Sjömanskap, sjöv., kännedom om allt, som hör till ett fartygs tackling och manöver, hvartill dock ej navigationen anses höra. Ehuru sjömanskapet förvärfvas nästan uteslutande på praktisk väg, finnas dock som ledning läroböcker däruti (bl. a. "Lärobok i sjömanskap", l:a delen: "Lärobok i takling", af K. G. Frick, 1872, 2:a delen: "Lärobok i skeppsmanöver", af J. A. Ekelöf, 1881, samt "Lärobok i sjömanskap" af D. U. V. Linder, 1896). B. N.* Sjömansklass. Se Sjömanskåren. Sjömansknop, sjöv. Se Knop. Sjömansknut, stundom förekommande benämning på sjömans- 1. råbandsknop. Se Knop och Knut. Sjömansknutar i allmänhet, d. v. s. sådana knutar, som användas ombord, benämnas af sjöfolk dels knopar, dels stek (se Knop och Stek). Sjömanskåren, sammanfattningen af k. flottans fast anställda (stamanställda) manskap, har, sedan båtsmanshållet genom 1887 års riksdagsbeslut började sättas på vakans, undergått åtskilliga omorganisationer. 1917 års stat upptar 4,200 löner för detta manskap, hvilket utgöres af underofficerskorpraler, korpraler och menige, de sistnämnde med hänsyn till tjänstbarheten indelade i l : a, 2 : a och 3:e klassens sjömän. Sjömanskåren indelas i afdelningar och yrkesgrenar sålunda, att däcksafdelningen omfattar artilleri-, signal-, torped-, gnist- och minmatroser, ekonomiafdelningen sjukvårdare, hofmästare, befälskockar, skeppskockar, förråds-män och hornblåsare, maskinafdelningen skeppseldare, torpedeldare och undervattensbåteldare, samt handtverksafdelningen vapensmeder, torpedhandtverkare och timmermän. Sjömanskåren indelas vidare, hufvudsakligen i ekonomiskt afseende, i 5 matros-,2 ekonomi-, 2 eldar-och 2 handtverkskompanier, hvilka äro fördelade med ungefär hälften på hvardera af flottans stationer. - Sjömanskåren rekryteras dels genom "karlskrifning" från skeppsgossekåren med skyldighet för den karlskrifne att kvarstå 6 år i sjömanskåren, dels genom anställning af manskap i en ålder af minst 17 år medelst kontrakt (värfning) i allmänhet för en tjänstetid af 3½-6 år. Förlängning af anställningstiden på l-2 år är i vissa fall frivillig, i vissa fall obligatorisk. Underofficerskorpral äfvensom korpral, som fullgjort fordringarna till befordran till underofficerskorpral, är berättigad att efter den bestämda anställningstidens utgång fortfarande kvarstå i tjänst. Karlskrifven skeppsgosse öfvergår i allmänhet genast till 2:a kl. sjöman; de värfvade anställas i regel som 3:e kl. sjömän. Befordran till högre tjänstegrad och uppflyttning till högre sjömansklass sker i enlighet med bestämmelser i reglementet för sjömanskårens skolor. För uppflyttning till 2:a sjömansklassen fordras förutom genomgångna kurser en tjänstetid af 12 månader och till l:a sjömansklassen 36 månader, för befordran till underofficerskorpral minst 6 år. Från underofficers-korpralerna rekryteras flottans underofficerskår. - Sjömanskårens utbildning eger rum dels i rekryt-, korpral- och underbefälsskolor i land, dels under tjänstgöring och i kurser eller andra skolor ombord och i land. - Aflöningen indelas i 4 lönegrader, den lägsta (4:e) med 12 kr. i månadslön och 30 öre i dagaflöning, den 3:e med resp. 15 kr. och 50 öre, den 2:a med 23 kr. och 60 öre samt den l:a med 45 kr. och 80 öre. Dessutom tillkomma lega, beklädnad, naturaunderhåll, inkasernering 1. inkvarteringsbidrag, sjötillägg, uppmuntringspenningar, lönetillägg efter resp. 9 och 12 års tjänst, äfvensom arfvode för kompanikorpraler. Vid hvardera stationen föres befälet öfver sjömanskåren af en därtill förordnad regementsofficer, vanligen kallad kårchef. H. W-I. Sjömansmissionen, en frivillig kärleksverksamhet, som syftar till att särskildt i de utländska hamnstäderna värna sjömännen mot de frestelser och faror, som där omge dem, och bereda dem stöd och uppmuntran för deras andliga lif samt på annat sätt vara dem till hjälp. I detta syfte ha genom missionen uppförts kyrkor och läsrum, där sjömännen kunna tillbringa aftnarna med nyttiga sysselsättningar, läsning och skrifning o. s. v. Genom henne utsända sjömanspräster med sina assistenter äro ifrigt verksamma att samla sjömän omkring Guds ord och till samkväm, af hvilka särskildt julfesterna äro ljuspunkter. De uppsöka dem äfven på sjukhusen och i fängelserna och tränga in i krognästen och andra lastens hålor för att rycka dem undan fördärfvet. De utföra ett betydelsefullt arbete för att förhindra rymning, taga vara på betydande summor af sjömännens besparingar och förmedla dessas hemsändande till deras anhöriga. På allt sätt arbeta de på att stärka bandet mellan sjömännen och deras hem och återknyta det, där det brustit. Första begynnelsen till de nordiska ländernas sjömansmission låg i den verksamhet, som utfördes af pastorerna, förnämligast af J. Serenius (se denne), vid den 1710 bildade svenska församlingen i London och den 1728 invigda Ulrika-Eleonorakyrkan där. Bland främlingar, som arbetade för svenska sjömän, må nämnas engelske metodistpastorn G. Scott, hvilken, sedan han 1842 nödgats lämna Sverige, under sin verksamhet i Shields och Newcastle flitigt sökte taga vård om svenska sjömän, och tysken Tidman, som mot slutet af 1850- och början af 1860-talet var verksam som bokspridare i London och äfven gjorde en resa till Norge för att väcka uppmärksamhet på sjömännens nödtillstånd. - Den egentlige impulsgifvåren till nordiska sjömansmissionen var emellertid norske pastorn J. C. H. Storjohann, som genom understöd från svenska kyrkans råd i London satts i tillfälle att närmare studera sjömanslifvet i de engelska hamnstäderna. Efter hans återkomst till Norge bildades på hans initiativ 1864 i Bergen Föreningen til evangeliets forkyndelse for skandinaviske sömænd i fremmede havne, och redan följande år utsändes sjömanspräster till Leith, Shields-Newcastle och Antwerpen. I Danmark bildades 1867 ett liknande sällskap, hvari Chr. H. Kalkar var en af de drifvande krafterna och som 1868 utsände den förste danske sjömansprästen (till Hull-Grimsby). Efter ett tändande föredrag af pastor Storjohann i Blasieholmskyrkan 1869 upptog Evangeliska fosterlandsstiftelsen sjömansmissionen på sitt program och beslöt att upptaga arbetet i Konstantinopel, dit pastor P. J. Svärd (sedermera Augustanasynodens president, d. 1902 som kyrkoherde i Mora) afreste i nov. s. å., och i Alexandria. Äfven sven-