dock offrade till fädernas andar, fravaschi) och israeliterna, hos hvilka blott svaga spår af en kult af de döde kunna påvisas. De äldre formerna af stadskultur, där man ännu kan samlas om grafvarna i staden (liksom i den primitiva byn, t. ex. negrernas "kraal"), synas ha varit särskildt gynnsamma för själakultens utveckling. Äfven de nordiske höfdingarna högsattes som bekant utrustade med allt hvad ett lif i dödsriket erfordrade - om ett ständigt offrande vid grafven höra vi dock intet. De egyptiska grafkamrarna tala så mycket tydligare om den omsorg, som man nedlagt på att alltid förse de aflidne med måltider. Till den främsta af grafvens 2--3 kamrar egde de kvarlefvande tillträde och lämnade där bröd, mjöl, vin, olja och andra lifsmedel; eller också fullgjorde man denna plikt in effigie genom bildverk på rummets väggar. Balsameringen var ett led i samma sträfvanden att hålla den döde vid makt så länge som möjligt för att därigenom åtnjuta de förmåner han ur dödsriket kunde förskaffa sin släkt. I än större mån är den kinesiska familjegrafven en helgedom för familjen, där gemensamma måltider firas i syfte att hugna de aflidne fäderna. Deras älsklingsrätter: gris, ris, arrak, konfekt äfvensom kläder, pengar o. d. bjudas dem -- liksom i Egypten -- också i bildform. Om de aflidne på detta sätt stärkas tillräckligt, blir grafven genom deras makt en källa till familjens lycka och trefnad, som ingen kines anser sig kunna undvara. Därför kännes grafvens förstöring som den svåraste af alla förluster. -- En bild af primitiv själakult i våra dagar ger Junod i sin bok om de afrikanska ba-rongas. Dessas gudar äro mest de aflidne fäderna. Om det ej offras tillbörligen åt dem, beröfva de jorden dess fruktbarhet. Offren bringas dem i en helig lund eller vid grafven i byn. Prästen slaktar en tupp och ber enträget andarna att mottaga den, eller också skänker man dem enklare lifsmedel, såsom majs och öl, dessutom gevär, elefanttänder o. d. I germansk, särskildt nordisk, folksed finnas lämningar af liknande primitiva matoffer till fäderna (grötoffren till tomtar och nissar). Om själfva julseden att duka bordet för de aflidne är gammalnordisk, är ett problem, som ej ännu lösts; ett sydeuropeiskt inflytande genom kristendomen är ej uteslutet. Otvifvelaktigt har själakulten verkat samlande och konserverande på de primitiva och antika samhällena, ja, till och med på statsbildningar såsom Kinas och Korns, där kampen pro aris et focis ("för altare och härd") fått ett starkt stöd i den till grafvarna knutna pieteten. Äfven heroiska idealgestalter ha -- såsom i det efter-homeriska Grekland -- utvecklat sig på själakultens grund; samma idealiserande sträfvanden fortlefva i katolicismens helgondyrkan, i hvilken direkta lämningar af antik heroskult ej sällan återfinnas. Det grekiska ordet heros betecknade urspr. den aflidne såsom föremål för dyrkan. I modernt språkbruk har själakult, och särskildt dess förutsättning själatron, ofta kallats animism (se d. o. 2), hvilket ord emellertid tillika används som beteckning för naturens besjälande i allmänhet och därigenom har vållat en del oklarhet. Litt.: E. B. Tylor, "Primitive culture" (4:e uppl. 1903, kap. "Animism"), E. Glodd, "Animism" (1905), M. P:son Nilsson, "Primitivreligion" (1910), Edv. Lehmann, "Die religion der primitiven völker" (i "Die kultur der gegenwart", I, III, 1, andra skrifter om primitiv själakult i densammas litteraturförteckning, 2:a uppl., 3. 31 f.), och "Guder og helte" (1898), E. Rohde, "Psyche. Seelenkult und unsterblichkeitsglaube der griechen" (1910), Fustel de Coulanges, "La cité antique" (17:e uppl. 1900). Om helgonkult se H. Usener, "Götternamen" (1896), och H. F. Feilberg, "Jul" (2 bd, 1904). Allmänt H. Hildebrand, "Folkens tro om sina döda" (1874), "Death and disposal of the dead" och "Communion with the dead" i Hastings' "Encyclopædia of religion and ethics". Om de särskilda religionernas själakult se Chantepie de la Saussaye, "Lehrbuch der religionsgeschichte" (2 bd; 3:e uppl. 1905). Edv. Lehmann. Själamässa. 1. Mus. Se Rekviem. -- 2. Teol. Se Anniversarium och Mässa. Själaringning. Se Begrafning, sp. 1216. Själastuga (siäla stova) kallades under medeltiden vissa för välgörande ändamål afsedda byggnader, särskildt de i skogar eller ödemarker till vägfarandes tjänst uppförda härbärgena. Se H. Hildebrand, "Sveriges medeltid", I, s. 1010 f. S. T-g. Själavandring, Metempsykōs (grek. meternpsychosis), Transmigratiōn (lat. transmigrātio) religionshist., hvilar på samma föreställning som själakulten (se d. o.), att själen (hos människor, djur, äfven växter) är en själfständig varelse, som kvarlefver efter den kroppsliga döden och som enligt själavandringsläran blott lämnar den ena kroppen för att öfvergå i en annan (människosjälen i djur- eller växtkropp och omvändt); äfven den oorganiska naturen kan inträda i detta kretslopp. För de primitiva folken, som i allmänhet ej hålla reda på skillnaden mellan de olika naturområdena och ofta anse människovärlden för en del af dessa, ligger själavandringstron nära till hands. I den s. k. totemismen (se d. o.) förekomma då och då traditioner om, att människor härstamma från djur- eller växtarter och efter sin död öfvergå i dessa. Äfven de europeiska folksagorna bära tydliga spår af, att en dylik metempsykos har förefallit naturlig. Ständigt berättas om denna sorts förvandlingar, om djur, som bli människor eller som egentligen äro människor o. d. Särskildt i den grekiska mytologien har metamorfosen (förvandlingen) blifvit ett poetiskt hufvudmotiv (Dafne, Filomele o. s. v.), hvilket liksom tron på nymfer, dryader o. d. förutsätter en viss enhet eller sammanfall af natur-, människo- och andevärlden. Så äfven sagorna om träden, som klaga eller blöda, då de huggas, om människosjälar i fågelgestalt ("liten Karin"). Utomordentlig rik på dylika fantasier var den keltiska folktron, i hvilken en fullt medveten själavandringslära torde ha varit utbildad. En fast föreställning i den äldre folkpsykologien var, att de aflidnes själar återfödas i nya generationer. Därpå beror det gamla bruket att namnge de nyfödde efter de nyligen aflidne. Äfven i den antika filosofien var själavandringen ej okänd, särskildt inom pythagoreiska skolan, som i uttryck, hvilka påminna om österländska termer, talar om "födelsernas hjul" (kyklos tēs geneseōs).