865 Skalbaggar borde räkna de ofta synnerligen starkt utvecklade hornlika utskotten på hufvud eller halssköld hos ef af en del scarabseider (herkulesbaggen, goliat-baggen, noshornbaggen, många dyngbaggar m. fl.), men ingen iakttagelse bestyrker en sådan användning af utskotten i fråga. De tyckas därför knappast kunna tillskrifvas någon annan roll än antingen den af prydnader eller kanske sannolikare blott af utbuktningar af muskelfästena för att möjliggöra en kraftigare muskelutveckling, hvilket har stor betydelse vid hannarnas inbördes kamp. Betydande färgolikheter mellan könen äro mindre vanliga än t. ex. hos fjärilarna. I vårt land förekommer detta slag af sekundära könskaraktärer endast hos en del blombockar (Lepturince). .- Många skalbaggar ega förmågan att frambringa ljud, t. ex. det bekanta tickande ljudet af dödsuret (se d. o.). Af annat slag äro de gnisslande eller knarrande s. k. stridulationsljuden, som åstadkommas genom rifning af någon hård kant mot en med ytterst fina, parallella tvärstrimmor rafflad, upphöjd list, en s. k. stridulationsrasp. En sådan finns t. ex. hos långhorningar på framkanten af mellanryggen, och mot denna gnides halssköldens bakre kant under nickande rörelser. Hos tordyflarna finns tvärs öfver baksidan af hvardera bakhöften en smal stridulationsrasp, mot hvilken framkanten af främsta bukleden gnides i taktmässiga rörelser. Företrädesvis i den betryckta sinnesstämning, som framkallas, då man fasthåller dem mellan fingrarna, låta skalbaggarna höra dylika stridula-tionsljud, men äfven vid sina inbördes misshällig-heter. - Skalbaggarnas försvarsvapen äro man-diblerna, hvartill hos en del kommer förmågan att utgjuta skarpa vätskor, vare sig ur munnen, från spottkörtlarna eller ur analkörtlarna. Hos paussi-derna och några arter af jordlöparfamiljen (skjutbaggen m. fi.) explodera de ur analkörtlarna utgjutna vätskorna i luften till illaluktande ångor. Rätt många skalbaggar låtsa sig vid fara vara döda och ligga länge alldeles orörliga, trotsande hård behandling, med ben och antenner indragna i för detta ändamål afsedda gropar. Så är t. ex. fallet med de med hårdt kroppshölje utrustade dödsuren och dermestiderna. Larvernas kroppsform är lika växlande som deras lefnadssätt. De som rofdjur fritt kringströfvande larverna af de adephaga (se nedan) familjerna och kortvingarna äro i allmänhet långsträckta, sexbenta, lifligt rörliga, försedda med 2,stundom långa, ledade analspröt (cerci). De ha därigenom en viss likhet med larvborstsvansar. En motsatt ytterlighet visa de klumpiga, masklika, i jorden graf vande eller i ved och andra inre växtdelar lefvande larverna. Dessa äro antingen utrustade med helt korta, till gång odugliga fötter, såsom hos Lucanidce, Scarabceidce och vissa långhorningar (Cerambycince, se d. o., och Lepturince), eller alldeles fotlösa, såsom hos andra långhorningar (Lamiince) samt hos Buprestidce, Cur-culionidce och Scolytidce. Mellan dessa ytterligheter finnas emellertid hos andra familjer i samband med lefnadssättet otaliga öfvergångsformer. De hos alla skalbagglarver urspr, bitande mundelarna äro hos somliga (se t. ex. dykarfamiljen) på ett egendomligt sätt ombildade till på en gång bitande och sugande. - Förpuppningen sker i jorden eller, då det gäller träätande larver, i vedens yttre lager Tryckt den 4/i 17 eller under trädstammens bark. NycAelpigorna och flertalet chrysomelider låta puppan hänga vid bakändan i det fria på någon växt eller något annat föremål. Puppan är hos de allra flesta en s. k. pupa libera (se I n s e k t e r, sp. 715) med den fullbildade insektens yttre organ fullkomligt fritt framträdande och tydliga, fastän mer eller mindre tryckta intill kroppen. Kortvingarna ha dock stundom en pupa obtecta liknande fjärilarnas, med anlagen till antenner, ben och vingar fastklibbade vid kroppen. Hos nyckelpigorna är puppan ett mellanting mellan båda de nämnda formerna. Kokong förfärdigas före förpuppningen af vissa larver. Stundom utgöres denna uteslutande af larvens stelnade afsöndringar, såsom de blåsformiga, genomskinliga kokongerna hos vifvelsläktet Cionus. Vanligen inblandas dock i kokongens vägg hvarjehanda växtaffall, såsom hos guldbaggarna. För många af de större skalbaggarna (se t. ex. ekoxen) varar larv-stadiet flera år; smärre skalbaggar kunna däremot stundom ge upphof till flera generationer på en enda sommar. Med sina bortåt 200,000 kända arter (d. v. s. nära 1/3 af alla kända djur) utgöra skalbaggarna den utan jämförelse formrikaste af alla djurgrupper. Att de det oaktadt ute i naturen falla mindre i ögonen, beror på deras mera dolda och mindre rörliga lefnadssätt i jämförelse med de lifligt kringsvärmande, säkert också individrikare flugorna, steklarna och fjärilarna. Såsom man kan vänta inom en så talrik grupp, ha dess medlemmar egnat sig åt mycket växlande näringsfång. De kunna vara: 1. rofdjur, såsom sandjägare, jordlöpare, dykare, vattenkretsare, kortvingar, histerider, nyckelpigor, mjukbaggar och myrbaggar; 2. a s ä t a r e, såsom silfiderna; 3. djuraffallsätare, såsom der-mestider och en del ptinider; 4. s vamp ät are, såsom en hel mängd smärre skalbaggar af skilda familjer; 5. trä-ätare, såsom vissa ptinider (anobiiner), barkborrarna, en del viflar och lång-horningarnas larver; 6. slam- och v ä x t a f-f al Isa t are, såsom vattenbaggarna m. fl.: 7. spillningsätare, såsom dyngbaggarna; 8. b l a d ä t a r e, såsom chrysomelider, ollonborrar, spanska flugan, en del viflar m. fl.; £). pollen-och honungsätare, såsom lepturiner, guldbaggar, en del knappare och mordellider samt en hel mängd andra skalbaggar af skilda grupper, äfven bland de eljest af rof lefvande; 10. s v a m p-odlare, såsom vedborrarna; 11. parasiter, dels i djurbon, såsom en mängd kortvingar, psela-fider, paussider, meloider och rhipiforider, dels ytterparasiter på varmblodiga djur, såsom bäfver-lusen (se Platypsyllus castoris). Inom några familjer eller t. o. m. släkten egna sig olika arter åt växlande näringsfång. Så t. ex. finnas bland vattenbaggarna alla möjliga öfvergångar från på land lefvande spillningsätare till slamätande vattendjur, och inom släktet Silpha (se S i l p h i d se) finnas rofdjur, asätare, svamp-ätare, spillninssätare och bladätare. Stundom anlita de fullbildade skalbaggarna helt andra näringskällor än larverna. Sålunda lefva lepturinerna uteslutande i blommor, medan deras larver lefva i trä, guldbaggarna lefva likaledes på blommor, under det larverna lefva i växtaffall. Ej sällan synas de fullbildade skalbaggarna icke alls upp- 25 b. 28