Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuåriga kriget ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Horatius skämtar med pythagoréernas rädsla att förtära
sina förfäders själar, om man äter bönor. Också
för Platon hade metempsykosen blifvit ett problem,
sannolikt under inflytande af de orfiska sekterna,
som direkt lära själavandringen och förutsätta denna
i sin myt om, huru Zagreusbarnet, då det dödades af
titanerna, återföddes som Dionysos.
Sin klassiska form har själavandringsläran emellertid
fått i de indiska religionerna och de på dessa
uppbyggda filosofiska systemen. Visserligen var
själavandringen okänd i den äldsta religionsformen,
Vedareligionen, men redan i de äldre formerna
af den filosofiska bramanismen talas det om,
att människosjälarna efter döden uppstiga till
månen för att därifrån återvända till jorden i
djurkroppar. Upanishaderna (se d. o.) utbilda denna
tanke till en konsekvent och i senare läroböcker
(t. ex. Manus lagbok, kap. 12) systematiskt genomförd
lära om "kretsloppet" (saṁsāra), som stiftar ett
psykologiskt och moraliskt sammanhang mellan allt
lif i naturen (inklusive gudar och djäflar), så
att hvarje själ är tvungen att efter döden öhergå
i en annan kropp, hvars högre eller lägre art är
beroende af vederbörande varelses uppförande i
lifvet. Denna lära, som finns såväl i bramanismen
som i filosofiska skolor, såsom Yoga (se d. o.) och
Sāṁkhya (se d. o.), äfvensom i kättarsekter, såsom
jainismen och buddismen och i de flesta förevarande
hinduiska sekter (dock ej i Vallalhasekten och andra
rent materialistiska skolor), utgör, kan man säga,
grundvalen för den indiska metafysiken, i det den
lämnar svar på alla frågor om själens eviga öde, om
sammanhanget mellan kropp och själ, om förhållandet
mellan människans värde och hennes öde, om fysiska och
moraliska kausaliteter i naturen, och särskildt det
praktiska: möjligheten för att efter döden uppstiga
i en högre kast. Inderna ha därför fasthållit
denna lära, fastän dess konsekvenser (de oändligt
förnyade återfödelserna och människornas osäkra lott
i dem) äro mycket betungande, ja t. o. m. kännas som
lifvets svåraste olycka. Den frälsning, som de olika
sekterna bringa, buddismen likaväl som bramanismen
och dess filosofiska skolor, består i befrielse från
själavandringen, uppnåendet af ett absolut tillstånd,
Nirvana, som i de olika skolorna tolkas på olika sätt,
men af dem alla uppfattas som en förlossning från
kretsloppet. Jfr Eskatologi.
Den moderna teosofien har indragit själavandringsläran
i dess indiska form (som saṁsāra) i sitt universella
evolutionistiska system med bibehållande af de
moraliska kausaliteterna, men med en optimistisk
prägel, så att det blott talas om utveckling till
högre existenser, men ej om den betungande och osäkra
oändligheten, som i Indien gjorde en förlossning från
själavandringen nödvändig.
Litt.: Herder, "Palingenesi" (1797), G. T. Fechner,
"tlber die seelenfrage" (1861), R. Falke, "Gibt
es eine seelenwanderung?" (1904), A. Bertholet,
"Seelenwanderung" (i "Religionsgeschichtliche
volksbücher", III, 2, 1904), Chantepie de la
Saussaye, "Lehrbuch der religionsgeschichte" (3:e
uppl., II), och E. Rohde, "Psyche" (4:e uppl. 1907).
Edv. Lehmann.
Själdjur, zool. Se Säldjur.
Själens tröst, fsv. Siælinna tröst, är
titeln på en fornsvensk uppbyggelseskrift,
innehållande de tio budorden, förklarade genom
legender, berättelser och s. k. "exempel". Den är
en ej obetydligt utvidgad öfv. af en medellågtysk
(nedersachsisk), närmare bestämdt kölnisk,
kompilation, der selen troyst, hvilken enligt
Schück utförts omkr. 1350, enligt Klemming
omkr. 1400. En daterad afskrift från 1407 finnes
ännu bevarad. Källorna till "der selen troyst" äro
enligt dess egen uppgift vissa krönikor, passionaler,
kanoniska, kyrkohistoriska, patristiska, teologiska
m. fl. arbeten på latin. Samlarens namn är ej
kändt, men väl hans i förordet (äfven det svenska)
meddelade afsikt att i ett stort verk sammanföra
ett antal traktater, af hvilka emellertid endast en,
de tio budorden, kom till utförande. - Den svenske
öfversättaren behandlar sitt lågtyska original
(uppgiften i förordet, att boken är vänd "af latiin
i swensko", är endast en under medeltiden vanlig
öfversättarfint) med stor frihet och gör vidlyftiga
utvidgningar i romantiserande anda, hvarigenom hans
erk svällt vida utöfver originalets omfång. Arbetet
har endast vunnit därpå, och man kan tryggt påstå,
att det, både formellt och språk-historiskt sedt,
är ett af den svenska medeltidens mera betydande
litterära alster. "Själens tröst" föreligger i en
enda, nu i k. biblioteket i Stockholm förvarad,
från tiden omkr. 1430 härrörande handskrift,
den s. k. Ängsö-kodex, på pergament, hvilken är
fullständig så när som på ett enda blad. På goda
skäl kan man antaga, att den härstammar från Vadstena
kloster: på två ställen åberopas nämligen den heliga
Birgittas auktoritet. Ett par på olika ställen i
handskriften införda sena notiser, enligt hvilka
boken skulle vara författad af den heliga Katarina,
Birgittas dotter, är att betrakta som skrifvarklotter,
hvilket dock ej hindrar, att von Stiernman i sitt
"Tal om de lärda vettenskapers tilstånd" (1758)
tagit uppgiften för god och gett anledning till dess
vidare spridning. Handskriften begagnades i förra
hälften af 1600-talet af Joh. Bureus, som gjort flera
anteckningar i marginalerna. Efter hans tid egdes
den efter hvarandra af E. Brenner, G. Gyllengrip
(från 1717), grefve K. F. Piper å Ängsö (från 1737),
tills den 1873 af grefve A. Piper donerades till
k. biblioteket. G. E. Klemming utgaf 1871 -73 en
textupplaga af Ängsö-kodex under titeln Själens
tröst (i "Sv. fornskr.-sällskapets samlingar"). Af
en i slutet af 1400- eller början af 1500-talet efter
svenskan gjord afskriftsöfversättning till danska med
titeln Siæla trööst finnas fragment på pergament i
Uppsala universitetsbibliotek (12 blad ur början) och
k. biblioteket (72 blad, ofta stympade, ur slutet),
bägge partierna urspr, sammanhörande. Språkprof ur
denna kodex anföras af Klemming (anf. arb. s. 585
ff.). Dessutom återfinnas två episoder, den ena om
Amelius och Amicus, den andra om konung Alexander,
i en Köpenhamnshandskrift (cod. Arnamagn. n:r 191
föl., den s. k. Askaby-kodex) från 1492; ur denna
anföras varianter af Klemming i anf. arb. s. 557 ff.
R. G.
Själevad, socken i Västernorrlands län,
Själevads och Arnäs tingslag. 31,945 har. 7,282
inv. (1915). S. utgör ett pastorat i Härnösands stift,
Ångermanlands nordöstra kontrakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
