981 Skiöarima-Skidlöpning 982 som bred (ordn. Siliculosce). Skiljeväggen kan stå mellan skidans sidokanter och blir då kallad bred, eller mellan skidans platta sidor och blir i så fall smal. Skidan kan vara nötlik, d. v. s. kort och rund samt affallande oöppnad (Nucamentacece), såsom hos Buntas, eller en ledskida (Lomentacece), som afdelar sig med tvärväggar, så att hvarje afdelning bildar mer eller mindre ett helt för sig, som vid mognaden lossnar från de andra, såsom hos Raphanus Raphanistrum L. - I dagligt tal menas med skidfrukter baljorna af våra ärter och bönor. - 2. (Vanligare balja) Krigsv., fodralet till hugg- och stötvapen (sabel, värja, dolk). Ett sådant fodral är af metall eller läder. - 3. Se Skidlöpning. 1. (G. L-m.) 2. H. W. W.* Skiöarima, medelisländskt skämtkväde från omkr. 1400, troligen författadt af Sigurd fostre (se d. o.). Dess hjälte är den fräcke och tilltagsne tiggaren Skide, en, efter hvad det tycks, historisk personlighet från 1100-talet. Historiskt är också, att han 1195 haft en märklig dröm, och det är denna, som Skiöarima skildrar. Skide drömmer, att Oden sänder Tor efter honom för att stifta fred mellan konungarna Hogne och Heden, emedan dessas evin-nerliga strid om den förres dotter Hild den smärta hotar att ödelägga hela Valhall. Förlikningen mellan de båda konungarna åstadkommes sålunda, att Skide helt enkelt själf väljer Hild till maka; och hon är genast villig. Men då han icke kan låta bli att gång på gång i åsarnas krets nämna Guds namn och slutligen gör korstecknet, slår honom Heimdal i vredesmod ett kraftigt slag på truten med själfva Gjallarhornet. Somliga af ein-herjarna ställa sig emellertid på Skides sida, under det att andra äro emot honom; och nu utbryter en ursinnig strid, där de otroligaste hjältedåd utföras, ej minst af den ömklige tiggaren själf, tills ändtligen Sigurd Fafnesbane vräker honom på dörren - och han vaknar öm och mörbultad i en bondgård på Island. Karakteristiken af den krypande, snikne och oförskämde tiggaren är rent dråplig, och hela kvädet flödar af en saftig, drastisk humor. Det är utgifvet af K. Maurer (1869), af G. Vigfusson i "Corpus poeticum boreale" (1883) och af Th. Wisén i "Carmina Norroena" (1886) och är mycket fritt öfversatt till svenska af A. U. Bååth ("Kvädet om Skide", 1895). E. N-K. Skidbladner, nord. myt., ett skepp, förfärdigadt af dvärgarna Broek och Sindre, söner af Ivalde, och föräradt åt guden Frej (se L o k e, sp. 1002). Det är så stort, att alla åsarna med vapen och rustning kunna vara där ombord, och har alltid medvind, hvarthelst man styr kosan. Det är gjordt af så många delar och med så mycken konst, att man kan hopveckla det som ett kläde och bära det i sin pung. Th. W.» Skidfrukt, löt. Se Skida 1. Skidgudinnan. Se S k a d e. Skidkälke. Se Skidlöpning, sp. 988. Skidkörning. Se Skidlöpning, sp. 988. Skidlöpning är framglidning öfver snö medelst under fötterna anbringade skidor. På hvilken tid och hos hvilket folk skidan först kommit i bruk, kan ej med säkerhet afgöras. Sannolikt är dock, att den utgör en utveckling af snöskon, från hvilken den skiljer sig därigenom, att den möjliggör glidning, under det att snöskon tillåter endast gång i vanlig mening. Snöskon l. trugan (fig. 1 o. 2) är nämligen flätad af läderremmar e. d. mellan böjda vidjor i ändamål endast att åstadkomma en tillräckligt stor bäryta, under det att skidan är förfärdigad af trä, stundom på undersidan beklädt med skinn. Bruket af skidor är så gammalt, att litteraturen ej kan ge upplysning om, hur långt tillbaka i tiden kunskapen i skidlöpning funnits. Man har dock med den jämförande språkforskningens hjälp sökt utforska skidans ursprung. Härvid har man funnit, att finska folkstammar vid Östersjön och tungusiska folkstammar vid Stilla hafvet använda likartad benämning på skidan, hvaraf man dragit den slutsatsen, att skidans ursprungliga hemort vore att söka i Asiens inre högslätter någonstädes i trakterna kring Altaibergen och Baikalsjön. Skidan har gifvetvis liksom snöskon uppkommit ur nödvändigheten för folk, som varit bosatta i trakter, där djup och lös snö under längre tid af året lagt hinder i vägen för samfärdseln, att skaffa något redskap, som möjliggjorde färd öfver vidder med djup snö (jfr fig. 3). Säkert är, att snöskor eller mer eller mindre utvecklade skidor användts redan långt tillbaka i forntiden. Strabon förtäljer vid tiden för Kristi födelse, att bebyggarna på Kaukasus' sluttningar vid färd i snön bundo plattor af ogarfvadt oxläder under sina fötter och att invånarna i Armenien använde runda träskifvor för samma ändamål (jfr fig. 4). Hvad Skandinavien och Finland beträffar, kan man dock redan genom guda- och hjältesagorna spåra skidlöpningens förekomst sedan urminnes tider. Skade är sålunda skidlöpningens gudinna, och det förtäljes, att det var hennes största nöje att löpa på skidor och fälla villebråd med sina pilar. Uller nämnes som skidguden, och det berättas, att hans skidor kunde användas likaväl på vatten som i snö. Han begagnade dem äfven som sköld, hvilket tyder på, att de forntida nordbornas skidor voro synnerligen breda. Lapparna benämnas redan af den grekiske historieskrifvaren Prokopios, som lefde på 500-talet, såsom "skridfinnar", en benämning, som uppkommit på grund af deras af ålder kända skicklighet i skidlöpning. Ur Olaus Magnus' arbete (1555) om nordbornas lif och lefverne kan man också inhämta åtskilliga upplysningar om skidlöpningens utbredning i Skandinavien på den tiden. Där finnas äfven skidlöpare afbildade (fig. 5), men träsnitten bära tydligt vittnesbörd om, att tecknaren själf aldrig sett skidor i bruk, utan synbarligen endast utfört bilderna efter anvisning af Olaus Magnus. Bruket af skidor kan historiskt sedt begränsas till norra Europa och Asien. I Nord-Amerika har tidigare endast snöskon varit känd, och skidlöpning har införts först genom inflyttade européer. För militärt ändamål har skidan länge varit använd. Redan Olaus Magnus omtalar skidlöpartruppers insats i krig, och Karl Knutsson såväl som Gustaf Vasa upprättade skidlöparkårer. Finnarna försvarade sig ofta med stor framgång vintertid redan på 1500-talet mot ryska infall genom upprättandet af skidlöparkårer, hvarvid några hundra man genom sin rörlighet kunde hålla hela arméer stången. Vid de svenska krigen i Östersjöprovinserna uppsattes äfven skidlöparkårer. Om skidlöpningens användning i krigstjänst i Norge, Sverige och andra länder se vidare