyst" äro enligt dess egen uppgift vissa krönikor, passionaler, kanoniska, kyrkohistoriska, patristiska, teologiska m. fl. arbeten på latin. Samlarens namn är ej kändt, men väl hans i förordet (äfven det svenska) meddelade afsikt att i ett stort verk sammanföra ett antal traktater, af hvilka emellertid endast en, de tio budorden, kom till utförande. - Den svenske öfversättaren behandlar sitt lågtyska original (uppgiften i förordet, att boken är vänd "af latiin i swensko", är endast en under medeltiden vanlig öfversättarfint) med stor frihet och gör vidlyftiga utvidgningar i romantiserande anda, hvarigenom hans erk svällt vida utöfver originalets omfång. Arbetet har endast vunnit därpå, och man kan tryggt påstå, att det, både formellt och språk-historiskt sedt, är ett af den svenska medeltidens mera betydande litterära alster. "Själens tröst" föreligger i en enda, nu i k. biblioteket i Stockholm förvarad, från tiden omkr. 1430 härrörande handskrift, den s. k. Ängsö-kodex, på pergament, hvilken är fullständig så när som på ett enda blad. På goda skäl kan man antaga, att den härstammar från Vadstena kloster: på två ställen åberopas nämligen den heliga Birgittas auktoritet. Ett par på olika ställen i handskriften införda sena notiser, enligt hvilka boken skulle vara författad af den heliga Katarina, Birgittas dotter, är att betrakta som skrifvarklotter, hvilket dock ej hindrar, att von Stiernman i sitt "Tal om de lärda vettenskapers tilstånd" (1758) tagit uppgiften för god och gett anledning till dess vidare spridning. Handskriften begagnades i förra hälften af 1600-talet af Joh. Bureus, som gjort flera anteckningar i marginalerna. Efter hans tid egdes den efter hvarandra af E. Brenner, G. Gyllengrip (från 1717), grefve K. F. Piper å Ängsö (från 1737), tills den 1873 af grefve A. Piper donerades till k. biblioteket. G. E. Klemming utgaf 1871 -73 en textupplaga af Ängsö-kodex under titeln Själens tröst (i "Sv. fornskr.-sällskapets samlingar"). Af en i slutet af 1400- eller början af 1500-talet efter svenskan gjord afskriftsöfversättning till danska med titeln Siæla trööst finnas fragment på pergament i Uppsala universitetsbibliotek (12 blad ur början) och k. biblioteket (72 blad, ofta stympade, ur slutet), bägge partierna urspr, sammanhörande. Språkprof ur denna kodex anföras af Klemming (anf. arb. s. 585 ff.). Dessutom återfinnas två episoder, den ena om Amelius och Amicus, den andra om konung Alexander, i en Köpenhamnshandskrift (cod. Arnamagn. n:r 191 föl., den s. k. Askaby-kodex) från 1492; ur denna anföras varianter af Klemming i anf. arb. s. 557 ff. R. G. Själevad, socken i Västernorrlands län, Själevads och Arnäs tingslag. 31,945 har. 7,282 inv. (1915). S. utgör ett pastorat i Härnösands stift, Ångermanlands nordöstra kontrakt.