867 Skalbaggkvalster-Skåldasaga 868 taga någon näring, utan lefva på det under larvstadiet i fettkroppen magasinerade förrådet. Så är t. ex. fallet med flertalet långhorningar och de större praktbaggarna. - Bland skalbaggarna finnas åtskilliga för människan på ett eller annat sätt svåra skadedjur. I främsta rummet må framhållas ollonborrar, barkborrar, sädesknäppare (Agriotes), coloradobaggen, jordloppor samt åtskilliga viflar, såsom snytbaggar och tallviflar. Å andra sidan äro vissa skalbaggar att betrakta som för människan indirekt nyttiga djur. Sådana äro t. ex. asätarna och flera af de ofvan såsom rofdjur betecknade familjerna, framför allt nyckelpigor, myr-baggar och jordlöpare, hvilka bidraga till utrotandet af skadeinsekter. Liksom andra insektsgrupper äro skalbaggarna talrikast i tropiska länder och aftaga i artantal mot polerna. För Sverige upptar Grill i sin katalog (1896) omkr. 3,320 arter. Sedan dess ha dock flera nya anträffats, så att man sannolikt ej öfver-drifver, om man för Sverige antar ett antal af 3,500. Ännu på Grönland lefva rätt talrika arter, de flesta kortvingar. Fossila skalbaggar ha träffats af så skilda former redan från början af den mesozoiska tiden, att gruppens geologiska ålder säkert går ansenligt längre tillbaka. Den sedan gammalt brukliga indelningen af skalbaggarna i underordningar, benämnda efter tarsledernas antal (se ofvan), fastän i gröfre drag användbar, leder dock, strängt genomförd, till en onaturlig gruppering, emedan tarsledernas antal kan växla bland påtagligen helt närstående släkten. Man har därför i senare tid sökt framställa ett mera naturligt system, grundadt på organisationen i dess helhet. Enligt detta indelas skalbaggarna först i 2 hufvudgrupper, allteftersom bakhöfterna ej alls eller blott obetydligt ingripa på l:a bukleden (Polyphaga) eller de fullständigt afskära densamma från främre till bakre kanten (Adephaga). Den senare gruppen omfattar blott ett fåtal familjer, den förra alla de andra. Här nedan uppräknas blott de viktigare, i detta arbete omnämnda familjerna, af hvilka de flesta blifvit beskrifna under sina svenska namn. I. Adephaga: Fam. CicindeUdce (se San d-jägarfamiljen), Carabidm (se J o r d-löparfamiljen), Paussidce, Dytiscidce (se D y k a r f a m i l j e n), Gyrinidce (se Vattenkretsar e). II. Polyphaga: A. Staphylinoidea: Fam. Staphylinidce (se B r a c h e l y t r a, äfven i Suppl.), Pselaphidce, Histeridce, Sil-phidce. B. Palpicornia: Fam. Hydrophilida (se Vattenbaggar). C. Diversicornia: Fam. Cantharidce (se Mjukbaggar), Cleridce (se M y r b a g-g a r), Coccinellidce (se N y c k e l p i g o r), Dermestidce, Elateridce (se Knäpparfamiljen), Buprestidce (se Praktbag-ga r), Ptinidce. D. Heteromera: Fam. Tenebrionidce, Meloidcz, Mordellidce, Rhipiphoridce. E. Phytophaga: Fam. Cerambycidce (se äfven Långhorningar), Chrysomelidce (se äfven Donacia, Liljebaggar och Sköldbaggsläktet). F. Ehynchophora: Fam. Curculionidce (se Viflar), Scolytidce (se B a r k b o r-r a r och Vedborrar). G. L a m e 11 i c o r n i a (se d. o.): Fam. Luca-nidce, Scarabceidce. Af den synnerligen rikhaltiga litteraturen må här anföras: C. G. Thomson, "Skandinaviens co-leoptera" (l-9, 1859-68) och "Skandinaviens insekter. 1. Coleoptera" (1885), G. Seidlitz, "Fauna Baltica" (2:a uppl. 1891), C. Grill, "Catalogus Coleopterorum Scandinavise, Daniae & Fennise" (1896), E. Reitter, "Fauna Germanica. Die käfer des Deutschen reiches" (I-IV, 1908-12), och G. Adlerz, "Svenska skalbaggar i urval" (1916). Skadedjur bland skalbaggarna finnas behandlade i A. E. Holmgren, "De för träd och buskar nyttiga och skadliga insekterna" (1867), A. Tullgren, "Skadeinsekter i trädgården och på fältet" (1906) och "Våra snyltgäster' (1914), samt I. Trägårdh, "Sveriges skogsinsekter" (s. å.). Se ock pl. I till art. Landtbrukets skadeinsekter, pl. II till art. Skogens skadeinsekter och pl. II till art. Trädgårdens skadeinsekter. G. A-z. Skalbaggkvalster, zool. Se G a m a s i d ge. Skalbank, Snäckbank, geol., i naturen förekommande sammanhopning eller samling af dels hela, dels söndergrusade skal af snäckor och musslor (snäckgrus, skalgrus), vanligen med inblandad sand, grus eller lera. Sådana samlingar af snäckgrus, bildade vid forna stränder, träffas på flera ställen inom Sveriges såväl östra som västra provinser, ofta många mil in i landet och t. o. m. mera än 50 och 100 m. ö. h. En del, de glaciala, innehåller hufvudsakligen eller uteslutande högnordiska former, sådana som numera lefva endast i Ishafvet; andra, de postglaciala, utgöras af skalen efter molluskarter, som ännu lefva i Nordsjön och Östersjön. Snäckbankarna, hvilkas innehåll flerstädes användts som jordförbättringsmedel (snäckmärgel), ha sällan större mäktighet än 1/2-1 m.; deras utsträckning i horisontal riktning är mycket växlande, ofta flera tiotal m. Mest bekanta äro snäckbankarna ("skalbergen") på de s. k. Kapellsbackarna vid Uddevalla. Jfr Bohus län, Istiden, sp. 1016, och Märgel, sp. 280. E. E. Skald (isl. skáld), författare, vitterhetsidkare, poet. -- Ordet har i nysvensk tid inlånats i svenskan från isländskan. Dess släktskapsförhållanden äro dunkla; det har härledts ur forniriskt scél, berättelse, men äfven sammanställts med ty. schauen, skåda, och skulle i så fall urspr. ha betydt teckentydare, siare. Skáldasaga, isländsk saga om tre af Harald Hårfagers hirdskalder, Audun illskælda, Ölver hnúfa ("stumpnäsa") och Thorbjörn Hornklofve, som ville förföra en fränka till konungen, men af henne blefvo grundligt dragna vid näsan. Till straff ålade Harald dem en farlig beskickning till konung Erik Björnsson i Uppsala för att mäkla fred mellan Sverige och Norge. Då de med väl förrättadt ärende kommo tillbaka, återvunno de konungens nåd. Sagan grundar sig utan tvifvel på verkliga händelser, men har under tidernas lopp blifvit tillökad med åtskilligt ohistoriskt gods. Den finns upptecknad i "Hauksbók" och tryckt i denna (1892--96). R. N-g.