Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själevads och Arnäs tingslag och domsaga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagen af 1885 och eventuellt exekutivt tvingas, genom
tvångsarbete att åtminstone lämna arbetsvaluta för
det underhåll samhället i följd af omhändertagandet
åsamkas. Själfförsörjningsplikten har icke i svensk
rätt kompletterats genom föreskrifter rörande
samhällets skyldighet att bereda arbetstillfällen i
händelse af oförvållad arbetslöshet eller nödtid. Men
kommunerna äro dock lagligen oförhindrade att
härför vidtaga de åtgärder, som finnas lämpliga och
möjliga inom ramen för kommunernas verksamhet. Och
därjämte har staten själf genom lagstiftning sökt
främja såväl den individuella som den s. k. sociala
förtänksamheten och på olika sätt föranstaltat
om visst understödjande af själfförsörjningen,
där denna genom invaliditet är vacklande,
t. ex. genom den allmänna pensionsförsäkringen
och de understöd, som i samband därmed beredts
vissa själfförsörjare. Själfförsörjningsplikten har
emellertid i rätten till privat förvärfsverksamhet
för de enskilde sitt naturliga komplement,
och det är på dessa två principer, som hela
det borgerliga svenska samhället hvilar.
Rid.
Själfgallring, skogsh., afskiljandet inom ett
skogsbestånd af de svagare individer, som pressas allt
hårdare af sina kraftigare kamrater och öfverskuggas
af dem, tills de alldeles dö bort. Tid stark
själfgallring är skiktförmågan (se d. o.) också stark.
G. Sch.
Själfgående mina, krigsv. Se Torped.
Själfhjälp, jur. Se Själftäkt.
Själfhäfdelse, tillvaratagande af de egna intressena,
särskildt när de råka i konflikt med andras. Då
hvarje person bör betraktas som själf-ändamål och
aldrig bör få användas blott som medel för eii
annan, äi själfhäfdelsen emot försök i sistnämnda
riktning berättigad, ja, ofta en plikt mot den egna
personligheten. Men å andra sidan, själfhäfdelsen
får ej leda till intrång på annaii persons lika rätt
att behandlas som själf-ändamål. Själfhäfdelsen
bör gälla endast det verkligt personliga, det
ideella, och det yttre endast som organ eller
medel därför. Göres det yttre till själfändamål och
själfhäfdelse tillgripes blott för den egna lyckan
eller njutningen, blir den en yttring af egoismen.
S-e.
Själfhämnd, hämnd, som någon på egen hand utkräfver
för en honom eller hans närmaste tillfogad
orätt. I samhällen, där rättsutvecklingen ännu
befinner sig i sin begynnelse, är själf hämnd en
tillåten form för rättsskydd. Såväl aktivt som
passivt är den dock urspr, icke en den enskildes
angelägenhet, utan ättens. Den utgår från ätten och
riktar sig mot ätten. Och någon annan gräns för
denna hämndeutöfning än de mot hvarandra stående
ätternas makt finnes urspr. icke. Men i samma mån
ett statligt maktcentrum utbildas, inskränkes och
begränsas själfhämnden. En sådan begränsning utgör
uppställandet af den s. k. talionsgrundsatsen ("öga
för öga, tand för tand"), som möter oss redan i den
fornbabyloniske konung Hammurabis lag och senare
inom den judiska rätten (jfr 2 Mos. 21: 23-25), genom
hvilken den i sin ordning äfven påverkat västerlandets
rättsordningar. Denna regel har nämligen historiskt
sedt tjänat ändamålet att uppställa gränser för den
i sig måttlösa hämnden. Men framför allt kräfver
samhällsmyndigheten, att handlingens karaktär af rättmätig
hämndeakt inför densamma ådagalägges. Hos de
germanska folken kommer denna tanke redan i äldsta
tider särskildt till uttryck i fredlösförklaringen å
tinget, hvarigenom bl. a. den, som föröfvat ogärning,
prisgafs åt den förfördelades hämnd. Härjämte är
emellertid samhällsmyndigheten äfven verksam för att
främja tvisternas biläggande genom uppgörelse, i det
att den fixerar storleken af den ersättningssumma,
som i dylika fall skall lämnas vid olika slag
af rättskränkningar. Sålunda fixera t. ex. våra
landskapslagar det antal mark och ören, som i så
fall skall botas, d. v. s. betalas. Därvid erhåller
samhällsmyndigheten efter hand en andel i denna
aflösningssumma. I samband härmed blir småningom
mottagandet af en dylik s. k. kompositionssumma
obligatoriskt för den kränkte, och själfhämnden
begränsas till sådana fall, då dess rättmätighet
är särdeles otvetydig. Sålunda tilläto våra
landskapslagar hämnd, endast då "gärningen var
uppenbar", såsom då förbrytaren blifvit gripen å
färsk gärning eller då han vidgick brottet eller
därom blef öfvertygad genom åsyna vittne eller,
i fråga om tjufnad, då den stulna egendomen fanns i
tjufvens förvar. Äfven i dylika fall kräfves dock, att
vederbörande skall först inför samhällsmyndigheten
styrka sin rätt till hämnd. Sålunda stadgar
t. ex. landslagens edsöresbalk kap. 39 för det fall,
att någon lidit svår kroppsskada genom misshandel af
annan: "varder han funnen å färsk gärning, hafve då
målseganden och hans fränder
våld honom till tings föra och vittna
låta — — —, sedan hafve måiseganden våld lif af honom taga". Det
sista stadiet af själfhämndens undanträngande
består däri, att samhällsmyndigheten själf
i- form af offentligt straff öfvertar äfven
själfva hämnde-utöfningen med uteslutande af de
enskildes. Därmed har själfhämnden alltigenom
stämplats som en otillåten handling. Som ett slags
kvarlefvor af densamma återstår sedan, förutom
rätten till nödvärn och vissa fall af tillåten
själftäkt (se d. o.), endast den befogenhet för
enskild att å bar gärning gripa förbrytare, som
i vissa fall är medgifven (se Promulgationslagen
till Straff 1. § 19 p. 10). Jfr BlodshämndE.
N. S-g.
Själfhärskare. Se Autokrat.
Själfiakttagelse, psyk., iakttagelse (afsiktlig
uppfattning) af sig själf, sina egna, inre
tillstånd och funktioner. Sedan Locke betonat den
inre erfarenheten som enda källa för kännedomen om
själslifvet, gällde själfiakttagelsen länge som
grundvalen för all psykologi. Men Kant framhöll,
att den afsiktliga iakttagelsen förändrar de
funktioner, om hvilka den skulle meddela kunskap,
och Gömte påstod, att själfiakttagelsen är omöjlig,
då vi icke kunna på en gång vara subjekt och objekt
för uppfattningen. Häremot kan invändas, att vi
faktiskt äro medvetna om oss själfva och att det
icke innebär någon motsägelse att i ett afseende
vara subjekt och i ett annat afseende objekt för
samma förnimmelse. Däremot måste man ge Kant rätt
åtminstone rörande många själsfunktioner; särskildt
förvandla känslorna alltid i viss mån sin karaktär,
då den afsiktliga uppmärksamheten riktas på dem. Men
det af vårt själslif, som vi icke omedelbart kunna
iakttaga, medan det på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
