Något, men icke mycket, senare än för inlandssjöfarten torde begynnelsen böra sättas till det andra slaget af sjöfart, nämligen kustsjöfarten, som afser att förbinda skilda sträckor af samma lands kuster. Äfven detta slags samfärdsel måste dock förbli af öfvervägande lokal betydelse. Sin största uppmuntran torde det ha fått genom begäret att söka upp indräktiga fiskerier; sålunda torde de rika laxfiskena i de halländska och norrländska strömmarnas nedre lopp äfvensom sill-och torskfiskena vid Norges kuster ha kraftigt bidragit till dessa landsdelars bebyggande. En ypperlig hjälp fick kustfarten äfven i de strömsättningar, som utmed kusterna drogo sig genom hafvet och i hvilkas riktning djärfvare sjömän tidigast torde vågat sig något längre bort från hemmets stränder. Så förde den ström, som förbi Nilens mynningar går utmed Medelhafvets östkust, från äldsta tider de feniciske kustfararna mot n. till ön Cyperns grannskap. Först på detta stadium af sjöfartens historia kan seglingskonsten (se Navigation), hvars ursprung är okändt, ha blifvit af någon större betydelse. Kustfarten innebar väl den första början till sjöfart efter större måttstock. Men den egentliga, stora hafssjöfarten, den som slår bro öfver världshafven, förmedlar utbytet af de olika ländernas natur- och kulturalster samt ställer främmande folkstammar och skilda världsåskådningar ansikte mot ansikte med hvarandra, - denna sjöfart tillhör ett senare skede i vårt släktes utveckling. Ehuru den gynnats genom de nämnda hafsströmmarna, har den ej dem att tacka för sin uppkomst. De indianska kanoter, som någon gång långt före Amerikas upptäckt kastades upp på Azorernas eller Europas stränder, voro och förblefvo enstaka underting, som aldrig ledde till någon närmare förbindelse, lika litet som de japanska fartyg, som Stilla hafvets strömmar någon gång förde med sig till Amerikas västkust. Det har fordrats särskildt gynnsamma förhållanden för att dana ett verkligt dugande sjömansfolk, där ämne och anlag funnits till ett sådant. En smal kustremsa, brant stupande ned i hafvet och skild från det inre landet genom berg, tillräckligt höga att ej medge någon lifligare förbindelse mellan kust och inland, har därvid visat sig i hög grad gynnsam. Än mera har detta varit fallet, om kusten varit söndersplittrad i uddar och näs samt inskuren med en mängd vikar, fjärdar och sund. Samma gynnsamma förutsättningar besitter äfven en flock af öar, belägna nära intill hvarandra och intill fasta landet. Ingenting lockar nämligen så den mänskliga vetgirigheten och forskningslusten som ett mål, tillräckligt nära att utan svårighet kunna skönjas, men också tillräckligt aflägset för att ej utan ansträngning kunna uppnås. Därför läto redan i en aflägsen forntid fenicierna, som mödosamt letat sig väg utefter sin strandbrädd nedanför Syriens berg, af ön Cyperns frestande närhet locka sig öfver hafvet. Och väl hunna så långt, trängde de fram från ö till ö, från land till land utefter hela Medelhafvet och därifrån genom Herkules' stöder långt ut i Atlantiska hafvet. Något längre fram utvecklades grekerna, på Arkipelagens bergiga kuster, där man på ett par timmar kan förflytta sig från den ena ön till den andra, till ett kraftigt sjömansfolk, som upptog feniciernas handelspolitik och var nära att med sina kolonier kringgärda hela Medelhafvet, innan striden med perserna kom emellan och ledde dem in på nya banor. I det västliga Medelhafvet drogo etruskerna öfver från fastlandet till Elba, från Elba till Corsica och från Corsica till Sardinien; och det är ganska möjligt, att de redan i 2:a årtusendet före vår tidräkning voro med bland de nordliga sjöfolk af eljest oviss härkomst, som från Medelhafvets öar gjorde strandhugg på dess sydliga kuster och hvilkas fruktansvärda anlopp var nära att krossa det egyptiska stormaktsväldet. Deras romerska grannar däremot voro aldrig rätt hemmastadda på hafvet, ej ens då de behärskade världen. Tyrrhenska hafvet har dock på sina vågor sett romare och kartager under det första puniska kriget (264-241 f. Kr.) utkämpa några bland de väldigaste sjöstrider världshistorien vet att omtala. Samtidigt uppblomstrade under Alexanders efterföljare en storartad sjöfart på de östra hafven. Ptolemaierna byggde jätteskepp, som i storlek närmade sig våra dagars största fartyg, och äfven i Röda hafvet drogo deras flottor ända till Indien och nedåt Afrikas östkust. Genom näset vid Sues, där endast en tidtals igensandad sötvattenskanal förband Nilen med Röda hafvet, voro de till Indiska oceanen hörande farvattnen afspärrade från all direkt sjöförbindelse med Medelhafvet. Men på de förra hade icke dess mindre en storartad sjöfart från urminnes tider vuxit upp. Från öarna mellan Asien och Australien hade den malajiska rasen i tider, om hvilka ingen forskning vet något att förtälja, gjort sjöfärder, som ställa feniciernas långt i skuggan, och bredt sig ut öfver Indiska och Stilla hafven från Madagaskar till Påskön, ett af stånd af 210 längdgrader, eller sju tolftedelar af jordens omkrets, således mer än dubbelt så stort som afståndet mellan den vidtfamnande ariska rasens utbredningsgränser före Columbus. Ännu är den gåtan olöst, huru det varit dem möjligt att befolka ön Madagaskar på så stort afstånd från deras utgångspunkt, utan att de kunna spåras i de mellanliggande länderna. Det är ännu oafgjordt, huruvida gynnsamma hafsströmmar och monsunvindar hastigt och lätt fört dem från strand till strand utan att de där lämnat djupare spår efter sig, eller om sådana spår verkligen funnits, men af tiden blifvit utplånade. Möjligen står i samband därmed uppkomsten af den sjöfart, som lockade folket på Arabiens sydkust - å Egyptens minnesmärken omtalad som sagolandet Punt och för de klassiska folken känd under namn af Lyckliga Arabien - öfver Bab-el-Mandebs sund till den afrikanska Somali-kusten, och därifrån å ena sidan ned emot sydliga Afrika, å den andra ända till Indien, redan långt innan fenicierna upptogo den genom bibelns utsago ryktbara handeln med Ofir. I en helt annan del af världen, högt uppe i Norden, var det som under en senare tid det vikingalif uppstod, hvilket snart skulle rycka alla Nordens folk med sig. Redan på Plinius' tid (23- 79 e. Kr.) torde käcka sjöfarande ha dragit öfver hafvet från Norge till öarna n. om Skottland, en längre väg än från någon af Medelhafvets öar till närmaste fastlandskuster. Att sjöfarten är urgammal i våra farvatten, därom vittnar bl. a., att grafvar från stenåldern påträffats t. o. m. på