Har å fartyg, som ej bestrider postföring, aflämnats bref med annat innehåll, än som nyss sagts, beror det på befälhafvaren att mottaga detsamma, men han är vid bötesansvar pliktig att vid ankomsten till destinationsorten genast ombesörja detsammas aflämnande till närmaste postanstalt och har ej rätt till någon ersättning därför af postverket. R. L-n. Skeppsbro (Skeppsbrygga), fortif., en af förankrade fartyg (mest pontoner) buren träbro. Se vidare Ponton. Skeppsbroäng. Se Djurgården, sp. 573. Skeppsbruk, sjöv. Se Skeppsbord. Skeppsbruten, sjöv., sjöfarande, som är i nöd stadd till följd af missöde eller olycksfall till sjöss. Om anstalter för skeppsbrutnas räddning se Lifräddningsväsende. Skeppsbrygga. Se Skeppsbro. Skeppsbyggeri är en urgammal konst, och kännedom saknas om ej blott af hvem, utan äfven när och hvar den först uppfanns. Troligen voro de första båtarna endast urholkade trädstammar; af flera sådana, förenade med säf, trädrötter o. d., erhöllos flottar, som kunde bära ett större antal människor. Senare lärde man att bygga båtarna af lätt flätverk, öfverdraget med hudar (hudklädda båtar äro ännu i bruk på flera ställen af jordklotet). Först långt senare utbyttes flätverket mot böjda trän och hudarna mot till hvarandra fogade bräder. Nästa framsteg var, att båtens ändar fingo spetsig form samt att en upphöjd kant (reling) anbragtes omkring båten. -- Båtarna stakades till en början fram på grundt vatten, längre fram ändrades stången till en paddelåra, hvarigenom framfart möjliggjordes äfven på djupare vatten. Årans blad gjordes bredt, hvarigenom dess verkningsgrad ökades; men det dröjde länge, innan paddelåran ändrades till den form, som nu används, med fast stödpunkt i båten. Det första större fartyg, hvaröfver beskrifning finnes, är Noaks ark (se Ark 2 och Syndafloden). -- Egypterna voro tidigt skeppsbyggare, ehuru deras för Nilen afsedda fartyg voro af ringa storlek. Redan 3,000 år f. Kr. byggde de långa, grundgående fartyg, som framdrefvos med åror och segel och voro försedda med 2--3 styråror (jfr fig. 2 å pl. IV till art. Egypten). De egyptiska fartygen byggdes längre fram med spant och bordläggningsplankor, tågvirket bestod af bublus l. träbast, och seglen voro af papyrus. Ett och annat stort skepp fanns redan under dessa sjöfartens första tider, dock snarare lyxskepp än afsedt för nyttigt ändamål. Sålunda lät Ptolemaios Filopator bygga ett fartyg, hvars like dittills icke funnits; det var 218 kubits (lat. cubitum) eller omkr. 97 m. långt, hade 5 årrader och 4,000 roddare. -- Fenicierna anses först ha byggt och användt sjögående fartyg; dessa byggdes af furu med master af cederträ och åror af ek. Fenicierna vågade sig långt ut på hafvet till aflägsna länder. Äfven öfriga folk vid Medelhafvets kuster (främst grekerna) bedrefvo i större eller mindre grad sjöfart. Att skeppsbyggerikonsten då nått en viss höjd, framgår äfven af beskrifningen på det skepp, som konung Hiero i Syracusa lät bygga under Archimedes' ledning; det hade 8 torn, från hvilka stenar kunde slungas och pilar skjutas, men var mera ett flytande palats än ett krigsskepp, och ombord å detsamma funnos trädgårdar, fiskdammar, stall, kvarnar, badrum, gymnastik och bibliotek m. m.; besättningsstyrkan öfversteg 600 man. -- Ehuru fenicierna voro tidigare sjöfarande än grekerna, tillegnade sig dock de senare äran af skeppsbyggeriets uppfinning. De tillskrefvo sålunda Pyrrhos uppfinningen af konsten att medelst värme böja plankor till skeppsbyggnad, Piseus uppfinningen af rostrum eller speronen, Thyfos rodret, Epilamios ankaret, Hippias lastfartyg och Jason långskepp. Det första långskepp den sistnämnde byggde kallades Argo (lång). Dessförinnan var fartygets form mera rund. Akterskeppets form var under grekiska sagotiden mycket bukig, såsom den ännu bibehålles på den holländska koffen. Rodret bestod i början af två styråror, romarnas "gubernacula". Långskeppen voro egentligen afsedda endast för strid; transport- och lastfartyg hade en mera rund och bukig form. Köl fanns endast på krigsskeppen. Bordläggningen fästes vid spanten med tränaglar. För att skydda sig mot fientliga fartygs speroner hade man på sidorna utstående plankor, som kallades öron. Fartygen målades med lysande, vanligen röda eller ljusblå, färger samt sirades med ornament och djur- eller gudabilder. Fartygssidan beströks med ett slags vax eller fernissa, som motstod både sol och vatten. -- Segelkonsten hade under forntiden alltmera utvecklats, men endast handelsfartygen, som hade en jämförelsevis liten besättning, använde för sin framfart uteslutande segel; krigsfartygen voro fortfarande byggda för rodd och använde segel endast under längre förflyttningar. Med krigsfartygens växande storlek ökades antalet årrader. Vid tiden för Kristi födelse förekommo i allmänhet endast galejor med 1 eller 2 årrader ("uniremer" och "biremer"), men senare byggdes fartyg med ända till 5 årrader ("kvinkveremer"), om ock "biremer" och "triremer", de senare med 3 årrader, voro de vanligast förekommande. Dessa fartyg voro ända till 60 m. långa, men hade ringa bredd och höjd öfver vattnet; ändarna voro skarpa och försedda med högt uppspringande stäfvar (jfr Galär o. fig. 1 däri). I Norden leder skeppsbyggnadskonsten sina anor antagligen från början af vår nuvarande tidräkning. En ganska god kännedom om våra förfäders fartyg har erhållits genom utgräfningar i Slesvig och Norge. De i Nydam mose (se d. o.) i Slesvig funna fartygen anses vara från 400-talet; ett af dem (se fig. 1 i art. Mossfynd) är en 23,75 m. lång, klinkbyggd, odäckad ekbåt för 28 åror, bordläggningen är med basttåg fäst till spanten, nåten äro tätade med ylletyg och beck. De i Norge funna små vikingaskeppen härstamma från 700- och 900-talen och äro klinkbyggda, odäckade, enmastade ekbåtar med höga stäfvar. Ett af dem, som är funnet i en grafhög vid Gokstad nära Sandefjord, beräknas ha haft ett deplacement af omkr. 30 ton (jfr Drake 3, fig. 2 o. 3); dess bordläggningsplankor äro med nitnaglar af järn förenade med hvarandra samt fasthållas till spanten i nedra delen af skrofvet med vidjor och trädrötter samt i öfra delen med järn- och tränaglar. De nordiske vikingarnas upptäcktsfärder, som sträckte sig till Island och Grönland