ja, ända till Nord-Amerika, bevisa ej blott männens mod och skicklighet, utan äfven de små fartygens duglighet. -- Forntidens nordiska krigsskepp kallades långskepp (se d. o. 2 samt fig. 1 i art. Drake). Deras framstam, äfven kallad hals, pryddes vanligen med en bild af ett djurs, helst en drakes, hufvud. Detta hufvud var löst och kunde borttagas samt tjänade ofta i st. f. flagga såsom tecken till hvilken nation eller höfding fartyget hörde. Främre delen af skeppet, backen, var däckad, likaså den aktersta, skansen, där kajutan var belägen; mellersta delen var försedd med roddbänkar. Under backen var förrummet, där vapnen förvarades. Mellersta delen af skeppet, krapparummet, där roddbänkarna voro belägna, öfvertäcktes i dåligt väder med ett tält af vadmal eller segelduk. För-och akterut funnos de s. k. öserummen, från hvilka man utöste det vatten, som inkommit i fartyget. Man vinnlade sig mycket om att pryda sina skepp. Seglen voro stundom mångfärgade och framstammarna målade i lysande färger eller förgyllda. Krigsfartygen, som från början voro klinkbyggda, blefvo senare kravellbyggda; ofta voro deras förstäfvar beklädda med tjock järn- eller kopparplåt och framspringande järnspetsar, ibland var relingen klädd med en järnkam (ett sådant fartyg kallades "järnbard"), och stundom var hela skrofvet klädt med råa oxhudar. Nordens yppersta långskepp, Olof Trygvessons ryktbara "Ormen långe", skall ha varit 45 m. långt och iörsedt med 34 roddarbänkar. Som nordmännen voro mera krigare än handelsmän, voro deras fartyg hufvudsakligen afsedda för krigsbruk. Handelsfartygen kallades byrdingar (se Byrding) och voro, i olikhet mot krigsfartygen, ofta heldäckade. Fartygen, som byggdes och sattes i sjön på rullar, brukade under vintern vara upphalade på land. -- Med vikingatågens upphörande råkade skeppsbyggeriet i Sverige i förfall, som, med några afbrott, räckte ända till Gustaf Vasas regering, då grunden lades till rikets örlogsflotta, delvis med tillhjälp af införskrifna, utländska skeppsbyggmästare. Åror bibehöllos som framdrifningsmedel för krigsfartyg till början af 1400-talet, då de i samband med kanoners införande småningom försvunno; dock ha i vissa fall, t. ex. beträffande skärgårdsflottans fartyg, roddfartygen fortlefvat ända in på 1800-talet (jfr fig. 2 i art. Galär). Redan på 1300-talet började kanoner uppställas ombord samt styrårorna att ersättas af roder. Under senare delen af medeltiden utmärktes fartygen af starkt språng, så att de för- och akterut voro betydligt högre än midskepps (jfr fig. i art. Karaveler). För- och akter-ut voro dessutom uppbyggda plattformar l. halfdäck och ofvanför det aktra halfdäcket ytterligare ett dylikt; på dessa ställdes kanoner, hvarför påbyggnaderna fingo namn af för- och akterkastell. Fartygen byggdes rundgattade för och akter. Som de voro flatbottnade och oformligt öfverbyggda samt hade kanonerna högt placerade, hände ofta, att de kantrade, allra helst skeppsbyggeriet vid denna tid var ett rent praktiskt handtverk, icke grundadt på teoretiska beräkningar. Fartygen byggdes ej efter ritningar utan efter s. k. bestick, innehållande vissa bestämda dimensioner, särskildt längden. Styckeportar funnos ej ännu, utan kanonerna sköto öfver bank. Först i början af 1400-talet uppfunnos styckeportarna (till Sverige kom denna uppfinning först 100 år senare), hvarpå man öfvergick till att placera fartygens hufvudsakliga bestyckning i bredsida. Holländare och engelsmän ansågos vara den tidens skickligaste skeppsbyggare. -- Längre fram antogos benämningarna back och skans å för- och akterdäcken. Ofvanpå skansen befunno sig chefens kajuta och officerarnas hytter. Småningom smälte back och skans samman till ett batteri, hvarefter en ny skans uppstod. Sålunda uppkommo efter hand fregatter och linjeskepp l. rangskepp (se fig, i art. Fregatt och Linjeskepp), de senare till en början med endast 2 täckta batterier öfver hvarandra, hvilket antal med tiden ökades till 3, ja, i de stora sjökrigen vid 1800-talets början funnos t. o. m. 4-däckare, en typ, som dock befanns svårmanövrerlig och snart försvann. -- I fråga om handelsfartyg utmärktes icke skeppsbyggnadskonsten af några större framsteg under 1400- och 1500-talen; men på 1600-talet gjorde sig behofvet af större fartyg gällande, då handeln utsträckts till Ostindien och Amerika. Starkt byggda handelsfartyg voro på denna tid användbara äfven som krigsskepp. För att öka tillgången af dylika fartyg befriade Karl X Gustaf från vissa tullumgälder dem, som kunde föra minst 14 kanoner, med villkor, att de i krigstid skulle disponeras för örlogsflottans räkning. Häraf uppkommo s. k. "monterade handelsfartyg". Under 1700-talet gjorde skeppsbyggeriet betydande framsteg. Skeppen byggdes längre, lägre och skarpare, deras styfhet ökades, förbindningarna blefvo starkare, kasteilen borttogos, tacklingen förenklades, och fartygsbottnarna började kopparförhydas. Skeppsbyggeriet hade då blifvit en vetenskap, och fartygens proportioner bestämdes efter teoretiska grunder. Redan i slutet af 1600-talet hade danske skeppsbyggmästaren O. Judichær börjat införa ett vetenskapligt system för fartygs konstruktion, och 1691 utgafs i Sverige en afh. om skeppsbyggeri, utgörande 10:e delen af "Adelig öfning", af Åke Rålamb. Men först på 1700-talet började man utge verkliga teoretiska afh. i denna vetenskap. Sålunda utkommo 1730 "Nödig underrättelse om skiepzbyggeriet" af T. von Rajalin och 1775 af Chapmans (se denne) "Tractat om skeppsbyggeriet", utgörande texten till hans 1768 utgifna stora planschverk "Architectura navalis mercatoria", innehållande konstruktionsritningar å alla slags handelsfartyg. Chapmans arbete lade icke allenast grunden till svenska skeppsbyggeriets förbättring, utan blef äfven en ledning för främmande länders skeppskonstruktörer. Förbättringen af krigsfartygen var i ännu högre grad föremål för Chapmans verksamhet. Han utgaf två afh. (1795, 1806) om linjeskepp, deras konstruktion och byggnadssätt. Äfven i utlandet hade under tiden skeppsbyggeriet börjat fotas på vetenskapliga grunder. Den första större teoretiska afh. om skeppsbyggeri, som man känner, utgafs 1696 i Lyon af Paul Hoste, och s. å. utkom äfven en praktisk afh. om skeppsbyggeri af chevalier Renaud. 1746 utgaf fransmannen Bouguer "Traité du navire, de sa construction et de ses mouvements". 1711 utkom i London