933 Skavronskij-Sked 934 Skavronskij, A., pseudonym för G. P. Danilev-skij (se denne). Ska'zon (af ska'zéin, halta), metr. Se K o-I i a m b. Skeat [ski't], Walter William, engelsk språkforskare, f. 1835 i London, d. 1912 i Cambridge, var först präst, blef 1860 fellow (se d. o.) vid Chrisfs college i Cambridge (med undervisning i matematik), men egnade sig tillika åt språkstudier och utnämndes 1878 till Elrington och Bos-worth professor i angelsaxiska vid Cambridge universitet. Han utöfvade en lång och fruktbärande verksamhet, i mindre grad som lärare - ty engelska språkets studium har ännu icke funnit någon tacksam jordmån vid Englands gamla universitet -. än som utgifvare, hufvudsakligen af medelengelska texter, och som språkvetenskaplig författare. Som de förnämsta af hans många arbeten äro att nämna upplagor af "The vision of William con-cerning Piers the Plowman" (1867-85), John Barbour's "Bruce" (1870-89), "The complete works of Geoffrey Chaucer" (med noter och glos-sar, 6 bd, 1894; 2:a uppl. 1899 ff.) och "Aelfric's Lives of saints" (angls, med eng. öfv. 1881-1900) samt Etymological dictionary of the english language (1879-82; 4:e omarb. uppl. 1910). I Philological societys, Early English text socie-tys, Chaucer societys m. fl. sträfvanden deltog S. med verksamt intresse och stiftade själf 1873 English dialect society, som afslutade raden af sina publikationer med vol. 80 år 1896, då Wrights stora "English dialect dictionary" började utkomma (dess första band är tillegnadt S.). Vid sidan af Alex. Ellis, H Sweet, F. Furnivall och sir James A. H. Munay (se dessa ord) skall S. behålla en hedrad plats som en af de engelsmän, hvilka mest bidragit att väcka och främja det friskare och mera vetenskapliga lif, som från 1860-talet framträder inom den engelska språkforskningen. A. E. Skebo, bruk. Se Schebo. Skeby, socken i Skaraborgs län, Kinnefjärdings härad. 940 har. 248 inv. (1915). Annex till Källby, Skara stift, Kinna kontrakt. Skebäck, Örebro stads gamla hamn vid Svartåns nedersta fall och sluss, strax ö. om stadsplanen, används ännu vid lossning och lastning af pråmgods och massaved till Örebro pappersbruk. Därifrån utgå den 1888 fullbordade kanalen till Hjälmaren samt den 1904 byggda järnvägen till Örebro södra station, och där ligger stadens kraftstation. Wbs- Sked, ett med skaft försedt redskap af lera, trä, ben, horn eller metall, som hufvudsakligen används vid förtärande af flytande eller eljest mera lösa födoämnen. Skeden har för detta ändamål ett vanligen konkavt blad med rund, oval eller äggformig (man-delformig) omkrets. Primitiva "skedar", tillverkade af ledpannorna till djurben, äro funna vid Taubach nära Weimar och tillhöra paleolitisk tid. Under den neolitiska tiden blefvo skedar af lera, trä, ben och horn allmänna. Lerskedar äro hittade i pålbyggnader från yngre stenålder och tidig bronsålder i Nord-Italien och Schweiz, på boplatser i Frankrike (Camp de Chassey), i danska grafvar, i Sverige (fig. l, sp. 935-936) och från långt senare tid i Egypten. Skedar af ben eller hjorthorn kän- ner man likaså från pålbyggnader (Wangen, Sutz), ur en bronsåldersekkista i Guldhöi vid Vamdrup i Danmark o. s. v. Träskedar från stenåldern äro funna i danska mossar, pålbyggnader vid Roben-hausen i Schweiz och annorstädes. De fornegypti-ska skedarna af trä och af elfenben nyttjades mest som redskap till rökelsekärlen. I Nord-Europa torde det ha varit först genom romerskt inflytande, som skedar af metall (brons och silfver) blefvo kända. Sådana äro funna i Nord-Tyskland och Danmark. Från Sverige känner man under järnåldern hufvudsakligen skedar af ben. Den tidigaste (omkr. Kristi födelse), sirad med 2 skulpterade fågelbilder, är funnen i en brandgraf i Edsbro socken, Uppland. Något senare äro träskedarna, som hittats i danska mossar. Flera benskedar äro funna i "svarta jorden" på Björkö i Mälaren. De äro rikt ornerade, med runda flata blad, och tillhöra vikingatiden (fig. 2). Från medeltiden ega vi i Sverige många silfverskedar i behåll (fig. 3-5). De äldsta ha rundt blad; skaftet afslutas ofta nedtill med ett djurhufvud, ur hvars gap bladet springer fram. Skaftet är vid medeltidens början längre än vid dess slut. Bladet var vidare fram- än baktill och egnade sig ej för att med spetsen stickas in i munnen. Under medeltiden vardt skeden äfven ett liturgiskt redskap (hostie-, rökelsesked, af silfver, stundom af ädelsten o. d.). Renässansen smidde gärna skeden till ett lyxföremål; silfver- och guldskedar med gravering, drifvet arbete och rikt ornerade skaft blefvo vanliga (fig. 6-11). S. k. apostlaskedar (fig. 11) utgjorde bestick af 13 skedar, hvilkas skaft uppburo bilder af de tolf apostlarna och Jungfru Maria; de voro eg. afsedda för kyrkligt bruk, till att blanda några droppar vatten i vinet, men plägade i England äfven ges som faddergåfvor. De hos lappfolket brukliga s. k. lappskedarna ha små ringar hängande vid skaften, efter en 1600-tals modell från de högre svenska klasserna (se fig. 9; jfr fig. 9 i art. Lappar). Från 1700-talet har aflång form på skedbladet blifvit den gängse (fig. 12-14). Ett äldre tillverkningssätt för järnskedar består däri, att ena ändan af en 4-6 mm. tjock jämten utsmides till en platt och den andra delen till ett skaft, hvarefter plätten formas till ett skedblad medelst kägelformiga hammare på ett städ med rundade fördjupningar, motsvarande den konkavform skedbladet skall få; de öfverskjutande kanterna klippas och filas bort, oxid aflägsnas genom utspädd saltsyra, skeden torkas i sågspån, förtennes och poleras. Enligt senare metod göres skeden så, att metallen smältes, valsas och klippes i af passade "stycken", som valsas på nytt, medelst "utskärare" konturformas och sedan färdigpressas mellan två stansar, som tillika innehålla de sirat, hvarmed skeden skall förses. Jämte silfret har i nutiden ny-silfver fått vidsträckt användning till skedar. Tennskedar gjutas i tudelade mässingsformar; för åstadkommande af trä- och elfenbensskedar begagnas såg, snidverktyg och rasp; hornskedar utsågas ur horn-plattor och varmpressas. Alltefter storlek och bestämmelse skiljes numera mellan matskedar, dessertskedar, teskedar, mockaskedar (för finare kaffe i helt små koppar), syltskedar, hvilka senares blad är bredare fram- än baktill, ströskedar (med runda perforerade blad, för socker) m. m T. J. A. E. F-t.