Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skenäs skans ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Har å fartyg, som ej bestrider postföring, aflämnats
bref med annat innehåll, än som nyss sagts, beror
det på befälhafvaren att mottaga detsamma, men
han är vid bötesansvar pliktig att vid ankomsten
till destinationsorten genast ombesörja detsammas
aflämnande till närmaste postanstalt och har ej
rätt till någon ersättning därför af postverket.
R. L-n.
Skeppsbro (Skeppsbrygga), fortif., en af förankrade
fartyg (mest pontoner) buren träbro. Se vidare
Ponton.
Skeppsbroäng. Se Djurgården, sp. 573.
Skeppsbruk, sjöv. Se Skeppsbord.
Skeppsbruten, sjöv., sjöfarande, som är i nöd
stadd till följd af missöde eller olycksfall till
sjöss. Om anstalter för skeppsbrutnas räddning se
Lifräddningsväsende.
Skeppsbrygga. Se Skeppsbro.
Skeppsbyggeri är en urgammal konst, och kännedom
saknas om ej blott af hvem, utan äfven när och hvar
den först uppfanns. Troligen voro de första båtarna
endast urholkade trädstammar; af flera sådana,
förenade med säf, trädrötter o. d., erhöllos flottar,
som kunde bära ett större antal människor. Senare
lärde man att bygga båtarna af lätt flätverk,
öfverdraget med hudar (hudklädda båtar äro ännu i bruk
på flera ställen af jordklotet). Först långt senare
utbyttes flätverket mot böjda trän och hudarna mot
till hvarandra fogade bräder. Nästa framsteg var,
att båtens ändar fingo spetsig form samt att en
upphöjd kant (reling) anbragtes omkring båten. –
Båtarna stakades till en början fram på grundt vatten,
längre fram ändrades stången till en paddelåra,
hvarigenom framfart möjliggjordes äfven på djupare
vatten. Årans blad gjordes bredt, hvarigenom dess
verkningsgrad ökades; men det dröjde länge, innan
paddelåran ändrades till den form, som nu används,
med fast stödpunkt i båten.
Det första större fartyg, hvaröfver beskrifning
finnes, är Noaks ark (se Ark 2 och Syndafloden). –
Egypterna voro tidigt skeppsbyggare, ehuru deras för
Nilen afsedda fartyg voro af ringa storlek. Redan
3,000 år f. Kr. byggde de långa, grundgående
fartyg, som framdrefvos med åror och segel och voro
försedda med 2–3 styråror (jfr fig. 2 å pl. IV till
art. Egypten). De egyptiska fartygen byggdes längre
fram med spant och bordläggningsplankor, tågvirket
bestod af bublus l. träbast, och seglen voro af
papyrus. Ett och annat stort skepp fanns redan under
dessa sjöfartens första tider, dock snarare lyxskepp
än afsedt för nyttigt ändamål. Sålunda lät Ptolemaios
Filopator bygga ett fartyg, hvars like dittills
icke funnits; det var 218 kubits (lat. cubitum)
eller omkr. 97 m. långt, hade 5 årrader och 4,000
roddare. – Fenicierna anses först ha byggt och
användt sjögående fartyg; dessa byggdes af furu med
master af cederträ och åror af ek. Fenicierna vågade
sig långt ut på hafvet till aflägsna länder. Äfven
öfriga folk vid Medelhafvets kuster (främst grekerna)
bedrefvo i större eller mindre grad sjöfart. Att
skeppsbyggerikonsten då nått en viss höjd, framgår
äfven af beskrifningen på det skepp, som konung Hiero
i Syracusa lät bygga under Archimedes’ ledning;
det hade 8 torn, från hvilka stenar kunde slungas
och pilar skjutas, men
var mera ett flytande palats än ett krigsskepp, och
ombord å detsamma funnos trädgårdar, fiskdammar,
stall, kvarnar, badrum, gymnastik och bibliotek
m. m.; besättningsstyrkan öfversteg 600 man. –
Ehuru fenicierna voro tidigare sjöfarande än
grekerna, tillegnade sig dock de senare äran af
skeppsbyggeriets uppfinning. De tillskrefvo sålunda
Pyrrhos uppfinningen af konsten att medelst värme
böja plankor till skeppsbyggnad, Piseus uppfinningen
af rostrum eller speronen, Thyfos rodret, Epilamios
ankaret, Hippias lastfartyg och Jason långskepp. Det
första långskepp den sistnämnde byggde kallades
Argo (lång). Dessförinnan var fartygets form
mera rund. Akterskeppets form var under grekiska
sagotiden mycket bukig, såsom den ännu bibehålles på
den holländska koffen. Rodret bestod i början af två
styråror, romarnas "gubernacula". Långskeppen voro
egentligen afsedda endast för strid; transport- och
lastfartyg hade en mera rund och bukig form. Köl
fanns endast på krigsskeppen. Bordläggningen fästes
vid spanten med tränaglar. För att skydda sig mot
fientliga fartygs speroner hade man på sidorna
utstående plankor, som kallades öron. Fartygen
målades med lysande, vanligen röda eller ljusblå,
färger samt sirades med ornament och djur- eller
gudabilder. Fartygssidan beströks med ett slags vax
eller fernissa, som motstod både sol och vatten. –
Segelkonsten hade under forntiden alltmera utvecklats,
men endast handelsfartygen, som hade en jämförelsevis
liten besättning, använde för sin framfart
uteslutande segel; krigsfartygen voro fortfarande
byggda för rodd och använde segel endast under längre
förflyttningar. Med krigsfartygens växande storlek
ökades antalet årrader. Vid tiden för Kristi födelse
förekommo i allmänhet endast galejor med 1 eller 2
årrader ("uniremer" och "biremer"), men senare byggdes
fartyg med ända till 5 årrader ("kvinkveremer"), om
ock "biremer" och "triremer", de senare med 3 årrader,
voro de vanligast förekommande. Dessa fartyg voro
ända till 60 m. långa, men hade ringa bredd och höjd
öfver vattnet; ändarna voro skarpa och försedda med
högt uppspringande stäfvar (jfr Galär o. fig. 1 däri).
I Norden leder skeppsbyggnadskonsten sina anor
antagligen från början af vår nuvarande tidräkning. En
ganska god kännedom om våra förfäders fartyg har
erhållits genom utgräfningar i Slesvig och Norge. De
i Nydam mose (se d. o.)
i Slesvig funna fartygen anses vara från 400-talet;
ett af dem (se fig. 1 i art.
Mossfynd) är en 23,75 m. lång, klinkbyggd,
odäckad ekbåt för 28 åror, bordläggningen
är med basttåg fäst till spanten, nåten äro
tätade med ylletyg och beck. De i Norge funna små
vikingaskeppen härstamma från 700- och 900-talen
och äro klinkbyggda, odäckade, enmastade
ekbåtar med höga stäfvar. Ett af dem, som är
funnet i en grafhög vid Gokstad nära Sandefjord,
beräknas ha haft ett deplacement af omkr. 30
ton (jfr Drake 3, fig.
2 o. 3); dess bordläggningsplankor äro med
nitnaglar af järn förenade med hvarandra samt
fasthållas till spanten i nedra delen af skrofvet
med vidjor och trädrötter samt i öfra delen med
järn- och tränaglar. De nordiske vikingarnas
upptäcktsfärder, som sträckte sig till Island
och Grönland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
