783 Sjöbok-Sjöborrar 784 under han blef tillfångatagen. 1796 blef S. lots-direktör och chef för amiralitetets styrmansstat. S. var en modig och rådig krigare, särskildt känd som en af svenska flottans mest bildade officerare. Han författade åtskilliga läroböcker och afhandlingar i sjövetenskapen, bl. a. Sjömanövern (1791), Skeppstackling (1792), Skeppsbyggeriet (s. å.) och Navigationen (1795, jämte tabeller). Han var led. af örlogsmannasällskapet (1799) .och af Krigsvet. akad. (1815). _ H. w-1. Sjöbok. Se Seglingsbeskrifning. Sjöbollar, bot. Se Pilse. Sjöborg, Nils Henrik, universitetslärare, fornforskare, f. 6 febr. 1767 i Högestads prästgård i Skåne, d. l juli 1838 i Stockholm, student i Lund 1783, erhöll 1787 den filosofiska graden och kallades 1790 till docent i historia. För antikvariska studier företog han 1791 en resa till fots i norra Tyskland, och under fleråriga vidsträckta resor inom fäderneslandet fortsatte han de studier på fornforskningens område, som han redan i ungdomen ifrigt omfat-tai. 1796 blef han adjunkt i historia i Lund, och 1797 utgaf han Inledning till kännedomen om fäderneslandets antiqviteter. Utnämnd till professor i samma ämne 1799, blef han snart en af Sveriges verksammaste universitetslärare samt förstod att samla kring sig en stor lärjungeskara och af den bilda en skola, till hvilken flera sedermera förtjänta män inom fornforskningens och topografiens områden räknade sig, såsom Lindfors, Liljegren, S. P. Bexell, A. Ahl-qvist m. fl. Dessutom förvärfvade han sig anspråk på erkännande som stiftare af Lunds universitets historiska museum, hvars första samlingar till en betydlig del skänktes af honom själf. Till kännedomen om de svenska landskapens historia bidrog S. genom följande arbeten: Blekings historia och beskrifning (1792-93), Samlingar till Skånes historia och beskrifning (h. l 1801, h. 2 1802, h. 3 1814) samt Beskrifning öfver Malmöhus län. I. Malmö stad (1812). Stor förtjänst inlade han äfven som den där i nyare tider först vände uppmärksamheten på vikten af fornminnens skyddande mot förstörelse. Sedan S. 1816 erhållit tjänstfrihet för lifstiden som professor, vistades han dels på antikvariska resor inom Sverige och äfven i Norge, dels och vanligast i Stockholm, sysselsatt med utgifvandet af sitt stora verk, Samlingar för nordens fornälskare (3 dlr, 1822-30), och varmt nitälskande för uppbyggandet af ett nationalmuseum. Sedan 1798 var han medlem af Mus. akad. Hans vetenskapliga förtjänst torde hufvudsakligen ha legat däri, att han utstakade vägen för andra, för grundligare och djupsinnigare undersökningar mera danade forskare. A. U. B.* Sjöborrar, Echinoidea, zool., en klass af tagg-hudingarna (se d. o.). Kroppen är än klotrund, än hjärtlik, sällan skiflik, städse utan utskjutande armar. Största delen af kroppsväggen är försedd med ett sammanhängande skal af vanligtvis orörligt förenade kalkskifvor. Hos de s. k. regelbundna sjöborrarna är kroppen mer eller mindre klotrund, och de nämnda skifvorna äro - om man bortser ifrån vissa utdöda former - anordnade i 20 meridionala rader; 10 af dessa bära fina porer, hvarje par motsvarande en sugfot. Kaderna af dessa s. k. ambulakrala plåtar äro ordnade så, att två af desamma äro skilda från de närmast belägna genom två af de 10 interambulakralplå-tarna, hvilka ej äro genomborrade af några porer. Alla plåtar bära små växtformiga utskott, på hvilka genom ledband och muskler äro fästa taggar af hos de olika släktena mycket olika form. Upptill, hvarest nämnda plåtar saknas, finnes en krets af mindre plåtar, som begränsa analöppningen; ett större antal små hål finns i den största af dessa plåtar, madreporplåten, vid hvilken stenkanalen är fäst; de öfriga äro dels könsplåtarna, som bära utförsgången för en könskörtel, dels ocellar-plåtar (af lat. ocefllus, litet öga), så benämnda, emedan de uppbära organ, hvilka förr tydts som ögon. Ambulakral- och interambulakralplåtarnas nedersta ända omger ett större fält, utan sammanhängande skelett, i hvars midt munnen är belägen (fig. 2). - Hos de s. k. irreguljära sjöborrarna är kroppen mer eller mindre oval, och analöppningen med omgifvande småskifvor är belägen excentriskt mer eller mindre långt aflägsen från toppunkten; hos dessa sjöborrar har således en bilateral symmetri utvecklat sig. Ännu starkare blir afvikelsen från den strålformiga kroppsformen, när, såsom hos en del sjöborrar är förhållandet, munnen ej ligger i centrum, utan närmare f ramändan. Dessutom kunna ambulakralplåtarna på skalets öfversida vara annorlunda utbildade än på dess undersida. .- På skalet äro ock fästa s. k. pedicellarier, små egendomliga grjpverktyg, som ha till uppgift att aflägsna främmande kroppar från skalets yta. Munnen är hos de regelbundna och några irreguljära sjöborrar utrustad med 5 kraftiga, kretsställda kalktänder, hvilka uppbäras af ett kompliceradt system af kalkstycken, den s. k. Aristoteles' lykta. Alla sjöborrar äro hafsdjur; flertalet lefver på ringare djup vid kusterna, några i de stora djupen. Vid Sveriges västkust förekommer ett mindre antal arter. Somliga ega förmågan att borra håligheter i bergväggar, där de kunna taga sin boning. Några tyckas vara allätare eller företrädesvis lifnära sig af alger; hos andra påträffar man regelbundet tarmkanalen fylld med hafs-slam, hvars organiska beståndsdelar djuret torde tillgodogöra sig. En del sjöborrar används till föda. Redan i silurformationen uppträda sjöborrar; de äldsta (de paleozoiska), som ofta sammanfattas under benämningen Palceoechinoidea, skilja sig från sena tiders sjöborrar därigenom att, medan antalet ambulakralplåtrader visserligen är detsamma (5 par), interambulakralraderna däremot uppträda i större antal. I. Ordningen Regularia: bandformiga ambula-kralrader, nästan klotrunda, centralmun med tugg-apparat och central analöppning. Vid svenska västkusten äro Echinus miliaris (h a f s i g e 1-släktet) och E. esculentus allmänna (se fig. l o.