vid Mälarfjärden Gorran, utgör med underlydande i Holms, Fitja, Skosjstibble, Häggoby och Kalmar socknar 343/8 mtl, tax. till 628,000 kr. (1914).

Sjö slott, hufvudfasaden.

Det är bebyggdt med ett ståtligt slott (se fig.) efter ritning af N. Tessin d. ä. och under ledning af Jean De la Vallée eller dennes måg M. Spihler, som något senare ledde uppförandet af Salsta slott. Det har de senare årtiondena stått obebodt och hotas af förfall; men i det inre finnas ännu präktiga rester af den karolinska tidens fasta rumsinredningskonst; i det yttre omges det af flera par symmetriskt lagda flyglar. S:s dåvarande egare, riksmarskalken grefve J. G. Stenbock, uppförde ock ungefär samtidigt Holms närbelägna kyrka, hvilken kan betraktas som ett slottskapell". -- S. omtalas 1409, då det tillhörde väpnaren Peder Laurensson; sedan känner man intet om egarna förrän 1510, då Syö egdes af frälsemannen Lasse Timmesson, som förde en half lilja i skölden. Hans änka Anna Eriksdotter gifte på 1530-talet om sig med konungens fogde Jakob Västgöte, som 1541 sålde S. till Gustaf Vasa. Erik XIV bortbytte gården 1562 till Gustaf Johansson (Tre rosor), grefve till Bogesund. Efter hans sonson Johan Stensson ärfdes S. af farmodern Cecilia Gustafsdotter Stenbock och innehades sedan af hennes brorson samt dennes son och sonson, den sistnämnde slottets byggherre. Då han dog ogift (1705), ärfdes egendomen af hans systers sondotter Hedvig Katarina Lillie, gift med grefve Magnus Julius De la Gardie. Dennes sonsöner sålde S. 1838 till frih. J. G. Baner, hvarvid samtidigt den banérska fideikommissrätten öfverflyttades från Djursholm till S. Nuv. innehafvaren af fideikommisset är frih. J. G. S. Baner. Sjö, Johan August, riksdagsman, f. 16 juli 1839 i Linneryds församling, Kronobergs län, d. 17 aug. 1913, var till yrket landtbrukare, blef landstingsman 1871 och var led. af Andra kammaren för Konga härad 1876--87 och 1891--1911 och för länets östra valkrets 1912--13. S. var 1879--87 samt 1891--1913 medlem af statsutskottet och representerade där ofta den ytterliga sparsamhetsvänligheten. Som yngre väckte han på många håll stark anstöt genom yttranden, som tydde på fosterlandslöshet och försvarsnihilism, men intog sedan en helt annan ståndpunkt, t. ex. i försvarsutskottet 1901. S. var tullvän, dock med moderation. Emellertid kostade honom hans motstånd mot rågtullen vid majriksdagen 1887 tre års bortovaro från riksdagen. S. var medlem af landtmannapartiets förtroenderåd. Sedan 1904 var han landstingets vice ordf. <tab>J. C. Sjöaflöning kallas med gemensamt namn dag-aflöning jämte sjötillägg. Sjöaflöning utgår till flottans personal (ej de värnpliktige) under sjötjänstgöring med olika belopp för olika tjänstegrader och äfven i viss mån för olika förhållanden (vintertjänst i nordliga farvatten m. m.) samt utgör i vanliga fall l1/2 gång dagaflöningen under tjänstgöring i land, således exempelvis för kommendör 9 kr. om dagen, för kapten 6 kr. o. s. v. H. W-1. Sjöaftappning. Se Sjöreglering. Sjöanemoner, zool. Se Aetinia. Sjöared. Se Knäred. Sjöartiklar, sjöv., förr bruklig benämning på de samlade straffbestämmelserna för brott och förseelser, som af någon tillhörande sjökrigsmakten begåtts mot gällande lag och förordningar. De första sjöartiklarna kungjordes till efterlefnad af Gustaf Vasa. Sedan utfärdades "sjöartiklar och skeppsrätt" af Johan III 1570, af drottning Kristina 1644 och af Karl XI 1685. Sjöartiklarna förändrades 1795 till "krigsartiklar", tillämpliga på både landt- och sjökrigare. Numera kallas motsvarande förordning "Strafflag för krigsmakten", utfärdad 23 okt. 1914. L. H.* Sjöartilleri, sjöv., å krigsfartyg uppställda skjutpjäser, utgjordes förr af samma slags kanoner som användes i land. De voro gjutna af järn, koppar eller brons (kanonmetall), invändigt cylindriska och utvändigt ofta rikt utsirade. Efter hand uppkom en mångfald olika stora kanoner, hvilka hvar för sig fingo olika namn. I svenska flottan finna vi sålunda under 1500-talet kartauer (hela [18 cm. kaliber, 17 kg. kulvikt], 3/4 och Va), s l a n g o r (hela [12 cm. kaliber, 5 kg. kulvikt], 3/4 och ½), stycken (storm-, långa storm-, stackote storm-, kvarters-, vagnborgs-, märse- och fyrpils-), f a l k o-n e 11 e r (dubbla och enkla) samt f a l k o n e r och hakar (nick-, skepps-, storm-, telle-, märse-, dubbla och halfva). Äfven åtskilliga andra benämningar förekomma, såsom apostlar, skerbrecker, basilisker, näktergalar, munkar, bockebyssor, sker-pentiner, bartser, stenbysskamrar och puthundar. Emellertid uppkom snart behof af en rationellare indelning af artilleriet. 1540 konstruerade mekanikern G. Hartmann i Niirnberg, där vid denna tid storartad kanontillverkning egde rum, den s. k. artillerimåttstocken, enligt hvilken kanonerna klassificerades efter kulvikten. Måttstocken, som efter hand antogs i de flesta länder, dock med vissa modifikationer, uppstacks på en metallskifva, medelst 5 uppgraderade "linjer": sten-, granat-, kaliber-, järn- och blylinjerna, å hvilka man omedelbart kunde uppmäta olika artilleripjäsers pun-digtal och kaliber. Den svenska artillerimåttstocken, som modifierades 1705, var gällande ända till 1831, då i stället det s. k. kalibersystemet infördes hvilket dock icke hindrade, att kanoner och mörsare ännu under lång tid benämndes efter pun-digtal. Genom det sätt, hvarpå måttstocken tillkommit och förändrats, öfverensstämde emellertid kanonkulornas vikter icke nöjaktigt med pundig-talsbenämningarna, utan kulorna vägde i allmänhet något mer än 7/e däraf (t. ex. en 24-pundig kula