Skamplun. Se Schablon. Skampåle, pelare af trä eller sten, vid hvilken fordom förbrytare offentligen undergingo s. k. schavottering, utställdes att skämmas eller straffades med spö eller ris (se fig. till art. Anckarström). Därför skulle en straffpåle med halsjärn uppsättas vid hvarje tingsställe. De, som där stodo för att skämmas eller undergå kroppsplikt, fingo icke h. o. h. eller till någon del skyla sina ansikten, ej heller därvid bruka sådan klädedräkt, hvarigenom de blefve okända. Innan delinkventen uppdrogs på pålen för att tilldelas spö eller ris, skulle han förses med ett lifstycke af läder, fodradt vintertiden med ludet skinn och så inrättadt, att det bevarade främre delen af kroppen, men att öfre ryggen blef fri. I nu gällande svenska strafflag äro alla skamstraff af ifrågavarande slag aflysta. Jfr Kåk och fig. däri. V. A-t. Skamstraff, jur., sådana straff, hvilkas hufvudsyfte är att genom en offentligt anordnad skymflig eller förödmjukande behandling af den brottsliges person reagera mot brottet. De ha numera öfverallt afskaffats såsom blott egnade att försämra eller etiskt nedbryta den brottslige. Bland sådana i äldre tid hos oss förekommande straff märkas stockstraffet (afskaffadt 1841), kyrkoplikt (se d. o.; afsk. 1855) samt utställning att skämmas (afsk. 1864). N. S-g. Skända, ind. myt., i den yngre indiska mytologien namn på krigsguden, gudarnas härförare (se KärUikeya). K. F. J. Skandal (af grek. skandalon, eg. gillersticka, giller), offentlig anstöt, obehagligt uppseende; någonting förargelseväckande, anstötlighet. -- Skandalisera, låta (någon) framstå i obehaglig dager, utskämma, göra till föremål för skandal. -- Skandalös, som väcker anstöt och uppseende på samma gång, skamlig. Skandera (lat. scandere, eg. klifva), uppläsa verser taktmässigt, med upplösning af texten i versfötter för att klargöra det metriska schemat. Subst. Skansion. Skanderbeg [-bä'j]. Se Kastriota. Skanderborg, stad i Jylland, Skanderborg amt, vid Skanderborg sjö. 3,700 inv. (1916). S. är beläget vid den östjylländska banan, som därifrån har en bibana till Silkeborg. Det är byggdt kring ett gammalt slott från 1100-talet. N. om staden ligger byn Skanderup, efter hvilken slottet blef uppkalladt. S. fick stadsrättigheter 1583, men har aldrig haft annan kyrka än slottskapellet. Det belägrades 1340, hvarvid Niels Ebbesön stupade. Att Kristian IV vistades där i sin ungdom, är blott en sägen. 1767 blef slottet nedrifvet, med undantag af kapellet. Sedan blef höjden, hvarpå det låg, omdanad till en trädgård. 1845 restes där ett minnesmärke öfver Fredrik VI och 1916 ett öfver Fredrik II, som gaf S. stadsrättigheter. Stiftsamtmannen öfver Aarhus stift bor i S. E. Ebg. Skanderborg amt, hvilket sedan 1867 haft amtman tills. med Aarhus amt, men eget amtsråd, omfattar städerna Horsens, Skanderborg och Silkeborg samt 6 härad. 97,138 inv. (1911). E. Ebg. Skanderun, stad i Syrien. Se Alexandrette. Skandia, tidskrift. Se Svenska litteraturföreningen. Skandia, brand- och lifförsäkringsbolag. Se Brandförsäkring, sp. 1469, och Lifförsäkring, sp. 432--433. Skandien (af lat. Scandia), ett, särskildt af skalder, stundom brukadt namn på Skandinavien. Skandinav, från Skandinavien bördig person. Skandinavien (lat. Scandinavia) är ett redan af romerska skriftställare användt namn på Sverige och Norge eller delar däraf. Plinius d. ä. (d. 79 e. Kr.) omnämner vid ett tillfälle Scandinavia som en stor ö ej långt från Germania och uppräknar vid ett annat tillfälle, efter brittiska hörsägner, öarna Scandia, Nerigon (Norge) och Tule (norra Norge). Scandia och Scandinavia äro troligen olika former af samma namn, hvilket urspr. betecknade halföns sydligaste del och återfinnes i det nuv. Skåne. Ptolemaios (i 2:a årh.) berättar om fyra skandiska öar, och hos Jordanes (se d. o.; 500-talet) nämnes en stor ö Scandza. Numera betecknar Skandinavien de tre rikena Sverige, Norge och Danmark och omfattar 809,985 kvkm. med 11,144,444 inv. (1915). Jfr Skandinavism. Skandinavien, i Chicago utgifven norsk-amerikansk, till republikanska partiet ansluten tidning, uppsatt 1866 som veckoblad af J. Anderson från Voss, blef 1870 dagblad med Kn. Langland som redaktör till 1872. "S:s" inflytande ökades mycket i synnerhet under Nicolay A. Grevstads redaktörstid 1892--1911. K. V. H. Skandinavisches archiv fur physiologie, en i Leipzig, på Veit & Comp:s förlag sedan 1889 utkommande, af Fr. Holmgren och efter hans död (1897) af R. Tigerstedt redigerad fysiologisk tidskrift med bidrag af svenska, norska, danska och finska fysiologer. Hittills (1916) ha 35 band af denna tidskrift utkommit. Skandinavisk, som har afseende på, omfattar eller tillhör Skandinavien. Skandinaviska alliansmissionen. Se Mission, sp. 673, 678, och Missionsvänner, sp. 683. Skandinaviska föreningar i utlandet. Se Utlandssvenskar. Skandinaviska halfön, Sverige och Norge sammantagna. Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget. Se Kreatursförsäkring. Skandinaviska kreditaktiebolaget, Sveriges första aktiebank, urspr, afsedt (enligt den förste förslagsställarens, C. F. Tietgens, plan) att vara ett stort skandinaviskt internationellt kreditinstitut med ett grundkapital af 25 mill. rdr och med hufvudkontor i Köpenhamn samt filialer i Stockholm, Göteborg, Kristiania, Amsterdam, London och Paris, stiftades af bl. a. O. Ekman, 0. Dickson, 0. Wijk, K. Fr. Wa3rn, A. 0. Wallenberg 24 okt. 1863 i Göteborg, dit hufvudkontoret förlades i st. f. till Köpenhamn, och 6 nov. s. å. erhölls K. M:ts fastställelse å bolagsordningen för Skandinaviska kreditaktiebolaget i Göteborg. Aktiekapitalet bestämdes nu till lägst 5, högst 15 mill. rdr, hvaraf 5 mill. för Sverige samt 10 mill. för de öfriga länderna. Emellertid uteblef den väntade utländska teckningen alldeles, och vid det konstituerande sammanträdet 21 mars 1864 var minimikapitalet och något däröfver fulltecknadt med enbart svenskt kapital samt den första inbetalningen af 20 proc. verkställd. Icke blott de internationella, utan äfven de skandinaviska planerna