blef han domprost i Linköping, men flyttades 1876 tillbaka till Kalmar som biskop i Kalmar stift. S. deltog som ombud för Linköpings stift i kyrkomötet 1873 samt som själfskrifven led. i kyrkomötena 1878, 1883, 1888 och 1893. S:s mångsidiga begåfning och framstående duglighet blefvo flera gånger tagna i anspråk i offentliga värf vid sidan af hans ämbete. Så var han 1866 förordnad till led. i en kommitté för afgifvande af förslag rörande offentliga undervisningsanstalter för kvinnlig ungdom, 1877 till ordf. i en kommitté för utarbetande af förslag till stadga för en examen för blifvande lärare vid rikets allmänna läroverk och 1888 till ordf. i en kommitté för uppgörande af ny ordning för kyrkoskrifningen. I bibelöfversättningsarbetet deltog han som led. i en nämnd för granskning af bibelkommissionens arbete. Dessutom var S. led. af Första kammaren 1876--79 och två gånger statsrevisor. 1860 blef han teol. doktor. S. var varm anhängare af och nitisk kämpe för den klassiska bildningen och en framstående skolman, hvars verksamhet på detta område bar mycket goda frukter och hvars ord i skolfrågor varit tungt vägande. På det kyrkliga området tillhörde han den s. k. högkyrkliga riktningen. Hans uppträdande utmärkte sig alltid för stor måttfullhet och sann humanitet. Sjöbris, meteor. Se Landvind. Sjöbåt, sjöv. Se Sjöfartyg. Sjöbäcken, geogr. Se Bäcken 4. Sjöbädd, skpsb. Se Bädd 2 a. Sjöcrona, svensk adlig ätt, som härstammar från Skåne. Den framstående landthushållaren och led. af Landtbruksakad. (1813) landtrådet Cornelius Alexander Cronsioe (f. 1767, d. 1824), hvars förste kände stamfader var handlanden Torbjörn Cronsioe i Landskrona i början af 1700-talet, adlades 1819 med namnet S. -- Hans sonson Cornelius Alexander S., ämbetsman, politiker, f. 22 okt. 1835 i Hardeberga socken, Malmöhus län, blef student i Lund 1853, filos. kandidat 1857 och doktor 1859, aflade 1860 examen till rättegångsverken samt blef 1864 vice häradshöfding och 1867 adjungerad led. i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Han var expeditionschef i Civildepartementet 1871--79, under tiden (1873) utnämnd till assessor i nämnda hofrätt, och var landshöfding i Skaraborgs län 1880--1906. S. var medlem af Första kammaren för Skaraborgs län 1887--93 och 1900-09 och satt därunder i lagutskottet (1887--88 och, som ordf., 1891, 1906--07) samt i särskilda (1889--90, 1901--03, 1905, 1908) och tillfälliga (1890, 1892, 1904) utskott. Han bevistade alla kyrkomöten 1883--98 samt var ordf. i åtskilliga kommittéer, såsom bolags- (1885--90) och värnskattskommittén (1902--03). S. blef juris hedersdoktor vid Linné-jubileet 1907 och medlem af Mus. akad. 1908. S. är konservativ, men har ifrat för sänkning af det politiska strecket och för kvinnans rösträtt. -- S:s kusin Hans Aron S. (f. 1825, öfverste i armén 1882, d. 1898) var 1884--87 led. af Andra kammaren för Hälsingborg. Sjödén, Nils Adolf, harpvirtuos, f. 15 jan. 1843 i Sollefteå, d. 15 juni 1893 i Biel, Schweiz, blef 1861 student i Uppsala och tänkte bli läkare, men utbildade sig i harpspelet under ledning af fru P. Åhman och Pratté i Sverige samt Zamara i Wien och vann från 1867 som harpvirtuos ampelt erkännande i Europas flesta hufvudstäder. I England vistades han 2 år och blef grundlig kännare af keltisk folkmusik. Konung Ludvig af Portugal utnämnde honom till kammarmusiker. I Sverige och det öfriga Norden uppträdde han 1872-77 och fick då beröm för icke blott en utomordentlig teknik, utan äfven för poetiskt uttryck. På hans repertoar förekommo ej endast de vanliga harpkomponisterna Oberthür, Parish-Alvars och Pratté, utan äfven Sebastian Bach, i effektfullt arrangemang af virtuosen själf Efter 1877 vistades han i utlandet. Sjödrabbning, större strid till sjöss. Sjödrucken, sak, som legat i sjövatten så länge, att den däraf tagit skada. Sjöduglig, sjöv. Se Sjövärdig. Sjöelefant, zool. Se Säldjur. Sjöfallssandsten, geol., en vid Stora Sjöfallet i Lappland förekommande sandsten af hög ålder. Jfr Hyolithusgruppen. Sjöfart (Skeppsfart) har idkats af jordens flesta folk, så långt man kan följa deras minnen. Urspr. var det förmodligen endast urholkade trädstammar, som begagnades till sjöfarten, och sådana äro ännu i dag de lägre folkens enda fortskaffningsmedel till sjöss. Att urholkade trädstammar begagnats fordom äfven i Sverige, visar sig af de farkoster, som ej sällan uppgräfvas ur svenska mossar och sjöar samt äfven af ordet ekstock som namn på en mindre farkost. Efter hand lärde man sig att styra båtarna och att med rodd drifva dem upp för strömmen. Ett ytterligare framsteg var att förena flera trädstammar till en flotte. Dylika flottar hvilade på uppblåsta fårskinn och tätades med jordbeck: de ha från urminnes tider intill denna dag användts vid flodfarten på Eufrat och Tigris, och lämningar af liknande farkoster, sannolikt efterbildningar af de föregående, ha af fornforskare påträffats i en mängd europeiska sjöar ända bort till Irland. Det var emellertid icke på floderna, som sjöfarten skulle svinga sig upp till världshistorisk betydelse. De väldiga strömmar, kring hvilka odlingens frön först slogo ut i blom, förmedlade väl liflig samfärdsel inom sina egna områden och gåfvo sålunda uppslaget till den gren af sjöfarten, inlandssjöfarten, som af ser att fylla behofvet af samfärdsel på de inländska vattendragen. Lika litet ha de stora insjöarna i Nord-Amerikas, Asiens och Afrikas midt förmått ge lif åt någon nämnvärd sjöfart; endast sällan har en och annan kanot tveksamt vågat sig ut på deras vida ytor. Inlandssjöfarten har i senare tider i hög grad främjats genom strömrensningar och anläggning af kanaler förbi ofarbara ställen i floderna eller mellan skilda vattensystem. Jfr Kanal.