professuren i exegetik, från hvilken han 1896 erhöll afsked. Tillika var han kyrkoherde i Stångby och Vallkärra 1859--65 och i Uppåkra och Flackarp från sistnämnda år, hvarjämte han 1863--65 var kontraktsprost i Torna kontrakt. 1860 blef han teol. doktor i Jena och 1878 led. af Göteborgs Vet. o. vitt. samh. Han var ombud för teol. fakulteten i Lund vid allmänna kyrkomötena 1878, 1888 och 1893. 1876--78 var han ordf. i Lunds missionssällskap. På grund af en hans motion vid kyrkomötet 1888 firas andra böndagen numera som reformationsfest. S. var urspr. bestämd af västkustens schartauanska fromhetstyp, men anslöt sig sedermera till den kyrkliga riktning, som vid midten af 1800-talet hade Thomander och Wieselgren till främsta märkesmän (hans maka i första giftet var en dotter till Wieselgren). På detta håll sympatiserade man med den särskildt af Rosenius och Fjellstedt ledda evangeliska väckelsen, men hade starkare kyrkliga och humanistiska intressen än Rosenius. Afvisande ställde man sig mot den lundensiska högkyrkligheten. Det antiepiskopala temperamentet hos S. härledde sig härifrån. S. var en å såväl hufvudets som hjärtats vägnar rikt begåfvad predikant, uppburen särskildt i yngre dagar. Lifligt intresserad af hednamissionen, författade S. några af våra bästa missionspsalmer. Som vetenskaplig författare var han synnerligen produktiv, med skarp blick för det personligt karakteristiska och det pointerade i detaljerna. Denna hans läggning kom honom till godo såväl i hans praktisk-teologiska och exegetiska som i hans kyrkohistoriska författarskap. Anekdoten och ordleken fingo emellertid med tiden för mycket af hans kärlek. Snarfyndig och kvick, blef han en mästare på dessa områden, men för originalitetsjakt kan han ej frikännas. Den satte sin stämpel på hans predikan och hans predikoutkast, och äfven i exegetiken och kyrkohistorien kommo de stora synpunkterna till korta. I hans kyrkohistoriska produktion, utmärkt för förvånande personalhistorisk kännedom, saknas därjämte en modern forskningsmetods noggrannhet. Med sin med attiskt salt bemängda personliga älskvärdhet blef han under sin långa ålderdom ett af Lunds mest karakteristiska professorsoriginal, lifligt senterad af växlande studentgenerationer. Bland den mängd teologiska arbeten, som S. utgaf, må nämnas De luce ex lusibus verborum litterarum sacrarum (1847), De ecclesia ante Christum (1851), De disciplina ecclesiastica (1852), bearbetning af Barths "Bibliska historien" (1850, 11:e uppl. 1878), förklaringar öfver Matteus' och Johannes' evangelier, brefven till romarna och korinterna samt Uppenbarelseboken (1853 ff., i P. Fjellstedts bibelverk), Predikoutkast öfver högmesso- och aftonsånglexter (1857; ny följd 1886--88), Handbok i den bibliska fornkunskapen (1857; 3:e uppl. 1890), metrisk öfv. af "Psaltaren" med förklaringar (1862), Kyrklig själavårdslära (1877), Om formeln ande och sanning (1883, i Lunds univ. årsskrift), Apostlarne Petrus', Paulus' och Johannes' herdabref. Utläggningsförsök (1887), Det nya testamentets heliga skrifter efter J. A. Bengels sätt tolkade och förklarade. 1. Jakobs och Judas' epistlar (1891), Jobs bok (öfv. och kommenterad 1894). På det historiska, särskildt det kyrkohistoriska, området var S. ej mindre produktiv. Sålunda utgaf han bl. a. Handbok i allmänna verldshistorien (1851, 3:e uppl. 1864), Handbok i Sveriges kyrkohistoria (1866--67), Göteborgs stifts herdaminne (1878--85), Predikoverksamhetens och den andliga vältalighetens historia i Sverige till 1850 (1879), Lifsbilder från det lutherska reformationsårhundradet (1884), Uddevalla herda- och skolminne (1888), Kristlig kyrkohistoria i lifsbilder (1892), Det theologiska doktoratet i Sverige resp. 1593--1893 (1893). Dessutom författade han ett större antal biografier i "Svenskt biografiskt lexikon" samt åtskilliga afh. och uppsatser i tidningar och tidskrifter. Flera af hans skrifter utgåfvos anonymt, somliga under signaturen Carl Abrahamsson. -- S. var därjämte en flitig öfversättare af särskildt tysk uppbyggelselitteratur, såsom skrifter af Luther, Scriver, Roos, Hiller, Woltersdorf m. fl. 2. Ernst Teofil S., den föregåendes son, svensk-amerikansk författare, f. 14 april 1857 i Solberga, Bohuslän, blef student i Lund 1877 och utvandrade 1878 till Amerika, i afsikt att där bli jordbrukare. Då denna plan icke lät förverkliga sig, drefs han af omständigheterna in på tidningsmannabanan och anställdes som medredaktör 1880 af "Svenska amerikanaren" och 1884 af "Svenska tribunen", bägge utg. i Chicago. 1885 flyttade han till staten Washington, där han i en jämförelsevis vild, men vacker natur redde sig ett hem. 1888 återgick han till tidningsväsendet och var 1891 redaktör för "Vestkusten" i San Francisco, hvarefter han en tid åter var jordbrukare i Washington. S. har utöfvat en synnerligen omfattande och för kännedomen om de till Amerika utflyttade svenskarnas historia och kulturella lif mycket gifvande författarskap: Svensk-amerikanska poeter i ord och bild (1890), Våra pennfäktare (1897), Washington och dess svenska befolkning (1908), California och dess svenska befolkning (1910) samt Oregon och dess svenska befolkning (1911). Vidare har han utgett ett häfte dikter Under västliga skyar (1907) och den intressanta själfbiografiska skriften Vagabond och redaktör (1914). 3. Karl Abraham Valdemar S., den föregåendes broder, tidningsman, politiker, f. 24 juli 1861 i Lund, där han 1881--86 var student. Han egnade sig sedermera åt pressen, bl. a. som redaktör af "Hudiksvalls allehanda" 1888--94 och, sedan 1894, af "Falukuriren". 1912--14 var han led. af Första kammaren, vald af de frisinnade i Kopparbergs län. S. är ifrig nykterhetsvän och har utgett Nykterhetsrörelsens banérförare (1903). 4. Sigfrid Adalvard S., den föregåendes halfbroder, jurist, ledamot af Högsta domstolen, f. 19 febr. 1867 i Lund, blef där 1885 student, 1890 juris kandidat och 1895 juris doktor. Efter tjänstgöring i och under Göta hofrätt, som 1893 tilldelade honom titeln vice häradshöfding, utnämndes han 1900 till assessor i samma hofrätt. Han deltog åtskilliga år i lagstiftningsarbetet, bl. a. rörande ny legostadga och försäkringslagstiftning, samt medverkade som led. i Lagberedningen (1903--08), till dennas förslag till ny jordabalk. 1905 blef S. revisionssekreterare och 1908 justitieråd.